Är det lika bra att ge upp?

I mina ögon finns det idag enbart ett parti som har en tendens till konservativa grunddrag, det andra alternativet har till viss del (?) vaknat ur en lång dvala om påbörjat arbetet för återgång till sina rötter, vart det lär landa vet vi ännu inte. Jag ser dock inget ljusning.

Jag pratar alltså i första hand SD och i andra hand KD, resten vill jag inte ens tänka på.

Vad menar jag då med att det är lika bra att ge upp?

Ur min synvinkel ser det ut såhär;
- Ifall man vill förändra saker i det korta (akuta) perspektivet bör man ansluta sig till SD fullt ut, bli medlem, börja arbeta för partiet och allt där till.
- Detta innebär med all säkerhet (om du inte heter Wachtmeister i efternamn) att du blir utfryst, kanske inte av dina närmaste vänner men vänners vänner, bekanta, arbetskollegor, studiekamrater och andra människor som inte riktigt känner dig, ena dagen är du en god medmänniska, den andra dagen en icke önskvärd människa.
- Denna "skada" är oreparerbar, under de närmaste 10-15 åren kommer du alltid leva med vetskapen att du enbart kan bli uppsagd, ej anställd eller avvisad pga dina politiska åsikter.

Det andra alternativet heter KD;
- Deras ungdomsförbund är i regel sverigedemokrater dock med skyddet av att vara ett politiskt accepterat parti pga moderpartiets många år i den politiskt korrekt hetluften. Därtill ligger dörren öppen även mot de resterade partierna.
- Problemet med utfrysning är inte lika stor utan åtminstone de väljare som lagt sin röst på alliansen ser dig som likvärdig.
- Det största problemet med det framväxande KD tror jag fortfarande kommer ligga i att de tillslut har kompromissat bort så pass mycket att det åter igen blir det parti det är idag, ett enkelt och simpelt ja-sägarparti. SD har inte detta problemet utan de vet att de inte har råd att kompromissa med sina kärnfrågor.


Så vad blir slutsatsen av denna korta framställning?

Antigen gör man något som kan förändra det politiska landskapet och på köpet ger upp all möjlighet till ett sk "normalt liv". Eller så hoppar man på KD-tåget och hoppas på att det inte blir uppslukat av den rådande politiska samtiden.
Inget av dessa alternativen är för mig önskvärda, således finner jag mig i ett vakuum av hopplöshet.

Frågeställning:

Hur ser ni på det? Är KD:s förnyelse en bluff?
Vad anser ni om detta "kategorisering" - vad har jag missat?
Hur tänker ni kring framtiden?
Ser ni något ljusning?

Anamma anarko-kapitalismen så kan du leva som du vill utan tvång!

Hopplösheten är befogad. Hopp finns av två slag; det sakrala och det profana. Sverige är så gott som avkristnat, så något sakralt hopp finns inte. Det profana hoppet, t ex till politiken, är numera detsamma som självbedrägeri.

Detta innebär inte att man skall ge upp. För varje dag är man som konservativ en nagel i ögat på vänstern och på det sättet är inte deras seger fullständig. Motståndets låga måste hållas levande - med eller utan hopp.

Det är väl det enda nöje man får ha som konservativ i Sverige, att vara en ständig plåga för vänsterförespråkarna.

Paulus har svaret.

Högern är idag:
Oerhört splittrad.
Totalt oförmögen att organisera sig.
Dåligt anpassad för förutsättningarna som råder på det politiska spelfältet.
Alldeles för snäll och passiv.

Vill man nå problemets kärna bör man nog börja med att fråga sig varför det ser ut som det gör och först därefter se vad det finns för metoder att sätta in för att åtgärda. Finns ingen anledning till resignation när man inte ens försökt.

Viilken sorts konservatism vill Du ha? Det finns idag väldigt många kraftlösa högerrörelser att välja på.