Bertil Torekull (MP) vill stoppa invandringen och samtala med SD.

Som gammal publicist med sex decenniers skrivande och tidningsmakeri på låg och hög nivå bakom mig, borde jag vara van vid läsarreaktioner, förberedd på det mesta. Men jag kunde inte förutse det publika genomslaget när Expressen på påskdagen publicerade mitt debattinlägg om att tillfälligt stoppa flyktinginvandringen ( se nedan) för att ge oss alla tid för eftertanke: vad gör vi bra ifråga om immigration, vad sköter vi uselt, vad måste vi genast åtgärda för att undvika en katastrof, vilka kostnader socialt, mänskligt och finansiellt är vi redo att axla som den humanitära stormakt vi gärna vill utnämna Sverige till och som det vore fint om vi kunde leva upp till?

När detta skrivs har 32.000 läsare delat min artikel, sänt den vidare till goda vänner, som i sin tur låtit tusentals andra läsa och begrunda. Det motsvarar en medelstor svensk stad, jag kan se alla dessa individers virala engagemang framför mig, mina tankar delas överallt, det är stort. Min egen mailbox har varit full, jag har fått vykort, telefon och uppmuntran i det oändliga av okända som hejdat mig på torget, gatan, fiket. Invandringen berör på ett sätt som jag inte ser att vår överhet riktigt förstår.

När väl detta konstaterats, måste vi minnas att besluten om immigrationen rent allmänt och flyktingmottagningen enkannerligen tagits av en majoritet i Sveriges riksdag. Ingen av oss kan påstå att vi inte vetat om vad som pågått även om vi missat hela vidden av saken, hur den förpassats in ett administrativt töcken av rykten, motsägande uppgifter, utspel och åtgärder. Tiotusentals frivilliga har lagt sin själ i arbetet på att ta emot strömmen av nykommande främlingar så mänskligt det bara går - jag mötte denna fredag på Simrishamns torg en pastor som under lång tid stått i spetsen för en liten tapper Sionförsamling, varmt kristna besjälade av att dämpa stötarna då en liten ort, annars gravt utflyttningshotad, sväller av hundratals invandrare. Exemplen på praktisk offervilja är legio.