Första gången LSD - lång rapport

Kön: Man, 22 år
Substans: LSD
Dos: 75-100 ug
Tidigare erfarenheter: Alkohol, marijuana, lustgas.
Deltagare: Jag, Oscar samt trippvakt Frank

Detta är historien bakom min första tripp på LSD, eller min första riktiga tripp någonsin. Jag hade innan trippen läst i princip alla tripprapporter på Flashback och således fått ett hum om hur det skulle vara att vara under influens av den magiska substans vid namn lysergsyradietylamid. Det fanns dock inget i världen som skulle kunnat förbereda mig på den riktiga upplevelsen, när den väl skapas av mitt egna medvetande och färgade av sig på hela min världsbild.

Länge hade jag sett fram emot dagen då resan skulle bli av. Ska jag vara helt ärlig så var mer nervös än förväntansfull, då jag i min enfald trodde att jag inte skulle klara av den stressen som det enligt många innebar att utsätta sitt psyke för en så pass överväldigande stress. Detta färgade av sig i att jag veckan innan trippen endast tänkte att detta kommer jag inte klara och att jag kommer att sena helt eller liknande. Jag kunde inte haft mer fel.

Nu i efterhand förstår jag inte heller hur jag kunde förmå mig själv att tänka i dessa banor, då jag tidigare i mitt liv blivit utsatt för saker som för de flesta människor är omöjligt att föreställa sig. Utan att gå in på specifika detaljer kan jag säga att det var den ultimata prövningen, men mer om det en annan gång. Denna händelse kommer jag dock att relatera till senare under trippen.


Dagen D hade anlänt. Precis som de allierades soldater måste ha känt sig timmarna innan landstigningen i Normandie dryga 71 år före denna händelse kände jag mig när jag denna torsdagen skulle sätta mig i bilen och köra till jobbet. Att köra bil får mig vanligtvis alltid på bra humör, men denna gång fanns nervositeten alltid där i bakgrunden. Denna dagen jobbade jag bara halvdag, och efter jobbet satte sig jag och Oscar i min bil och körde hemåt.

“-Tre timmar kvar”, säger en exalterad Oscar medan han tittar på mig full av förväntan.

“-Najs”, säger jag och forsätter köra till synes oberörd.

Vi handlar diverse mat som vi ska äta innan trippen samt godis att ha under tiden. Väl hemma tillagar vi maten och äter upp den.

Jag bor i ett väldigt naturskönt område, vilket är en av anledningarna till att vi valt att genomföra vår resa här. Bara skogar, ängar och sjöar runtom och ganska få människor. Hemma hade jag städat och gjort i ordning allt i rummet vi skulle vara i, då jag läst hur viktigt det är med set och setting.

“-Klockan är fem”, säger Oscar. Vi sitter i soffan och han klipper itu bitarna.

“-Du sätter de på tungan, såhär”, säger han och visar hur han lägger sin del på tungan.

“-Jag vet”, säger jag och påminner Oscar om att jag läst i princip allt man kan om detta.

I samma sekund som lappen läggs på tungan försvinner all nervositet. Alla farhågor och kalla kårar jag dragits med de senaste dagarna bara flöt bort och jag kände mig helt lugn och säker. Vi gick som tidigare bestämt ut på vår promenad mot en sjö som ligger på ca tjugo minuters gångavstånd från mitt hus. På vägen dit diskuterar vi allt möjligt om hur upplevelsen på LSD är och vilka effekter man kan tänka sig. Vi suger på lapparna och efter ca 20 minuter tuggar vi sönder dem och sväljer.

En halvtimme har passerat när vi kommer till sjön. Inte en enda själ finns i närheten och vi sätter oss en bit från kanten och beundrar naturens skönhet.

“-Vad är det där?”, säger Oscar plötsligt och pekar mot något som verkar vara en sten en bit från oss i sjön.

“-En sten kanske?”, svarar jag.

“-Kommer den närmare oss?”

“-Inte vad jag kan se.”

