Varför är människan så korkad (sett till hur samhället fungerar)?

Hur skall vi lyckas bygga ett trevligt samhälle om vi aldrig förmår tala om de viktiga frågorna på ett intelligent och sakligt och passionerat sätt? Känns som det är tabu att tänka i dagens samhälle (och i alla tidigare samhällen också för den delen). Känns mest som saker bara händer, och sedan är det ingen större reflektion till varför det blev bra, om det nu blev så.

Vill folk ha mindre psykisk ohälsa i samhället så måste man kunna prata om varför folk är rasister, eller varför folk är konspiratoriska eller varför folk har tankar som de inte pratar om. Att bara stämpla allt som "Ovälkommet" eller "Tabu" löser ju inget, annat än att det gör sagda människor mer bedrövliga och bidrar till en sämre samhällsutveckling.

Varför är det inte möjligt att prata om vad som helst, och få svar? Det borde finnas filosofiska rum för detta, finns ju alltid någon som har svar. Istället så verkar gängse inställning vara att man skall bete sig som en manipulativ och härsklysten politiker och prata runt och över frågan istället för att korrekt och direkt adressera den. Varför har vi stympat språket?

Känslan säger mig att folk är rädda för vad som kan hända om man pratar om allt och gör det på ett dynamiskt sätt. Kanske är civilisationen uppbyggd kring att vi skall tiga sönder saker så att vi uppehåller den innersta kärnan åtminstone? Dilemmat är ju att man aldrig får riktig eller hållbar utveckling om man inte resonerar kring saker på ett vettigt och ärligt sätt.

Hur skall detta lösas och vad är det som skapar de fortsatta problemen? Känns som att man skulle kunna öppna det stängda samhället, om man bara kom på en självklar infallsvinkel.

Ett annat problem är ju den ständiga desinformationen som uppstår mellan människor som är färgade av något håll, och alla verkar ju vara färgade. Sitter man på ett fackligt möte på arbetsplatsen så kan man höra hur dåligt det är med bemanningen och att företag kör på bemanningen för att de tjänar både det ena och det andra på det. Sanningar med modifikation, som sprids som löpeld, för ingen har kritiskt förmåga till att lyfta ett argument som "öh, arbetsgivaravgiften" och kolla vad det egentligen innebär. Istället tror de flesta att "öh, arbetsgivaravgiften" är en persisk matta som man dagligen kliver över. Och i andra delen av spektrumet finns folket som inte förstår varför arbetarna klagar. De tror bara att arbetarna är "lata". Vad det innebär att vara lat tänker de dock inte förstå. För gud förbjude att det kan betyda att man känner sig som en understimulerad och ej uppskattad och utbytbar robotapa - tack vare att man har en dålig chef, som i sin tur är dålig för att ...

Varför kan inte två människor mötas och lägga fram sanningen tillsammans i samråd med varandra? Varför måste människa A hävda ditten och datten om människa B - och B om A - för att komma fram till X? Samma X som bägge hävdar, men det är inte X, det är snarare P och G. Förvirrande..

Skall vår feghet för alltid handikappa oss, eller är vi t.o.m. fullkomligt oförmögna till att uppnå riktig frihet och lycka?

Ibland undrar jag om prat inte bara är smink, för att dölja skavanker och lura ögat. Kanske därför folk kollar på debatter där deras ämnen berörs och de får vatten på sin kvarn av folk som bekräftar deras världsbild. Och ingen får höja rösten, för ingen kan ta till sig ett argument som skrämmer utan att underhålla. Har du fått en köttätande bakterie från jobbet som äter upp dig skall du le i tidningarna och vara stark, för ingen vill se en människa som faktiskt lider - och den människan som lider känner sig därför tvungen att bekräfta den bilden av den starke arme stackaren: "åtminstone humöret är på topp!"

