Han sade upp kontakten - vad göra?

Snacka med honom? Har du inte läst tråden? Han svarar inte på mig över huvud taget, det har jag skrivit. Det är omöjligt att veta vad han tänker. Han har inte sociala medier, vi har inga gemensamma vänner, han har inte skrivit något på Flashback sedan dess (han skriver annars varje dag, förhoppningsvis ser han den här tråden också!) och jag har ingen jävla aning om han ens lever.

Jag har skrivit till honom flera gånger och verkligen VÄDJAT om att han ska ge mig ett tecken på att han lever. Men nej, han känner inte ens att jag förtjänar att veta om han lever. Fan vad arg jag blir, en riktig idiot är vad han är just nu.

Förlåt för mitt ilskna inlägg och tack för ditt svar i tråden!


Det kan han visst - det blir vad man gör det till! Om han vill sitta och tjura för att vi inte kan bli tillsammans NU direkt när jag har sagt att vi kan bli det i framtiden så är det hans förlust. Jag har dessutom gjort slut med mitt ex för tre månader sedan och jag tycker att det känns lite för tidigt med ett nytt förhållande, men det kunde han inte acceptera heller.

Du verkar aldrig ha varit kär i någon som du inte kan få. Alla sitter dessutom inte och väntar på att den andre ska bli redo samtidigt som den träffar andra.

Sorry för lite krasst svar. Men man sitter ju här och skriver baserat på det du skrivit och det ger enn bara en liten bild av verkligheten, och så kanske man t.o.m. misstolkar något.
Han har så att säga total radiotystnad. Du känner ingen av hans vänner.
Han kan vara allt från en skitstövel som vill såra dig till en som har krashlandat och försöker resa sig, men tror att om han snackar med dig så krashar han igen. Spekulationer.
När man öppnar sina känslor för någon så blir man sårbar. Missförstånd blir känsligare och om man blir sårad så berättar man kanske inte vad man känner för att beskydda sig. Det är kanske inte det man säger utan det man inte säger som sårar mest. Ordet "paus" i förhållande är otroligt negativt och för att kunna balansera det så måste man ha väldigt bra argument som båda accepterar. Du släppte paus ordet.
Ni har varit goda vänner, men gav er in på ett nytt nivå av förhållande som kräver mer av er. Du är kanske inte lika redo som han och ni gör det i en periode där kommunikation är svårt. Kommunikation är skriva 5%, prata på telefon 30%, ses 100%. Är man goda vänner så är toffel bara något man sätter på foten.

Skit i honom då, du har väl ett eget liv, låt han leva sitt liv. Glad Påsk.

Han kan ha träffat någon och inlett en relation. Kvinnan i fråga har ställt ultimatum/krav och han vågar inte riskera något genom att ha någon kontakt öht.

TS. Jag förstår att det är jobbigt. Jag har varit i något av ett liknande limbo själv. Man tänker att oavsett vad det handlade om, skulle jag aldrig själv göra så här, bara bryta, inte om det är någon jag brytt mig om. Bara om det var någon jag föraktade, som gjort mig oerhört mycket ont, en skitstövel helt enkelt.

Så han måste tänka så om dig. Eller? Det vet vi inte. Vi vet inte hans sida. Sannolikt, eftersom ni har varit så nära, skulle jag inte tro att det är så enkelt.

En del av att växa upp är att inse att vuxna människor i nära relationer oavsett karaktär behöver bjuda till, möta varandra halvvägs, respektera varandra, visa omsorg och hänsyn. Så missförstå mig rätt, jag håller med dig, jag tycker det är hänsynslöst, och jag tror att han vet att du mår dåligt över det. Men av någon anledning är insatsen, från hans synvinkel sett, kanske är för stor, för att han ska kunna förklara sig.

Faktum kvarstår; vi vet inte i vilken situation han befinner sig. Som någon sa kan han ha träffat någon annan. Kanske är han sårad, men tror det skadar honom mer att säga något, än att inte säga något. Rädsla och sårbarhet är konstiga saker.

Det enda du kan göra är: ingenting. Jag vet att det gör ont, men du har inte direkt något val. Jobba på hur du förhåller dig till det hela, det är det enda du kan göra. Se till att inte spekulera för mycket, så du inte hamnar i ett ömkande, där du förlorar självkänsla och börjar tvivla på ditt eget värde.

Tack så otroligt mycket för ditt svar!

Han kontaktade mig på Flashback i går. Då sade han bland annat att han lever (tack gode gud!) och att han hade läst min tråd som han tycker var helt missvisande och att han framstod som en idiot. Han tyckte att det var orättvist att jag framställde honom på det sättet och det har han rätt i, men jag förstod ju faktiskt aldrig riktigt varför han ville säga upp kontakten och varför vi inte bara kunde fortsätta ha det som vi hade haft det. Jag tycker därmed att han gjorde fel i att inte förklara djupare och på ett moget sätt varför vi inte kan ha en fortsatt kontakt, i stället för att bara abrupt och känslokallt dumpa mig.