Vi diskuterar detta en stund och börjar skratta åt det hela. Jag känner mig på bra humör, väldigt lugn och bekymmerslös, och vi ställer oss frågan varför människor inte börjar spendera mer tid såhär, sittandes och begrundande istället för att hela tiden springa och stressa. Vi bestämmer oss för att börja gå hem då vi vill komma hem innan effekterna slår, och för att Frank, som ska vakta oss senare, kommer snart. När vi är påväg bort från sjön slår den första effekten för mig. Plötsligt ser jag alla vågor. Ett interferensmönster uppenbarar sig, och varje våg visar sig bestå av mindre vågor. Vågor korsar varandra på tvären och det är väldigt fascinerande.

“-Det börjar för dig nu”, säger Oscar med ett litet leende på läpparna.

Vi börjar vandra ner för kullen och jag tycker mig känna av att världen inte är lik den som jag vaknade till samma dag. Allt känns… klarare?

Under vår vandring tillbaka börjar vi diskutera entropi, en av sakerna som framöver skulle färga hela trippen. Vi kommer fram till en stig som går genom en skogsdunge, samma stig som vi tog när vi gick mot sjön. Allt är bara annorlunda. Jag kan verkligen se allting. Gräsets texturer. Barkens mönster. Träden och deras utformning. Allt är så otroligt komplext men ändå så oändligt enkelt att förstå. Vi stannar till vid en växt, påminnandes om en ormbunke, som fascinerade mig väldigt mycket.

“-Det är fraktaler! Allt är fraktaler!” utbrister jag.

“-Förklara fraktaler för mig igen”, säger Oscar.

“-Titta på hela växten”, säger jag. Sedan drar jag av en av grenarna. -“Titta nu bara på grenen. Dess utformning är en kopia av hela växten fast på en mindre skala! Samma sak med bladen, det största återfinns i det minsta!”.

“-Aaah”, säger Oscar till synes fascinerad över denna väldigt korta lektion över dessa otroligt intrikata geometriska mönster vars oändliga komplexitet härstammande från till synes väldigt enkla regler fängslat sakkunniga och lekmän i ett halvt sekel.

Vi blir tagna av alla mönster och texturer. Allt är fantastiskt. Vi sitter ner på kulle medan jag röker en cigarett. Vår diskussion blir allt djupare. Jag märker att mina tankegångar börjar gå till att ifrågasätta allting. Ingenting negativt, enbart i positiv bemärkelse. Varför ska vi alltid mäta tid i sekunder, minuter, timmar? Vad spelar alla vardagliga saker för roll i det stora hela? Jag känner hur jag för varje stund tar upp mer och mer av allt, och istället för att fortsätta hemåt bestämmer vi oss för att klättra upp för en ganska hög kulle. Till en början är jag inte för idén, men Oscar säger något som verkligen rör mig.

“-Låt inte latheten övervinna din nyfikenhet”. Jag vet inte varför, men i stunden känns det bara rätt. Under färden upp pratar vi om bergsklättring och hur avslappnande det faktiskt är. Det känns som att vi har allt mer gemensamt, trots att jag känt Oscar i drygt ett år så inser vi att vi är mer lika än vad vi trott när det kommer fram att vi båda gillar att klättra i berg och gjort det tidigare i våra liv.

“-Vi är nästan där!” säger Oscar och pekar mot toppen. Jag tar ett långt kliv över en fallen trädstam och kommer upp ur skuggan som kullen kastat över oss. Solen träffar mig i ansiktet och platsen var väldigt fin. Jag ser nu att alla färger börjar förstärkas för mig, en effekt som Oscar redan hade märkt av innan mig. När vi går neråt så kommer vi till samma ställe som vi suttit på innan vi gick upp för berget.