Tyvärr så finns det ju en baksida av att ha en "24/7-snackande civilisation"; när något går fel så blir folk oroliga, för de förstår inte varför något gick fel, eller hur. Och ingen kan heller lösa det förtjänstfullt, för: Vi måste snacka så ingen blir orolig! Och däri har vi stympat rörelseförmågan, återigen.

Att kalla människan för korkad gör inte människan mer villig att diskutera, utan mindre villig att diskutera och mer benägen att argumentera, debattera och gå ut i krig.

Det är ingen som lyssnar på människor längre och då spelar det ingen större roll vad man säger. Jag har inga åsikter eftersom det som anses "korrekt" rör på sig hela tiden. Det "korrekta tänket" som ger jobb och det "korrekta tänket" som ger "fitta" och det "korrekta tänket" som låser in oss inne i oss själva, ensamma. Jag vågar inte tänka "icke korrekta" tankar för att då riskerar jag att bli utfrusen från gemenskapen. Jag är hellre medlem i Nazipartiet än helt ensam, jag är med och mobbar någon som är svag hellre än att bli mobbad och sluta ensam. Jag ger upp rätten till min fantasi och min kognitiva förmåga bara för att tillhöra.

Vi är alla rädda för att hamna utanför och den rädslan är en så stark herre över vårt psyke att vi förnekar den, hellre än att erkänna att vi är rädda, alla andra verkar inte vara rädda, eller hur. Bara de svaga känner rädsla tänker vi, vi är mer rädda att tala inför grupp, att blotta oss inför andra människor som är som oss själva, än vi är rädda för döden. Vi har övertygat oss själva om att vi står över vår mänsklighet och lever ett helvete på jorden, där ingen når upp till den standard vi har satt upp för oss själva. Hur kan hon vara nöjd, hon är så ful. Hur kan han vara så glad, han tjänar så lite. Säger jag att jag är rädd till någon så är det naturliga nästa steget för den andre att utnyttja min rädsla, ty hen är själv rädd.

Att nå vår fulla potential som människor är bara en myt, viktigare att ha mat på bordet och tillräckligt starkt försvar att vi kan döda alla som inte ger oss den respekt vi kräver!

En konstig motsättning är att kalla soldater för mördare. Skulle vi inte mörda om det inte fanns soldater? Jag trodde soldaterna fanns så att vi slapp mörda.

Var kommer denna utopiska tro på människan och samhället ifrån? Att bara vi skrotar kapitalismen och allt legalt våld så blir alla lyckliga?

Och jag som trodde människan genom alla tider har mördat för att det är självförsvar och främst (kanske) på grund av rädsla. Men våld är alltså en social konstruktion? Som försvinner om man tillsammans håller hand på gröna ängder och äter vetekli? Aldrig har väl världen varit så svår att hålla i balans som nu, och ändå vill ingen ta en mer övergripande debatt. Istället skall vi blunda och hoppas på att vi trillar på en tuva ut i framtidens härligheter.

Människor mår ju uppenbarligen bäst av en kombination av att utmanas och känna samhörighet. Hur vi känner samhörighet i ett samhälle där tekniken verkar inneha en själ och utmanövrera människan samt att människan är oförmögen till att se utanför lådan som inrymmer ett system som tvingar människan att tumma på det rationella för att åtminstone behålla en liten del av ekollonet - verkar ingen förstå.

Detta förklarar ju inte de gångerna som delar av mänskligheten faktiskt känner ett äkta samförstånd och blomstrar. Det har funnits bra delar av mänskligheten som har byggt goda samhällen (inte perfekta dock, såklart). Men samhällena förändras och tycks inte leva med förändring väl.

Ibland blir jag ändå förvånad att allt fungerar så väl som det gör; troligen för att den enorma tysta makten inte är så organiserad och mäktigt. Ingen vill bli av med jobbet eller uppfattas som någon obehaglig. Då är det lättare att tänka att ens tankar är fel, istället för att det är fel på samhället.

