Jag har gått och funderat på vad för slags mer eller mindre drastiska omständigheter eller, rättare sagt, förändringar i omvärlden som krävs för en radikal omdaning av det västeuropeiska samhället, dit jag räknar vårt svenska. Nya politiska maktförhållanden globalt och i närområdet är en sak som bara poppar upp, men det låter allt flummigare ju mer jag tänker på det, för vilka i grunden annorlunda alternativ finns egentligen i dagsläget, och vad är man i sådana fall beredd att välkomna som svensk nationalist och/eller vän av nationalsocialismen?
Jag tänker att det finns saker som man inte kompromissar med. Är vi till exempel beredda att önska oss besök av en främmande makt på vår fäderneärvda mark, tillfälligt eller inte? Som jag ser det är det nämligen tänkbart att ett militärt angrepp på Sverige vore ett så pass sensationellt brott i vår historiska utveckling sedan 1814, innan dess emellertid inget märkvärdigt alls, att man kunde föreställa sig hur krigserfarenheten skapade utrymme för ett paradigmatiskt maktskifte i vårt land. Sker inte detta på naturlig väg i en efterkrigssituation kanske kriget ändå skapar gynnsamma förutsättningar för ett maktövertagande med revolutionära medel, något som av förklarliga skäl tycks svårgenomförbart i nuläget (för att inte tala om den enorma, motsträviga opinion som man först måste arbeta med). Att krigets undantagstillstånd stöpte om stora delar av en hel generation krigförande män och gjorde den både mer mottaglig för radikalt nyskapande politiska idéer och, vad viktigare är, mer benägen att utan samvetsbetänkligheter omsätta teori i praktik vet vi sedan 1920-talet. Denna process föder kanske ingen förråad människotyp, men väl en annan. Det är kort sagt omöjligt att föreställa sig det nationalsocialistiska maktövertagandet i Tyskland utan en redan utbredd militarisering av stora folkgrupper, utan frikårer, utan gatustrider och allmän revolutionär villervalla: allt detta en direkt konsekvens av kriget eller rättare sagt krigsslutet. Samma sak gäller förstås fascismens framgångar i Italien.
I Sverige saknar vi som bekant helt erfarenhet av krigets realiteter, vilket förstås är tur och ett stort privilegium. Samtidigt kan jag inte låta bli att undra vilka metoder och händelser som ska till för att väcka svenska folket ur dess sömn. Jag hör inte till typen som drömmer storvulet storsvenska drömmar om stormaktstiden och det karolinska tidevarvet och hoppas att just de rätta takterna ännu ska finnas där i oss, någonstans, men nog fan måste något annat ändå finnas åtminstone som möjlighet. Jag hoppas absolut inte på krig och är ingen krigsromantiker. Det mest intressanta vore således att föreställa sig någon inhemsk tilldragelse av sådan omskakande dignitet att den fyllde ungefär samma funktion som kriget (på svensk mark) eller i alla fall det akuta krigshotet, men vad det skulle vara, det vet inte jag. Vet ni?
Jag tänker att det finns saker som man inte kompromissar med. Är vi till exempel beredda att önska oss besök av en främmande makt på vår fäderneärvda mark, tillfälligt eller inte? Som jag ser det är det nämligen tänkbart att ett militärt angrepp på Sverige vore ett så pass sensationellt brott i vår historiska utveckling sedan 1814, innan dess emellertid inget märkvärdigt alls, att man kunde föreställa sig hur krigserfarenheten skapade utrymme för ett paradigmatiskt maktskifte i vårt land. Sker inte detta på naturlig väg i en efterkrigssituation kanske kriget ändå skapar gynnsamma förutsättningar för ett maktövertagande med revolutionära medel, något som av förklarliga skäl tycks svårgenomförbart i nuläget (för att inte tala om den enorma, motsträviga opinion som man först måste arbeta med). Att krigets undantagstillstånd stöpte om stora delar av en hel generation krigförande män och gjorde den både mer mottaglig för radikalt nyskapande politiska idéer och, vad viktigare är, mer benägen att utan samvetsbetänkligheter omsätta teori i praktik vet vi sedan 1920-talet. Denna process föder kanske ingen förråad människotyp, men väl en annan. Det är kort sagt omöjligt att föreställa sig det nationalsocialistiska maktövertagandet i Tyskland utan en redan utbredd militarisering av stora folkgrupper, utan frikårer, utan gatustrider och allmän revolutionär villervalla: allt detta en direkt konsekvens av kriget eller rättare sagt krigsslutet. Samma sak gäller förstås fascismens framgångar i Italien.
I Sverige saknar vi som bekant helt erfarenhet av krigets realiteter, vilket förstås är tur och ett stort privilegium. Samtidigt kan jag inte låta bli att undra vilka metoder och händelser som ska till för att väcka svenska folket ur dess sömn. Jag hör inte till typen som drömmer storvulet storsvenska drömmar om stormaktstiden och det karolinska tidevarvet och hoppas att just de rätta takterna ännu ska finnas där i oss, någonstans, men nog fan måste något annat ändå finnas åtminstone som möjlighet. Jag hoppas absolut inte på krig och är ingen krigsromantiker. Det mest intressanta vore således att föreställa sig någon inhemsk tilldragelse av sådan omskakande dignitet att den fyllde ungefär samma funktion som kriget (på svensk mark) eller i alla fall det akuta krigshotet, men vad det skulle vara, det vet inte jag. Vet ni?
