Ego Death - LSD - XTC - Lustgas - THC

Vissa av er har säkert läst den här förut för den har sin tid på nacken men jag har alldrig laggt ut den någon stans innan utan bara skickat den till väl valt folk så håll till godo o hoppas ni får en promille av den känsla jag hadde då Dessutom får ni ursäkta allt kodspråk hoppas ni fattar vad som händer...

START:

Fredag kväll kommer insikten av att jag har jobbat i två dygn utan sömn o att jag måste uthärda kvällen för att inte vrida dygnet helt fel..

Lösningen:

Jag tar vägen förbi bodegan och införskaffar ballonggas för att förgylla aftonen. Tar vägen förbi en polare snackar lite skit o hämtar upp mina trippkompisar. Väl hemma får vi reda på att vi får ett bråskande möte i stan som vi måste lösa innan vi sätter igång. Vi tittar på varandra två o tre gånger och sen ner på lådan framför oss. Det är ju ändå så att det tar över en timma innan det slår sa vi till varandra och bröt isär pappret med dom glada färgerna och lämnade lägenheten mot staden. Väl på väg ner i hissen står vi och ser på varandra i spegeln vi sträcker ut tungan och gör några roliga läten till varandra och skrattar en gnutta åt hur knasiga vi är som ger oss ut. 30 minuter senare är ärendet i staden utfört och vi sitter på vagnen hemmåt igen. Saker och ting blir knepigare och roligare. Efter en kvart sitter vi mest o tittar på varandra och skrattar oavbrutet. Vad händer? jo vi bestämmer oss för att fortsätta resan. Inte hem utan vidare till en kompis där vi skall hämta upp lite runda kärlekar. Resan blir längre och längre och oavsett hur många hållplatser som passerar så är det alltid två kvar innan vi är framme. När vi trotts hela paradoxen landar på hållplatsen tittar vi upp för den extremt långa backen som arbetar sig emot oss. Vi är på väg upp för backen och den är på väg åt totalt motsatt riktning. Trappan svänger och lutar åt en det ena och än det andra hållet. Väl uppe möts vi av frustrationen av att hitta rätt port nummer. Vi går förbi nr 25 och nr 25 och nr 25... något är fel riktigt fel... men ändå är vi där i hissen på väg upp. hissen går långsamt och den skriker på oss tills vi är halvmetern kortare o stapplar ut genom hissen. Väl uppe börjar letandet efter deras dörr. Men korridoren är lång o den svänger och svänger... vi är i ett runt hus.... det spelar ingen roll hur vi går det är runt runt runt helt cirkeldimetionellt uppdelat i sektioner i olika färger. GRÖNT fy fan vad jobbig en så simpel färg kan vara.

Efter en stunds ”runt”velande ringer vi killen som blir tvungen att komma ut i handuken och hämta oss. Inne i lägenheten möts vi av en liten knubbig flämtande hund eller säl? Upp i soffan hoppa den och några sekunder senare sitter tre trippdjur lutandes mot den flåsande sälen som lugnt hittat sitt kall som soffkudde.

En skärm på andra sidan rummet flimrar oavbrutet. Konstant skrikandes efter mig. Jag tittar dit och ser bakgrundsbilden. En armerad tjej står med en lång svärdsliknande klinga i ökenstorm. Det blåser vilt och hon går framåt sneglandes åt mitt håll... Längst fram på klinga sitter nallebjörn ensam men ändå förhållandevis trygg i stormen som viner upp mellan benen på tjejen o in mellan varenda utstickande detalj i hennes utrustning.

Rätt var det är så kommer en hand fram o ägaren säger prova det här det är det sjukaste... Jag tittar på handen som han sätter på musen vid datorn... Han rör den fram o tillbaka några gånger. Klickar till och så helt plötsligt börjar det bubbla i hela huvudet och ögonen börjar vilt flacka efter var ljudet kan tänkas komma ifrån. Tjejen på skärmen är borta och har ersatts av små fiskar som äter mindre fiskar... Det skakar o äts fiskar i ett bubblande virrvarr av färger fiskar och en glufsande sälhund vid fötterna.