“-Om du hade sagt till mig nu att vi inte varit uppe på berget, utan bara suttit ner där och pratat om det, så hade jag typ trott dig,” säger jag och vi båda diskuterar minnen och tid. Begreppet tid börjar gradvis ändras för oss, vi tänker inte längre i skapade tidsbegrepp utan endast i nutid, dåtid och framtid. Tiden det tog för oss att bestiga kullen var fem minuter. Eller fem timmar. Vem bryr sig? Jag känner mig fångad i stunden, men fångad i all positiv bemärkelse. Ord är precis som tidsbegrepp något som vi har skapat för att kunna beskriva allting, och på så sätt utveckla vår förmåga att tänka på och reflektera över världen omkring oss. Ord har i vanliga fall en viss klang, positiv, negativ eller liknande, en viss färg som vi genom vår omgivning och våra erfarenheter förknippar orden med. I denna beskrivning har dock alla ord en positiv klang.

Vi promenerar längs stigen genom skogen. Jag ser grässtrån på marken som lyser, barkens textur är allt tydligare och alla färger allt mer färgade. Grönt är verkligen grönare. Allt är mer och mer verkligt i brist på ett bättre uttryck. Vi kommer till slutet på skogen, hemvägen kommer gå över en stor gräsäng. Jag kliver ut på ängen före Oscar, stannar på en liten kulle och begrundar ängen. Allt är otroligt vackert. Jag ser allting 360 grader runt om mig. Det är som att en konstnär målat denna panoramabild med de färgrikaste oljefärgerna och med gränslös möda fått med alla detaljer i en skärpa vassare än den bästa 4K-tv:n som någonsin tillverkats, och sedan gett målningen liv. En bris susar över ängen från mitt högra synfält mot det vänstra, och jag följer dess rörelse när det får gräset att svaja och sveper harmoniskt mot andra sidan där skogen står så otroligt ståtligt och fridfullt. I mitt försök att beskriva känslan tar jag min iPhone och gör en panoramabild av hela landskapet, bara för att visa Oscar hur jag ser allting. Vi fortsätter över ängen men kommer inte längre särskilt långt innan jag tittar mot solnedgången. Det är som att hela ängen är fokuserad på den, alla skuggor som faller från de olika höjdskillnaderna i gräset får det att framstå som att naturens väsen vill att vi ska stanna upp och titta på. Vi sätter oss ner och ser på den vackraste solnedgången som jag någonsin upplevt. Allt är som ett barndomsminne, ett minne där man minns exakt alla detaljer och allt är så lugnt och oskuldsfullt. Jag reflekterar inte medvetet över något, jag bara är i stunden. Det finns inga bekymmer, jag känner bara ett ro genomsyra hela min existens och jag låter tankegångarna gå av sig själv. Vi tittar upp mot molnen och jag märker att de andas, de dras ifrån varann och dras ihop. Himlen är oändligt blå. Jag börjar se ett mönster mellan alla moln, ett otroligt fraktalt mönster som gör att allt hör ihop. Allt är en del av något större som i sin tur är en del utav något ännu större.

Hur länge vi sitter där på ängen går inte att beskriva i det tillfället. Det kan vara någon minut eller flera timmar. Tiden är inte längre något att bry sig om när våra tankegångar blir allt mer djupgående.

Min telefon ringer och vi blir tvungna att avbryta våra tankar för tillfället. Det är Frank som undrar var vi är då han nästan är framme hos mig. Jag säger att han kan möta oss på vägen då vi ändå inte kommit hem än och att vi kan träffas vid vägen där vi kommer vänta på honom. Vi börjar gå mot vår destination och jag ser nu att texturer i asfalten som vi beträder efter stigens slut är fantastiska. De är inte alls slumpmässiga utan allt är ett fraktalt mönster. Allt är en del av helheten. Den platta asfalten är inte alls platt utan tredimensionell, jag kan se alla sprickor, texturer och höjdskillnader.

Vi närmar oss vägen där Frank ska hämta oss. Precis när vi kommit dit ser vi honom köra förbi, och han måste vända vid nästa korsning för att hämta oss då det är en huvudled.

“-Han såg oss,” säger jag.

“-Tror du det?” frågar Oscar.

“-Jag såg det på hur bilen började bromsa. Vi kan sitta här och filosofera tills han kommer,” säger jag.

Vi sätter oss ner och tänker tyst, och som förutspått kom han och hämtade oss en stund efteråt.