Det blev så som du säger, att jag började tycka synd om mig själv, tänka att jag är ful och dålig och att ingen vill ha mig för att jag inte är värd något. Jag förstod inte att det faktiskt handlade om att han helt enkelt inte kan ha kontakt med någon som han har känslor för och vet att det kanske inte kommer att bli något med. Hade han förklarat det så hade jag haft mer förståelse, men nu har han sagt det och jag respekterar honom verkligen för att han var stark nog att ta det beslutet.

Trots att jag anser att han borde ha sagt upp kontakten på ett mer moget sätt, så inser jag nu att jag inte alls hanterade det hela på ett moget sätt heller. Jag blev väldigt arg på honom eftersom jag kände mig sårad och jag betedde mig inte alls bra.

Som tur är så har jag insett nu att jag måste lämna honom i fred, gå vidare och fortsätta leva mitt liv på egen hand. Tiden läker ju alla sår och även detta.

Återigen; tack så mycket för ditt svar!

Har läst tråden lite noggrannare nu...

Jag måste hålla med vissa andra här. Han vet att du bor i ett annat land! Med andra var han okej med att det är långdistans som gäller i ett par månader. Men du tyckte han kunde vänta. Varför i helvete då? Ska du träffa andra? Skulle inte förvåna mig om det är vad han misstänker. Eller vill du bara att han ska sätta dig på någon slags piedestal? Det låter ju så.

Han vill inte vara kompis, enbart på dina villkor. Han vill ju ha dig! Kanske tvivlar han på äktheten i det du säger. Är det rätt så är det rätt, det finns ingen regel för hur många månader som måste gå innan man inleder ett nytt förhållande, eller? Du skriver att du inte är redo för ett förhållande, och kanske är det så. Det är helt okej att inte vara. Men då kan du inte vara sur för att han drar sig ur?

Jag förstår honom nu. Han tror att det inte kommer bli någonting mellan er, han tror att du leker med honom. Och nu när jag läst närmare är jag benägen att hålla med; det är ju du som avvisat honom.

Jag har inte haft intresse att träffa någon annan och det har jag inte gjort. Den stora anledningen till att jag drog mig undan och sade att jag inte var redo för ett förhållande var för att allt gick så fort för mig så jag inte hann stanna upp, tänka och andas. Vi kom otroligt nära varandra på en väldigt kort tid, och det skrämde mig att det kunde bli så.

Jag vet nu att det är jag som har gjort fel och jag respekterar honom för beslutet han tog. Han har gjort helt rätt i att säga upp kontakten och det är bäst att det blir så för båda två. Vi är lika varandra på många sätt, men ändå olika på sätt som det är ganska viktigt att man är lika på för att ett gemensamt liv tillsammans ska fungera. Det hade det inte gjort för oss.

Tack för ditt svar!

Ledsen för min hårda ton i inlägget här ovan. Jag tycker det är lågt och dåligt att inte berätta vad man känner och tänker för någon som står en nära, fortfarande.

Men det du skrivit i tråden är talande för ett annat dilemma. Du tycks inte ha sett att du faktiskt (kanske främst från hans sida sett) avvisade honom först. Om det nu var på riktigt, och om du stöter på det igen i livet, gör inte samma misstag! Det är allt för vanligt, och allt för smärtsamt för alla parter.

Lev i nuet. Om kärleken finns, avvisa den inte, skjut den inte på framtiden, den kommer kanske inte så många gånger till. Avstånd är ingen match för kärleken, åtminstone inte ett par månaders avstånd.

Jag ber återigen om ursäkt för den råa tonen här tidigare. Ni är båda mänskliga, och har båda uppträtt, känt och tänkt mänskligt, utifrån era förutsättningar. Men dra lärdomar av det!

Hoppas det känns bättre snart.

Du var inte alls hård - snarare klok och uppriktig. Det är helt otroligt hur du kan ha så rätt i det du skriver också! Faktum är att det var jag som avvisade honom först och han vore oärlig och dum mot sig själv om han hade stannat kvar hos mig. Han ville ha ett svar på om något kunde hända mellan oss i framtiden, och jag kunde inte ge honom det svaret i nuläget. Det är således helt förståeligt att han inte ville ha fortsatt kontakt, även om det gjorde oerhört ont i mig att veta och att släppa taget om honom.

Jag önskar att jag hade agerat annorlunda. Nu är det försent, men jag har lärt mig en läxa och kommer förhoppningsvis inte att begå samma misstag i framtiden. Du har helt rätt i allt du skriver och jag uppskattar jättemycket att du tog tiden att svara i min tråd. Det betyder mer än du tror!

Ha en jättebra påsk!