Kommunikation medelst skrivna texter - hur påverkar det språket och oss?

I denna kommunikationshysteriska ålder sköts en allt större del av vårt umgänge via skrivna texter. Telefonen, korta träffar och samkväm har effektivt nog bytts ut mot textmeddelanden och e-post.
Den finska journalisten Anu Partanen skriver att vi lever två liv. "Ett på jorden, ett i bokstävernas hav". Bakom den poetiska beskrivningen ligger en hel del sanning.

Träffar med mina egna kompisar sker allt oftare via ICQ, Messenger eller IRC, vilket gör att jag ser dem, rent fysiskt, allt mer sällan. Våra tidsbegrepp är förvrängda, det är inte längre så farligt att komma för sent, efterom man så lätt kan skicka ett textmeddelande om det. Ofta skriver jag "jag blir 10 minuter sen" ännu medan jag är hemma och skickar iväg det meddelandet i stället för att skynda på.

Den effektiva kommunikationen har fört med sig ett "effektivt" språk, där skribenten använder bokstaven d som ett substitut för ordet det, k för okej och så vidare, vilket har diskuterats så mycket här på Flashback sedan tidigare att jag inte går in på det här.

Däremot fascineras jag av skillnaden mellan talad och skriven text. När jag kommunicerar framför datorn ser jag inte motparten och kan omöjligt utläsa ironi, humor eller sorg, och inte heller särskilja dem från varandra. Detta har föranlett behovet av de förhatliga smiliesarna. Människan har blivit så beroende av förklarande koder att man anser sig tvungen att illustrera en känsla man har beskrivit i text med samma känsla i bild genast efter texten.

Nyanser försvinner, språket förvandlas till ett krasst redskap i stället för en tolkare av känslor. Skolelever använder tecknet för en leende gubbe i uppsatser i stället för att uttrycka känslor i text. De kan inte annat.

Å andra sidan finner jag mycket positivt i skriven kommunikation. Jag har lättare att formulera mig, jag skriver mer flytande än jag skulle kunna tala till samma person om vi skulle träffas ansikte mot ansikte. Ingen avbryter mig medan jag formulerar mina tankar och förmedlar dem via texten. Partanen skriver att det är som psykoterapi: patienten talar ut, får svar, och får tala ut igen i ett fortlöpande utbyte.

Men när två människor för ett samtal via e-mail utan att känna varandra sedan tidigare blir det ofta en besvikelse då de två träffas.
"Jag är rädd för att du förtrollar mig med dina ord, och jag dig med mina. Och när vi träffas, vore jag bara en blek skugga av den människa som du har förtrollat med dina ord", skriver Tomi Kontio. Till exempel kan jag skriva detta utan att tappa tråden. Någon av er orkar kanske till och med läsa min text. I verkliga livet, om jag skulle behöva förklara samma sak åt er, skulle jag blanda bort mina förklaringar och ni skulle komma med invändningar så att resonemanget skulle vara bortblåst, medan min åsikt ännu skulle vara den samma utan att jag skulle ha kunnat förmedla den.

Anser ni att ni förlorar någonting genom att skriva ner era känslor och skicka iväg dem elektroniskt i stället för att redogöra för dem ansikte mot ansikte?
Använder ni gula gubbar för att förklara vad ni menar i stället för att skriva det?

Tror ni att vi kommer att gå tillbaka till normal kommunikation, att samtal kommer att få en renässans, att vi tar oss tid att gå till andra sidan kontoret i stället för att sända e-post?

(Postas detta monstruösa försök till samtalsväckare i fel forum ber jag om ursäkt. Förstår ni inte vad jag menar - radera det.)

Orsaken till att smileysar (två flertalsändelser?) och förkortningar behövs är att man vill kunna föra en skriven konversation med samma hastighet och tydlighet som en talad konversation i verkliga livet eller över telefon. I det första fallet kommunicerar vi inte bara med ord, utan också med gester och miner, och även i telefon så kan sådant som satsmelodi och förvrängningar av rösten förmedla ironi, glädje, sorg osv.

Smileysar skulle inte ha fått ett sådant oerhört genomslag om de inte fyllde en funktion: återgivandet av det minspel som vi är vana vid från "riktiga" samtal.

Det du beskriver här är skillnaden mellan tal- och skriftspråk. Det senare kan planeras och läggas upp bättre än den andra. Man kan gå igenom den om och om igen, pausa och gå tillbaka om man inte riktigt förstår vad som menas.

När folk chattar så använder de en slags skrift-talspråk. Det har sin berättigade plats när det måste gå snabbt – lika snabbt som talat språk. Om man kan hålla skriftspråket och skrift-talspråket åtskilda så är det ingen fara, men tyvärr så kan vissa inte det. Kanske är det så att ju tidigare folk börjar använda skrift-talspråk, desto svårare får de att skilja på det och det ursprungliga skriftspråket. I så fall är det illa.

Smileyer skulle jag föreslå eller suffixet -gubbar: smileygubbar.

Jag har i mitt liv mött tre personer som jag tidigare bara skrivit med över internet. Alla dessa tre har varit på precis det sättet som jag upplevde dom via chattandet. En stor anledning till att jag lärde känna dessa personer så pass bra över internet tror jag är, för att låna Noriegas uttryck, skrift-talspråkets förtjänst. Hade vi suttit och skrivit långa shakespareinspirerade stycken till varandra så hade vi förmodligen inte alls fått en lika verklighetstrogen bild av varandra. Att kommunicera via skrift-talspråk säger nödvändigtvis inte mer om ens personlighet, men mer om ens sätt att vara och ens sätt att umgås.

Men jag tycker absolut att man förlorar något på att sitta och skicka email och chatta istället för att prata ansikte mot ansikte. Det är en stor skillnad mellan att se ett riktigt ansiktsuttryck och en gul smileygubbe som symboliserar ett. Och att prata på distans, oavsett om det är via internet eller med telefon, är aldrig lika bra som verkligheten. I verkligheten får vi dessutom användning av alla våra sinnen, vi kan ta på den vi pratar med och vi kan känna hans eller hennes lukt.

Jag hoppas att vi kommer gå tillbaka till "normal kommunikation". Åtminstone på det personliga planet, då det inom företag och annat jobbrelaterat skulle ses som sånt slöseri med tid och vara så mycket mindre effektivt. Jag träffar precis som dig allt mer sällan mina kompisar i verkliga livet och det tycker jag är tråkigt. Jag önskar mig en tillvaro där vi umgås genom att vara i samma rum istället för samma chattrum.