Väl hemma sätter vi på en naturdokumentär från BBC, Life-serien medan Frank gör iordning en joint. Jag tar under tiden fram ett papper och börjar rita de mönster jag ser. Jag följer linjer som redan finns på pappret och fyller i dem. Spenderar en stund med att göra detta, tills Frank ska ut och röka och vi bestämmer oss för att följa med. Han kör till sjön med bilen, en resa som känns hur lång som helst men som egentligen tar fem minuter. Under resan ser jag kullen som vi besteg tidigare och det verkligen KÄNNS som ett barndomsminne när jag tänker på det. Som något jag gjort för länge sedan i min barndom och nu nostalgiskt tänker tillbaka på när jag upptäcker att ögonblicket endast finns kvar som minnen Påpekar detta för Oscar och han håller med.

Väl uppe märker vi att det är folk där så vi går in i skogen. Vi följer Frank upp för en kulle där han röker sin joint. När vi pratar märker vi hur svårt det är att prata med honom när både jag och Oscar är på ett helt annat plan. Alla saker som Frank pratar om känns så alldagliga, så icke relevanta i den stora bilden. Vi börjar spinna iväg och börjar istället diskutera entropi. Entropi är förenklat fördelning av energi i ett område. Man kan säga att universum i helhet alltid går från låg entropi mot hög entropi, dvs från ordning till oordning, vilket på vissa ställen under begränsade tidsperspektiv kan leda till lägre entropi på bekostnad av att andra ställen i universum får högre entropi. Jag har under mitt liv läst mycket om ämnet men det känns som att det är första gången jag verkligen förstår det. Det känns som att jag kan binda samman alla för tillfället relevanta tankebanor till det för stunden aktuella ändamålet. Connecting the dots. Jorden är platsen med lägsta kända entropi i hela universum, och människohjärnan har den lägsta entropin av allt vi känner till. Men vi är ändå en del av allting. Vi är en del av det stora, och att entropin är så låg här beror på att allt lever på ljuset från solen och har möjlighet att utnyttja solens allt högre entropi för att skapa en plats av ordning och liv. Liv är hög ordning, eller låg entropi, på bekostnad av lägre ordning, eller högre entropi i dess omgivning. Att liv ens finns överhuvudtaget är för att det innebär att universum i helhet får högre oordning än om det inte funnits. Tid är sönderfall. Tid är vägen från ordning mot oordning. Det är bara en illusion att tiden “går framåt”. Tiden har ingen direktion. Tiden går mot entropi. Därför hör allting ihop. Allt är ett. Inget undgår tiden. Universum är en stor fraktal, helheten kan ses i detaljerna. Våra tankar är fraktaler, oändliga i sin komplexitet men allt följer ändå några få väldigt enkla regler som gäller för allt i hela universum. Det känns som att vi får en bild av hur exakt allt fungerar men ändå inte. Bara för att man förstår reglerna kan man omöjligt beskriva hur de kommer att utveckla sig, och meningen med livet finns inte. Man kan inte ställa sådana frågor, lika lite som man kan fråga sig vad som fanns innan universum. Då tiden är vägen mot alltets sönderfall, och alltet skapades samtidigt som universum kan det inte funnits något före. Allt är fraktaler. Tiden är antalet iterationer i fraktalen. Det är omöjligt att förutbestämma ett enskilt öde men möjligt att känna till alla möjliga öden för den enskilde.

Tankarna gick verkligen på högvarv. Det är omöjligt att med ord beskriva alla tankebanor mer utförligt än detta utan att det blir omöjligt att hänga med. Alla tankar var en del av ett nätverk med alla andra tankar, sorterade baserat på relevans för aktuell tanke. Det man tänkte en stund relaterade till närstående tankar, som i sin tur relaterade till andra tankar relevanta för dem och så vidare. Som att något indexerat hela min existens och gjort den helt överskådlig för mitt intellekt. De som sett filmen Limitless vet vad jag menar.

