Nationalekonomi, mestadels trams?

Skulle vilja addera till tråden, det som förs på tal i artikeln i Ekonomisk debatt som finns på länken nedan. Har även länkat till ledarartikel i DI som tar upp artikeln.

http://www.nationalekonomi.se/sites/...er/43-2-ml.pdf

http://www.di.se/artiklar/2015/4/2/l...ed-ekonomerna/

Tittar man på den ekonomiska politik som förs, så ser man tydligt att politikerna inte lyssnar det minsta på vad nationalekonomer som forskar inom det aktuella området har att säga. Till exempel ser vi det inom arbetsmarknadspolitiken, bostadspolitiken, debatten kring om/hur skattesystemet bör reformeras och många andra frågor. Dessutom, om man jämför med för ett antal decennier sedan, så ägnar sig nationalekonomer idag inte lika mycket åt forskning som ligger "nära" politiken, forskningen tar inte lika stora samhällspolitiska grepp och är mindre politisk till sin karaktär. I vart fall är det den bild jag får. Orsakerna kan man givetvis diskutera, men till viss del handlar det givetvis om en ofrånkomlig specialisering som i större utsträckning "stängt in" ekonomerna på universiteten, men även om att de tappat mark i det politiska rummet, till bland annat statsvetare, och även yrkesgrupper som är mer inriktade på att plocka fram den politik som maximerar röster snarare än att plocka fram en politik som kan tänkas lösa verkliga problem.

Så du menar att vi kan lägga ner nationalekonomin eftersom den ändå inte kan förutsäga något?

Paradoxalt nog verkar det vara extremt få människors agerande som styr hela ekonomin, nämligen riksbankscheferna.
Världen är i ett skriande behov av ett nytt Bretton Woods.

Nej, något sådant står inte.
Inte heller står det att jag menar att man skulle lägga ned naturvetenskapen.

Om nu din föreställning skulle ha något med verkligheten att göra, varför styr då inte de så att vi har mer inflation och högre BNP tillväxt?

Du har rimligen noterat att vi har negativ ränta?
Samt hur denna negativa ränta har påverkat hela ekonomin.

Även om resonemanget är överdrivet (de har ju uppenbarligen inte lyckats nå inflation ändå) är jag benägen att hålla med i stora drag; styrningen är extremt centraliserad.

Vilket också rättfärdigar trådar av den här typen, där folk försöker lista ut om den centrala makten överhuvudtaget har belägg för styrningen/ens ett existensberättigande. Det verkar än så länge tveksamt även om de skulle referera till färsk [så kallad] vetenskap (som [inte] talar om vart kakerlackan ska springa) - men tidigare i tråden framgår att det är tveksamt om de ens gör det.

Det är nog rimligt att bevisbördan ligger på nationalekonomerna och/eller den centrala makten. Jag ser inte riktigt hur bevisbördan ska hamna någon annanstans.

Så, hur går det med bevisbördan? Varför är styrningen rimlig? Eftersom ordningen upprättats innan bevisen är på plats känns läget något genant innan vi fått detta avklarat.

Med tanke på hur få som forskar om hur kackerlackor beter sig när dom släpps på ett golv då det inte går att förutsäga så borde det vara få som forskar på hur människor beter sig inom ekonomi enligt din teori men så är det inte.



Med tanke på den skenande skuldkvoten vi har så undrar man vart pengarna tar vägen, vi har ju ingen inflation.
Jag tror det är "kackerlacksekonomernas" modell som är sinnessjukt felaktig.

Lås in ekonomerna i ett system så dom inte längre kan göra skada. Dom styrs tyvärr inte av naturlagar så vi får skapa regler för valutastyrning istället.

Det lär svida duktigt i ekonomernas själar att deras Nobelpris inte är ett äkta sådant.

Naturvetare försöker förstå och beskriva hur naturen fungerar. Och det finns en grundläggande och basal förståelse. Dock räcker den inte till en så enkel varelse som kackerlackan.

Att då förvänta sig att Nationalekonomer skulle kunna förutse miljontals mycket mer komplexa varelsers agerande är inte seriöst. Umgås man ens med en sådan tanke har man inte förstått frågan.

