Tröttnat på enformig relation utan någon som helst kärlek.

Jag och min pojkvän har varit tillsammans sedan 2007.
I början och ca 2år framåt var det underbart och som vilket kärleksfullt par somhelst.
Men någonstans senare började det mysiga, kärleksfulla avta och vi blev som tomma bägge två och gjorde nada shajt.

Jag var t.ex tvungen att tjata till mig sex, han ville aldrig och frågade aldrig om det själv. Det är så Än. Jag kollar på porr för att tillfredsställa mig själv och har kört på den banan rätt länge. Men nu känner jag att jag inte pallar ha det såhär längre, men jag hoppas på att han tids nog kanske ändrar sig och det blir som "förr"? (6år har gått) Jag stannar kvar för att jag dels är rädd för att ingen ska se mig på samma sätt som han gör, han är ju ändå där för mig, men mer som en vän-och jag vill ha mer än så.

Kan tillägga att jag lider av Asperger's och Mycket troligt ADHD också.
Jag får mina psykbryt rätt ofta, inte lika ofta Då som Nu.
Jag kan helt plötsligt få ryck och börja gapa och skrika varför han inte behandlar mig som sin flickvän etc, bara för att jag stör mig på det så jävla mycket.
Jag Vet att mina utbrott har rört om soppan, men soppan var redan rörd tidigare då jag inte hade lika många utbrott.

Jag har föreslagit terapi och fått svaret "Ja det kan ju vara lönt att testa", men inget har hänt efter de, han är..eller har Blivit en som bara snackar.. Han saknar motivation till att göra de mesta, han vill bara sitta vid datorn..i hopp om att miraklen ska trilla ner i skallen på honom.(de har han sagt själv, att han har hoppats på mirakel)..

Inget kommer hända av sig själv. Gå vidare eller lev i nuvarande situation resten av livet.

Var Det ditt fullständiga råd?

Varför måste din kille ta tag i det? Kontakta parterapi. Det är till och med så att kommunen betalar det mesta av det. Inte för att jag tror att det kommer hjälpa. Ni tycker ju inte ens om varandra längre.

Och varför tycker du att Jag borde göra det? Det är fan jag som är mannen och han kvinnan i det här förhållandet! Jag gör i princip allt. Något får han väl fan göra själv om han vill att det ska funka och inte enbart sitta där med tummen i röven och tro att mirakel händer.

Eftersom han inte tar tag i någonting själv så blir det ju automatiskt du som har bollen på din sida. Antingen tar du tag i det och tvingar han att vara med och lösa det, annars är det ju inte lönt att stanna med honom, just för att han inte gör någonting själv?

Du kan ju inte ställa en fråga och sen förvänta dig att alla ska hålla med dig och säga "Ja, bara tjata på honom lite till så kommer han ta initiativet till slut". Uppenbarligen efter fyra år så kommer han ju inte göra ett skit?

Sköter han sitt liv för övrigt? För du säger att han sitter vid datorn, och har han ett datorspelsberoende och därmed blivit deprimerad lär han inte ha lust till mycket.

Se er relation som ett spel som ni försöker vinna, men det går bara om båda bidrar sin del.
Just nu bidrar inte din pojkvän (tycker du) = det är problemet, så vad skall DU göra åt det?

Kommunicera dina problem. GRUNDLIGT. Du kan inte klara det här spelet ensam, du behöver hans hjälp, hans kärlek, vad du än har för behov. Kan han inte ge dig det fast du gjort det tydligt för honom att han inte bidrar, även efter du förklarat detta (det låter som du kanske redan gjort det, men frågan är om han förstått, förstår han att du menar allvar? ofta hotar vi med saker i stundens hetta när vi är arga/ledsna, och när du sen inte går igenom med det du hotat om, så kommer han aldrig igen tro på dina hot) så har du inget i förhållandet att göra, eller hur?


För i slutändan är du ansvarig för din egen lycka. Därför borde du göra det som gör dig lyckligare. Men är det inte värt att kämpa för förhållandet så gör inte det- för du kommer hitta ett nytt förhållande och känna lycka och vara nykär återigen, utan tvekan.

Låter jobbigt

Har ni barn tillsammans?

Nej. Och tur är ju det.

Ja, du har helt rätt i att han "borde" vara mer perfekt. Men nu när han inte är det, så måste du agera utifrån den verkligheten, och inte hur det "borde" vara. Jag känner många med Aspergers och känner mycket väl igen det här resonemanget med "borde". Tänk såhär; Du "borde" heller inte ha Aspergers. Men nu när du har det, så får man förhålla sig till det. Man kan inte leva i en "borde"-värld. INGEN ÄR PERFEKT. Men du kan välja en partner som är mindre imperfekt än vad han är. Eller så hjälper du honom att lösa hans problem. Ring och boka in parterapi. Kanske behöver han få mediciner av doktorn så att han får högre sexualdrift. Det finns såna. Testogel kan man få på recept, och DHEA kan man köpa på nätet (utomlands säljs det i vanliga livsmedelsbutiker). Lev inte i ett trist förhållande när ni inte måste!

Har glömt bort den här tråden helt. Men jag är all alone, han fick flytta ut.
Och så har jag inte as längre, blev omdiagnostiserad.

Grattis