Det var ungefär vid den här punkten som vi fått våran runda kärlek på fickan och våra underbara vänner till hjälp hem. Så på med kläderna som hänger som tunga stenar runt höfterna o över axlarna. Ingenting är bekvämt längre och vad har jag i fickan, ciggaretter, mobiltelefon, kvitton, tändare, cigaretter, mobiltelefon, kvitton, tändare och cigaretter.... hmmm jäklar va mycket grejer man bär med sig. Insikten kommer till mig när jag väl står i korridoren utanför lägenheten igen. Korridoren har en svag böjning och det är tydligt att huset är runt. Runt, allt tycks gå runt. Cirkeldimentionellt slog mig än en gång när vi lyckats debbatera klart vilken riktning vi kom ifrån o vilken väg vi skulle gå för att komma till hissen. Vara tappra vägledare kom snabbt förbi och framför oss men dom tog vägen ner för trappan i stället för hissen. Trapporna var inga raka fina saker utan en skrämmande singlande julius. Fastnar någon sekund tittandes ner på ryggtavlorna som trippar ner på lätta fötter. Vänder mig om och söker tryggheten i hissen tillsammans med mina kära mongon. Väl inne så kommer känslan tillbaka. Hissen. Den långsamma hissen. -”knack” så var hissen igång långsamt knaaarade den ner våning för våning och tryckte samman oss mellan ljudet som sipprade upp genom golvet o trycktes upp på väggarna motsträvigt mot ljuset i taket. Väl nere tas vi emot av två vägledare som skakar på huvudet över dom tre skrikandes trippdjuren som i skräck lämnar hissen.

Vägen hem blir en resa följandes ryggtavlorna framför i hopp om att dessa vet var och hur man tar sig här ifrån... När det var dags att gå av spårvagnen så var vi alla oroliga för att vi inte skulle veta var vi skulle av men våra ledsagare hjälpte oss snällt med detta, tackade för sig och åkte vidare ner till stan. Så var vi där hemma i förorten där vi bor. Ensamma och utan hjälp. Men här har man varit i alla tillstånd förut så här är vägen väl upptrampad. Efter att ha gått en bit så blir jag övertalad om att hem nog är det bästa stället att gå. Jag kände inte riktigt för detta då skogen log åt min entre och färgerna här var både mörka och välkomnande i förhållande till dom lysrörs belysta vägar vi tidigare vandrat. Hissen upp var påfrestande gröngul och klaustrofobisk. Men väl inne i lägenheten så var det en lättnad av att vara i trygg miljö även om upplevelserna nu var så påfrestande starka att allt tycktes vara emot än. Klädesplaggen var över allt och varje ficka var fylld med saker som tycktes väga hundrafaldigt mer än i vanliga fall. När jag står under uv ljuset i lägenheten och klär av mig varända plag och sak jag inte kan tänkas behöva för att inte frysa så kommer dom andra två mongona in lätt klädda och skrattandes glada. Nu börjar musklerna värka, benen och kotorna trycktes mot varandra i känslor som tog upp alla sinnen. Jag kunde höra benen gnida mot varandra samtidigt som smärtan pulserade i väggarna. Ensamheten är nu så påfallande att det spelar ingen roll vem som tar i mig eller vilka som är på plats för jag är ändå lika ensam lika övergiven i mina syner, smärtor och ljudupplevelser.

Då är jag plötsligt där på golvet ihop krupen och ensam när kärleken anländer. Jag tar den i handen och stoppar den snabbt i munnen. Smaken känns igen och den tar upp mer av medvetandet än jag väntat mig. Med den fortfarande kvar på tungan bollar jag den upp och ner för att slippa ha smaken mot tungan medan jag väntar på det anländande vattnet. För varje guppning av tungan så blir jag mer ett med det jag bollar. Hela min värld är i min mun och jag kastar mig själv upp och ner med tungan. Då kommer det kalla vattnet insvepande och tar tag i alla mina sinnen som snabbs sköljs ner i strupen. Vilket uppvaknande, vilken upplevelse att svälja sig själv upplevelsen ger en ström av nyfunnen energi och jag flyttar mig till soffan där ensamheten återvänder en stund.

