Nog ingen som inte med akademisk nit kan spåras ha medföljt redan de första folkinvandringar. Under ramtrummor balanserar tamburinen i sin urtyp någorlunda hög ålder mot nära avstånd “i östra mediterranska kulturen där instrumentet var ett attribut för den allmänsemitiska gudinnan Astarte”. [Olsson:
Kroumata]
Nåjd- resp. sejdtrummor kan nog frånses som syftat verkande per membranets mekanik (vibrationen förflyttar ett ovanpåliggande löst föremål) snarare än akustik.
Med handtrumma sagt utesluts en del alternativ som med säkerhet kan fastslås på plats; vad ex:vis gäller typäldsta litofoner av otympligare slag “skulle man kunna datera klangstenarna från senneolitikum fram till vikingatid, […] en mycket bred datering”, för Mellansveriges del snävare indikerad till bronsåldersmiljö och åtminstone i Hågastenens unika fall en brukskontext med anmärkningsvärd sannolikhet närmre bestämd till Montelius I ~ 1800—1500 f.Kr. [Maja Hultman:
Ljud i landskapet. Akustikarkeologi och öländska klangstenar. Magisteruppsats, Uppsala 2007; sida 12, pdf
här]