Det som nationalekonomer kan jobba med är mer eller mindre sannolika beteenden. Och påvisa vad som typiskt händer. Men kan rekommendera procedurer för att undvika att samhället hamnar i vissa situationer. Situationer som man tack vare sitt arbete vet uppkommer med hygglig sannolikhet.

Det är inte så att nationalekonomin inte producerar kunskap. Det är mer så att det som du efterfrågar inte är ett realistiskt resultat.

Det redovisas varje månad.
Du skulle ju kunna försöka vara lite mer påläst istället för att bara komma med konspiratoriskt gnäll.

Visa felet.

Ja.
Hur då?

Man försöker reglera kreditgivningen.

Notera att det bara gäller kreditgivning i bankinstitut.

Vill du säga att detta är detsamma som att styra ekonomin?

Har du något svar på frågan du citerar?

Jag synar nu ett påstående.
Om du anser att du klarar av att svara får du gärna göra det.

Men nu börjar du ställa andra frågor till mig. Du får gärna starta nya diskussioner, men inte där jag synar.
Så antingen ger du/andra ett godtagbart rättfärdigande av påståendet. Eller också konstaterar vi att det nog inte var sant för ingen klarade av att rättfärdiga det.

Lol, visst gör den det!
Tycker ärligt synd om er ekonomer som alltid har fel.
Det enda ni klarar att skapa är kaos vilket historien visat gång på gång.

Felet ligger i hur inflationen räknas. Det enkla svaret är att pengamängden är inflationen, inte priset på en liter mjölk eller bensin.

Kom nu med dina svar om "definiera penningmängden" så jag får le lite till åt inkompetensen.

Vad nationalekonomin gör är väl att bygga förenklade modeller där konsekvenserna av olika åtgärder kan beräknas. Om räntan förändras si eller skatteintäkterna så, så kommer det och det att påverkas si och så mycket. Och det är ju helt okej, så länge man inser att man talar om modeller och att det är ganska osannolikt att den komplexa verkligheten skulle följa de förenklade modellerna.

Så långt är allt bra, men här finns risk för en ohederlighet. Å ena sidan, när politiker och allmänhet vänder sig till ekonomerna för råd om inflation, ränta, skatter, arbetslöshet osv., då kanske man tonar ned det där med förenklade modeller och låter påskina att det man säger oproblematiskt har bäring på den komplexa verkligheten själv, och att det därför är självklart vad som händer om man sänker räntan t.ex. Å andra sidan, när den här trådens fråga dyker upp, då är man noga med att nationalekonomi gäller förenklade modeller och att verklig komplexitet är så stor att man inte kan förutsäga samhällsekonomin bättre än en kackerlackas rörelse. Denna ödmjukhet brukar lysa med sin frånvaro när nationalekonomer skäller ut politiker och allmänhet för att de inte följer deras råd, eller när de pekar på politiska beslut som något som stör möjligheten för ekonomins rena lagar att göra sig gällande, ungefär som om modellerna beskrev en sannare verklighet än den människorna lever i.

Jämför med sovjetiska planekonomer. De hade ju också kunnat säga (och sa förmodligen också) att det inte är något fel med modellerna, utan bara med den komplexa verklighet där människor inte beter sig så som modellerna förutsatte. Och de hade också kunnat skylla misslyckade förutsägelser på att det är naivt att tro att komplexa samhällen kan förstås i enkla beräkningsbara modeller. Nu tror jag visserligen att den moderna nationalekonomin är mer sofistikerad än de sovjetiska ekonomernas, och att man gjort mer för att få med fakta om människors psykologi i modellernas förutsättningar. Men det vore ändå rimligt att ge lite mindre utrymme åt ekonomerna i diskussionen om hur samhället ska organiseras, eftersom deras modeller uppenbarligen inte är sofistikerade nog för att förmå utvärdera konsekvenserna av föreslagna åtgärder med någon vidare träffsäkerhet.

Nu har du dragit på dig ett nytt påstående du skall visa.

Och ytterligare ett.

Då får du väl visa att det har någon nämnvärd betydelse. Jag tvivlar starkt på att du lyckas med det.
Men det har ju varit lämpligt ifall du haft med det redan nu, så slipper efterfråga det.

Och förklara gärna vad det har med saken att göra vad man sätter för betydelse vid den termen.
Centralbankerna använder sig av olika KPI-mått, och bryr sig inte om terminologin rör på sig. I värsta fall får dom byta ut termen i sina styrande dokument.
Deras agerande förblir opåverkat.