Toppen börjar lägga sig och det dröjer inte länge innan vi ligger på den underbara balkongen tillsammans under täcket. Pratandes, skrattandes och rofyllda. Vi ligger där ett tag och tittar på stjärnorna som lyser klarare än någonsin förut. Fastnar med blicken och förståelsen lyfter än dit. Upp i alltet, upp i varje tanke som passerar och allt underbart värden har att ge. Efter att ha legat där en ”tid?” så kommer vi plöttsligt på. Balong gasen! Rusar in och hämtar soda flaskan och dom två kartongerna med gas. Väl ute på balkongen igen så tas ett blåss på rökat som passerar medans allt skall sättas ihop till sin vackert fulländade form. Det pyser till men om det var första, andra eller tionde gången vet jag inte. All världens förståelse tycks infinna sig och den religiösa upplevelsen är överhängande. Tjutet i öronen lägger sig och världen återvänder när jag yttrar orden. ”jag förstår förlåt”.

Efter detta går lång tid åt att bolla orden fram och tillbak mellan oss och det känns som om alla nu hamnar på samma nivå i samma tillstånd av förståelse. -”Jag förstår förlåt”. Jag är jag, tanken ekade genom kroppen ensamheten återkom igen men den här gången var det helt annorlunda. Jag är så ensam jag kan bli men det är vackert. Det är här allt strålar samman. Jag tittar över på mina vänner som sitter här bredvid fortfarande grejandes med gasen som vandrar som ett tåg mellan oss. Vi är tre stationer och varje gång det stannar så ger det ett ljudligt pys ifrån sig när trycket släpper ur patronerna. Ungefär här kommer en vän som bor med oss hem med några kompisar. Han står i dörröppningen till balkongen det utbyts några ord men jag hör inte vad han säger. Tror jag svarar på något han säger men mitt fokus är på hundra andra platser fast ändå i samma sinne. När våran nivå gått upp för honom lämnar han oss förstående på balkongen med ett leende. Inte konstigt att det där leendet kryper på minns jag att jag tänkte och fick en vision över hur det måste se ut att se oss där vi ligger.

Jag är vacker tänker jag och tittar på dem igen. Jag är dem, dem är jag, jag är jag, jag är mänsklig men jag förstår förlåt. Han kommer ut på balkongen igen gör lite gester som om han försöker roa oss. Han ser en aning fånig ut och jag tittar på vännen till vänster om mig och vi säger orden tillsammans. -”vad jag håller på. ja men vad mänsklig jag är”. Det är underligt hur det inte spelar någon roll vilka som är här eller någon annan stans. Alla är vi ju ändå samma jag. Vi fortsätter samtala om saken fåordigt men ändå förmedlas förståelsen och utan några missar en tid som skulle kunna varit två minuter lika gärna som två timmar.

Gasen når mig igen men den här gången är det annorlunda. Jag sätter den till munnen och kramar ventilen långsamt. Gasen kommer och lyfter mig, lyfter mig. Ljudet i öronen blir ett tjut så många gånger starkare än jag tidigare erfarit. Tjutet övergår i tjut pulser som vandrar som rysningar genom kroppen. Pulserna blir långsammare och långsammare men inte alls mindre intensiva. Jag öppnar ögonen och inser att jag är på en helt vit plats. Jag känner ensamheten, jaget och nuets magi. Rummet jag sitter i är som en sfär med ljus från alla håll. Jag tittar ner mot marken och lägger tydligt märke till att jag har en liten men obetydlig skugga från min ”kropp” som faller mot det vita underlaget. Ungefär samtidigt börjar ett svagt schack mönster ”projekteras” på omgivningen runt mig. Det börjar som från den tidigare obetydliga skuggan och växer sig starkare upp för väggarna. Jag följer mönstret upp i den gigantiska domens tak och förstår att det här är kallet från ”verkligheten” som kommit för att hämta mig tillbaks. Jag känner mig inte det minsta rädd där jag sitter och inte häller ledsen över vetskapen av att jag är på väg därifrån. Istället är jag fylld av en underbar eurofi över att ha fått känna smaken av total förståelse om än bara för ett ögonblick. Men vägen tillbaka blir inte som jag väntat. Den kommer långsammare och sakta blir ljud pulserna högre igen. Schack mönstret koncentreras nu till periferin uppe till höger av mitt synfält. Koncentrationen blir hårdare och hårdare. Vad är det som hänger där tänker jag för mig själv. Ett schackbräde med olika stora fyrkanter som ändå går ihop till ett genuint svart vitt mönster. Orange? Rätt vad är så blir en del av dom stora fyrkanterna orangea. Det här går inte ihop, vad är det, tänker jag igen. Ljudet i öronen tar abrupt slut och som på två sekunder så faller mitt perspektiv ner över mönstret och dom orangea fyrkanterna bildar snabbt formen av en telefon. Telefonen skakar upp och ner några gånger innan hörseln från livet runt om kring mig åter kommer... -”Det är telefon. Stefan! Det är ”J” i telefonen”. Förvirrad tittar jag på telefonen med stirrande blick och handen hängande i luften en bit ifrån målet. Lika förvånad över att telefonen verkligen är där som lyckligt euforisk över var jag varit greppar jag telefonen. -”öhh, ja?” Pratar några ord med ”J” som jag inte minns och efter det bestäms att ”J” med vänner är välkomna över.