Något som jag stör mig mycket på är att dagens moderna människa skall ställas till svars för så mycket: man skall ha en åsikt om miljö, om invandring, om teknik, om mat, om motion, om sex.. om allt.

Varför kan inte bara folk få vara glada rasister eller allmänt omoraliska? Människor som har en vänlig åsikt om allt tenderar att bli rejält urvattnade och tråkiga. Välj ett område som du tycker om och bli bra på det! Mångkultur kan väl inte betyda att svälja allt? Blir väl snarare en hjärnförgiftad monokultur om alla skall acceptera allt hela tiden. Motsättningar är kul! Men tidens tand har ju visat att allt snack om "yttrandefrihet" och "inte förhandla med terrorister" och dylikt bara var tomma fraser.

Så länge du har makt kan du utnyttja den, till fullo. Det är därför folk sväljer det mesta, för att vi är hierarkiskt programmerade att inte ifrågasätta det som verkar för alla uppenbart.

Var platsen finns för den lilla, starka, människan nuförtiden undrar jag. Alla håller på att bli så mainstream och globaliserade så att det är onödigt att kalla oss för människor. Nästan så att vi "uppgraderat" oss till en ny menlös art.

Snart dags att välja, om man vill ha livskvalité, eller om man vill leva 80 år som en känslokall robot utan egen vilja annat än att äta och betala räkningar. Och att äta och betala räkningar är ingen vilja, det är ett nödvändigt ont (även fast det är najs att käka, såklart).

Det vore egentligen rätt lyckat, förhoppningsvis, att starta upp en grupp eller grupper som träffas och diskuterar saker. Spörsmål som sällan diskuteras i samhället och vid diskussion ytligt i sådana fall. Det enda jag är orolig för är att det skall komma en skock med dårar. Men annars skulle det vara trevligt med diskussionsgrupper med allsköns folk: judar, muslimer, nazister, revisionister, foliehattar, ufologer, nationella osv.. Om alla kunde samlas under samma tak och föra en givande 'ge och ta'-dialog så skulle det kunna bli något. Gäller total yttrandefrihet i slutna sällskap? Total yttrandefrihet - så som man brukar förstå den (fritt att diskutera vad som helst, alltså) - måste man ha för att nå framåt.

Så detta skulle kunna bli intressant. Jag vill bara inte dra massor av onödig uppmärksamhet till min familj och släkt, som inte har något med det att göra - i så fall. Hur går man till väga för att praktiskt starta sådana grupper? Låter det kul/intressant/viktigt, som en bra idé?

Ja du.. Man vinner på det, sen vill man inte bryta mönstret med risk för konsekvenserna.
Människor är väldigt kortsiktiga

Det samhälle som finns nu kan bara existera genom att den absoluta majoriteten av dess medlemmar åtminstone är hjärntvättad. Att också de flesta i övrigt intelligenta människor har någon sorts partiell hjärnförlamning när det kommer till vissa saker är det enda som hindrar samhället ifrån att kollapsa.

Typexempel som har dragits till vämjelse av både andra och mig själv men som ändå måste upprepas eftersom vämjelsen uppstår när man ser att andra inte begriper: vapenlagar finns för att makthavarna ska kunna skydda sig mot folket. I största delen av Europa har man dock lyckats vända detta uppochner, så att människor tror på den erbarmliga lögnen att vapenlagar finns för att inte dårar till privatpersoner ska skjuta folk på skolor och offentliga platser. I USA är fortfarande ungefär halva befolkningen mentalt frisk just på den punkten, men å andra sidan är USA:s militär så stark att ett uppror i en större del av USA är omöjligt med mindre än att en stor del av de militären går över till upprorsmännen.

Pennan är mäktigare än svärdet - var det nån som sa.
Du har Karl Marx som profil, och snackar om vapenlagar.. :/

Du gör nog smartast i att ta bort den andra raden av ditt inlägg.