Det kändes som att vi hade diskuterat detta i evigheter när vi var påväg tillbaka i bilen. Nu började allt verkligen bli väldigt abstrakt och är väldigt svårt att beskriva med det begränsade verktyg kallat språk. Det kändes som att jag var ett med allt. Jag har aldrig känt mig mer fridfull.

Väl hemma fortsatte vi kolla på Life-serien. Det fanns tillfällen då jag blev rädd, som när David Attenborough berättade om en svamp som tar över en myras hjärna och gör den till en zombie. Musiken var dramatisk och hetsig och hela rummet fick en annan, hotfull, nyans och myran fick röda ögon. Men i samma stund som jag kände detta tänkte jag vad är det att vara rädd för? Varför är jag rädd? Svampen är också en livsform, och medan jag såg den växa blev rummet genast klarare och rädslan försvann. Det fanns andra tillfällen då jag av olika anledningar blev lite rädd, exempelvis när bilar körde förbi utanför och jag tänkte vad händer om vi blir upptäckta? Men alltid när jag tänkte en sådan tanke kändes det som att det var helt löjligt att tänka så. Att vara rädd löser inget. Det finns inget i hela världen att vara rädd för, och jag tänkte på hur jag klarade mina tidigare prövningar. Jag insåg att rädsla inte är något att frukta, utan något man ska ta itu med. För i samma sekund som jag tänkte varför är jag rädd för detta, försvann rädslan och anledningarna till den kändes så otroligt banala. Vem bryr sig om vi blir upptäckta? Varför ska jag frukta något sådant? Vem skulle ens kunna tänka sig att göra något så långsökt som att komma hit bara för att vi är påverkade av LSD. Människor har sina egna problem och bryr sig oftast inte om varandra när det inte finns några anledningar till det.

Vi satt sedan resten av natten och tittade på nästintill hela serien av dokumentärer, enormt rörda av all skönhet som finns runtom oss. Jag såg verkligen fraktaler i ALLT. Det var en känsla av universell sammankoppling som är helt obeskrivlig. Allt hör ihop. Allt är ett. Universum är allt, och allt i universum finns inom oss. Allt är fraktalt.

Jag märkte att när jag slöt ögonen kunde jag navigera bland fraktalerna, som nu inte bara var två eller tredimensionella, utan jag befann mig bland dimensioner som inte går att beskriva. Jag kunde se fraktalen, zooma ut från den och hamna i allt högre dimensioner, ända tills jag kom till en punkt då allt gick in i sig själv. Allt blev en ljus punkt i ett oändligt mörker. Jag såg fraktalen ur ett perspektiv där all tid och rum, alla händelser som någonsin har hänt, händer och kommer att hända, alla saker som kunde ha hänt, händer och skulle kunna hända, alla olika möjliga tidslinjer, alla platser och alla dimensioner föll ihop till en punkt, som jag betraktade utifrån. Jag såg evigheten.

Jag vaknade från denna insyn och fann den otroligt fascinerande. Det var som att jag förstod bilden av allt. Jag förstod reglerna som gäller för allt som finns, funnits och även alla möjligheter till hur saker kunde utvecklats och skulle kunna utvecklas. Det var verkligen en upplevelse outside the box! Jag kan inte kalla denna upplevelse för en egodöd då jag aldrig kände någon sorts ångest eller känsla av att nu kommer jag att dö, för mig var detta en otroligt vacker upplevelse. Det var som att jag betraktade allting från utsidan.

Vi hade börjat landa och klockan var nu tre på morgonen. Frank åkte hem och jag la mig i sängen. Det var helt omöjligt att sova då hjärnan fortfarande gick på högvarv. Jag försökte lyssna på musik jag normalt gillar men det var inte möjligt att njuta av den. Så ytlig och oväsentlig. Lyssnade istället på Shpongle, som jag för övrigt aldrig lyssnat på innan och det var verkligen stimulerande. Divine moments of truth. Låg och filosoferade fram till ca fem och sov sedan till klockan nio. Efteråt var jag på ett väldigt bra humör och spenderade dagen med att få ett perspektiv på alla insikter jag fått under trippen. Det var som lite som att bli återfödd, jag såg allt på ett annat sätt och var mer öppen för nya saker och upplevelser.