Jag vill inte vara oförskämd men du skriver som du var tonåring utan någon som helst erfarenhet av arbetslivet.
Du brukar berätta då och då att du befinner dig i en konspiratorisk fantasivärld. Så jag tvivlar på att någon fäster något avseende vid att du sitter och ler för dig själv.

Modellerna kan sägas fungera om de leder till det man vill.
Vad gäller sovjet och planekonomin är att planekonomin inte kunde leverera varor och tjänster samt innovationer och processförbättringar som vi i mindre kommunistiska länder säger att VI vill ha.

En mycket väl känd invändning mot planekonomin är avsaknaden av prisinformation. Diktaturen får gissa eller basera sina dekret på annan sämre information.

En annan känd (och även förnekad) invändning är att planekonomin effektivt hindrar innovationer och processutveckling, vilket är nödvändigt för produktivitetsökning.
Vill man ha stagnation så kan planekonomi vara ett bra val. Men många av oss vill ha det bättre i olika avseenden. Få vill gå tillbaka till 30-talet.
Det finns mycket empiriskt stöd för detta. Ett exempel är vad som hände när Vietnam rörde sig mot marknadsekonomi.

Dvs planekonomin kan inte leverera vissa egenskaper som vi säger att vi önskar. Planekonomi vs marknadsekonomi är inte en ekonomisk fråga eller en fråga om modeller. Det är en politisk maktfråga som människor är villiga att mörda för.

Jag ser inte att dom har så mycket inflytande. Vilka politiker underkastar sig någon nationalekonoms tyckande?

Jag håller med i kritiken mot planekonomi, poängen med att ta upp det var bara att göra en drastisk parallell till hur man alltid kan skylla ett misslyckande på att verkligheten hindrats av olika faktorer från att följa den ideala modellen.

Men när du säger att modellerna kan sägas fungera om de leder till det man vill, då måste du väl också tycka att den nuvarande ekonomiska teorins modeller inte fungerar när vi får världsomfattande kriser som knappast någon vill ha?

Att planekonomi vs marknadsekonomi är en politisk fråga som folk har varit beredda att dö för och inte en ekonomisk teorifråga, kan jag väl hålla med om. Men samtidigt vill du väl säga att när det gick bättre för Vietnam efter att marknadsekonomi införts, så gav det stöd åt nationalekonomiska teorier om marknadens effektivitet? Och då bedöms ju ändå teorierna efter deras förmåga att förutsäga. Och i så fall är det väl en allvarlig kritik mot nationalekonomin ifall den misslyckades med att förutsäga krisen 2008?

Jag kanske är orättvis, men är det inte lite som att när det går bra i ekonomin, då säger man att det bevisar att teorin stämmer, men när det går dåligt, då säger man att det beror på störande faktorer som inte har med teorin att göra och att det är naivt att tro att något så komplext som ett samhälles utveckling ska kunna förutsägas.

Vad beträffar nationalekonomins inflytande så är det förstås så att det är mycket pratande om ekonomi från politikernas sida för att få ett sken av vetenskaplighet och trovärdighet, samtidigt som man skiter i vad ekonomerna säger när det inte passar den egna agendan. Men likafullt är det ju så att ekonomi åberopas som en av de viktigaste grunderna i vårt samhälles värdesystem. Nästan som en religion. Kanske har det alltid varit så, men jag undrar om det inte förr var mer av att man började med att fråga sig hur vi ska organisera samhället, vad vill vi åstadkomma, och sen funderade man över hur det skulle kunna förverkligas ekonomiskt. Medan det nu är politikens huvuduppgift i stora delar av världen att se till att de ekonomiska parametrarna hålls inom de värden som ses som önskvärda. Det är ju därför t.ex. den gröna rörelsens tillväxtkritik inte bara bemötts sakligt, utan fått religiöst klingande svar. De har haft fräckheten att antyda att andra parametrar skulle kunna ha prioritet över den nuvarande ekonomiska tankevärldens principer. Obs att jag inte här tar ställning till om de gröna har rätt i sak eller inte, utan bara att det är socialpsykologiskt intressant att se hur deras synsätt väckte en sorts religiös fasa bland många ekonomer och politiker.