Efter detta så är tiden i intet existerande tills dess att vi har fler vänner omkring oss. Inte bara ”J” med vänner utan även våra beskyddare o älskade vänner från början av vår resa. Jag tittar över till kompisen som tidigare låg på vänster sida men nu tycks vara till höger... Han ligger som i ett mantra och yttrar orden om och om igen. -”Jag förstår förlåt. Jag är förlåten. Jag förstår förlåt. Jag är förlåten....” Vid den här punkten kommer verkligheten tillbaka successivt vilket vi klarar av att hålla tillbaka genom att titt som tätt smaka på den söta röken som titt som tett passerar.

Morgonen passerar nu lugnt på utan några större förändringar. Våra vägledare kom att följa förståelsens väg och det sänktes några runda kärlekar till vilket fick avslutningen att bli lugn och hemmastad tills dess att sömnen tog vid några timmar senare.

Vaknade Lördag eftermiddag med hjärnan i fulltrim och började sätta ihop grunden för att kunna skriva den här sammanfattningen vid ett senare tillfälle. Luftade insikterna med mina kära vänner innan sömnen tog vid efter bara några timmar.

Lät som en riktigt trevlig tripp det där.

Bra sammanfattat och skrivet. Jag hälsar dig speciellt välkommen till Flashback.

Lät som riktigt bra LSD ni fick tag på. Men vad menade du med Ego Death? Att du slutade sig dig själv som en ensam "själ"?

LSD:n var "Tin Tin"... hadde provat den innan men det här var första gången det bokstavligt talat golvade mig när det var som intensivast.

Ego Death: ja alltså, det är väll för mig insikten av att vi alla är samma och att den egna "själen" inte är egen utan en del av alla precis som alla är en del av mig. Typ att "egot/jaget" är den största konspirationen/mörkläggningen som det förkroppsligade livet skapat.

flummigt? jag vet!

Tror du på det?

Alltså det där är så fruktansvärt svårt... Mitt självklara svar är ja men mitt sökande är långt från färdigt och jag är mer än öppen till att förändra min syn totalt om det skulle kännas rätt.

Låt säga att drogen gör så att du tror att det är du som tycker det känns rätt. Då ändrar du alltså synen?

hehe ja det låter bra :P ser var du är på väg och det är mycket mer inblandat och det har inte bara med en drog att göra utan med hela sättet att leva sitt liv och när man värkligen börjar beakta folket man har runt sig och älska världen som man vill bli älskad själv, ja då får man det tillbaka 1000 faldigt.

Sen om det är drogen som fått mig att tro eller om det är drogen som fått mig att se hur man skall leva och behandla sin omgivning för att få ut allt av sitt liv. Det låter jag vara osagt och jag ser mig inte som religös. Spenderar inte mitt liv till det här. Vet inte vad jag "tror på". Tar bara del av mina upplevelser och försöker leva ett bra liv utan att vara rädd för varesig framtid eller dåtid.

svar på frågan?

skriv en bok skulle vilja läsa en knarkbok av dig !!

tack tanken har slagit mig mer än en gång...

Vilken tripp! Ska göra en sådan kombination framöver om jag får chansen...