Jag kommer garanterat att inta denna substans igen, nästa gång blir det nog det dubbla!

Grattis till en lyckad tripp! Jag hoppas att du inser vilket värde denna substans erhåller och fortsättningsvis kommer tala gott om den i ditt liv. Jag kan också rekommendera dig att testa svamp någon gång i framtiden då du känner dig redo. 5/5

Rätt osmakligt av dig att jämföra din nervositet inför rekretionellt bruk av narkotika med nervositeten hos människor som visste att det fanns stor risk att de skulle dö inom ett par timmar. Annars var det välskrivet, hade dock uppskattat en renskrivning men det kanske bara är jag som är pedantisk,

Jäkligt välskriven tripprapport! Du borde kanske bli författare, du har ett väldigt målande sätt att skriva på =D

Låter som ni hade en riktigt trevlig tripp, tror ni skulle gilla svamp

4/5

Bra skrivet och intressant läsning!
Många Flashbackare som skriver tripprapporter brukar göra några typiska nybörjarmisstag, till exempel att de skriver för kort och glömmer att skriva om upplevelsen före trippen (det vill säga nervositeten och förväntningarna innan trippen).
Som tur var är du inte en av dem - du lyckades få med det mesta, vilket jag som läsare uppskattar.
Du skrev långt och nyanserat, berättade om upplevelsen och förväntningarna innan trippen - allt detta gjorde tripprapporten mycket läsvärd.
Den konstruktiva kritiken är som någon sade i tråden: det hade behövts en renskrivning.

Får man fråga om det var planerat att Oscar och du skulle börja trippa innan Frank dök upp?
Eftersom Frank var trippvakt kanske det hade varit säkrast att börja trippa när han var där med er.
Tänk om ni hade upplevt en snedtripp? Då hade inte varit så kul att vara i skogen helt ensamma.

Det hade varit mycket trevligt och intressant om du hade tagit kort och länkat bilden, så man kunde se den?

Tack för feedback! Ber om ursäkt för stavfel, läste igenom en gång och trodde jag fick bort allt men men.


Det var planerat att Frank skulle komma ca en timme in i trippen då han slutade senare, i verkligheten kom han väl ca 2 timmar efter intag av lapparna. Var just pga min rädsla för snedtripp men när LSD:n väl slog in var allt det som bortblåst därför lät jag bli att stressa dit honom.

Ska se om jag kan ta kort på bilderna sen


Syftet var endast att förmedla en bild av min nervositet, absolut inte att skända människor som gav sina liv i andra världskriget. Ber om ursäkt om någon tycker att det blev en dålig jämförelse, my bad.

Bra och välskriven rapport! 5/5

Precis som någon annan påpekade tycker jag att du är bra att du fångar in förväntningar innan själva trippen. Sen skriver du väldigt levande och beskrivande, vilket gör att det känns som att man som läsare är där med dig i upplevelsen.

Intagit centralstimulantia preparat tidigare men aldrig LSD. Får dock lite sug nu.

Om du nu gillar naturen så är svamp ännu bättre på att framhäva de!

5/5 Riktigt bra rapport! Rekommenderar som några av ovanstående, svamp! =)

Bra rapport, var väldigt hungrig då jag läste rapporten och var sugen på att gå och slänga ihop något att äta, men kunde inte sluta läsa. Jävligt bra rapport. Jag har testat LSD i väldigt små doser, har förmodligen knappt upplevt 5 % av det som finns att se, några hallisar har jag aldrig fått. Planerar att trippa ordentligt på en hyfsat stark dos och därmed göra hela resan, väntat väldigt länge och kan erkänna att det är rädslan för att snea som håller mig tillbaka. Vill trippa ute i naturen på sommaren, vet en perfekt plats som är helt folktom och väldigt vacker. Vill ta syran och ströva runt i naturen, sen då det blir mörkt göra upp en eld i skogen och sen sitta vid den och filosofera. Dags att ta tag i det nu, får fan bli i sommar!