"Konservatismen" och den osynliga handen, gråkulturens bästa vän?

Vet inte riktigt var jag ska placera den här tråden, men jag känner att den finns en konservativ oro i tankegången.

Efter en längre tids studier i nationalekonomi och därmed den fria marknadens och perfekta konkurrensens koncept, har en nästan ideologifilosofisk tanke uppenbarat sig för mig. Kanske även åt foliehat/konspirations-hållet.

Vi börjar vid samhällskulturer.
I dag har vi flertalet olika kulturer i världen. Genom att förenkla det lite skulle man kunna säga att en samhällskultur är mer egenartad och lokal ju mindre ekonomiskt välstånd den besitter.
Om vi då tittar på den del av världen med högt välstånd, västvärlden, så märker man snabbt att väderstrecket i benämningen inte är en vägvisning om var landet ligger. Om det så är Japan, Australien, USA, Tyskland eller förstås, Sverige m.fl.
Lyssnar man på trötta journalister/vänstersocialister i Storbritannien, Nederländerna, Sverige och säkerligen övriga delar av västvärlden, kan man ofta höra dem hävda att det aktuella landets kultur inte finns. Eller att man som konservativ blir ombedd att definiera vad englishness eller vad svenskhet är. Det intressanta är att man inte behöver definiera vad kurdisk, peruansk eller indisk kultur är t.ex.
Lågt ekonomiskt välstånd = stark kultur.
En annan intressant punkt är att såkallade konservativa partier i västvärlden mer talar om inernationell ekonomisk integration än ansvarsfull samhällelig förändring. Visst, konservativa har alltid stått för stabiliteten i ekonomin, men jag börjar inse att utvecklingen inom västvärldens konservatism hellre håller hårt i den osynliga handen än folkets hand.
Således finns det inget alternativ när det gäller den kulturella mångfaldens framtid i världen. Vare sig den levereras av vänstersocialister eller höger"konservativa". Vänstersocialister vill blanda alla kulturer överallt till en enda stor gråkultur, där alla är allt och ingen är egen. Samma resultat får man genom den totala ekonomiska integrationen de "konservativa" strävar efter. Alla är allt och ingen är egen. Perfekta förutsättningar för internationell ekonomi.
Jag säger inte att västvärldens länder har exakt samma kultur, Sverige är fortfarande skiljt från Österrike, men skillnaderna minskar.
Skulle en svensk och österrikare bemöta den trötta journalisten om vad vardera nations kultur var, skulle de förmodligen säga något generaliserande som skulle stämma överens med de flesta länder i västvärlden. Hade frågan ställts för 100 år sedan skulle svaren vara betydligt mer separata. Lägre välstånd.
Det jag menar är dagens höger låter nationens kultur utvecklas genom den internationella ekonomin, och då har man inget att säga till om. Marknaden styr.

Vid den här punkten ska jag göra klart att jag är för kapitalism och lättad, möjligen fri, marknad. Men inte i absurdum. Ingenting är svart eller vitt. Och som konservativ demokratisk nationalist, håller jag ett värde på kulturen som ibland kan vara högre värderat än hög tillväxttakt.

Utvecklingen i Europa just nu talar för en kraftig uppsving av verkligt konservativa strömningar. (ibland med extremistiska varianter, tyvärr. Men långt ifrån alla). Och det är bra. Kanske stör sig folken mer och mer på den monotona kulturutvecklingen.

Det här är bara min början på nån slags teori.
Finns det någon annan som har tänkt i samma banor? Skulle vara kul att diskutera synvinklar.

Sverige har inte alltid varit ett multietniskt land. Mer homogena samhällen är mer välmående än mångkulturella inte bara ur ett kulturellt perspektiv utan även ur ett tillhörighets-och samhörighetsperspektiv inte minst ur en folklig synvinkel. Massinvandring av främmande folkslag skapar bara klyftor, etniska, kulturella, språkliga och religiösa konfliktlinjer.

Mångkultur tillför inte någonting utan hotar endast svenska folkets existens som folk. Ponera att befolkningsutbyte hade varit lönsamt för ekonomin så hade jag även då varit emot det rent principiellt, men nu är det förödande då skattebetalarna betalar för kolonisatörerna vistelse i nybyggarlandet Absurdistan.

Jag är beredd att hålla med dig på den punkten. Massinvandring av de proportioner vi ser idag är fullkomligt ansvarslösa och lägger grunden för nya samhälleliga motsättningar.
Problemet är att en stor majoritet av västvärldens såkallade konservativa tycks använda nationalekonomisk teori som lagbok och inte som matsedel.
Som jag skrev i inledningen så leder båda de politiska sidornas politik till en ohälsosam kulturell utveckling. (Samma resultat, mer eller mindre.)

Omfamnar glatt det här tidiga svallet i förhoppningsvis formandet av en våg av sann konservatism, runt om i västvärlden.

Det spelar ingen roll vad för politisk epitet du rent ideologisk kan ställa dig bakom, det är inte viktigt, vår högsta prioritet i det givna läget måste vara att ta itu med befolkningsutbytet som sker i vårt land, allt annat är sekundärt!

För kommande generationers skull, för din, min och för fosterlandets skull så måste vi i detta skede få till stånds en mer ansvarsfull invandringspolitik och ta i bukt med masspsykosen som kretsar kring den och alla dessa ''antirasistiska'' sekter som håller myter vid liv vars yttersta konsekvens blir att vårt folk trängs undan.

Massinvandring påverkar samhället i dess alla delar och det måste man förstå och det spelar ingen roll hur mycket resurser vi lägger på annat vi kommer ändå i slutändan inte att ha ett välmående land eller folk.

Det handlar inte om ismer eller politiska ideologier överhuvudtaget utan om ett folks framtida fortlevnad! Vi mår bäst av att lägga annat kategoriskt snack åt sidan och enas kring detta för nationens bästa. Spelar ingen roll om du vill kalla dig konservativ, nationalist, libertarian eller vad som helst, antingen så är du svenskfientlig eller så är du Sverigevännlig, massinvandringsförespråkare eller realist, valet är ditt!

Jag skulle hävda att det är av största vikt att det finns en politisk aktör, i säg riksdagen, som för en ideologisk tanke som står i motpol med de övrigas. Speciellt när vänsterns framtid var skild från högerns framtid.
Sverigedemokraterna är nog försök till detta, vilket är gott.

Dagen främsta mått på välstånd är ju BNP, vilket i sin tur är ett mått på "ekonomisk aktivitet". Grundantagandet som detta måtts legitimitet vilar på är att ekonomisk aktivitet ökar när en större andel av efterfrågan blir tillgodosedd. Måttet bortser dock helt och hållet från hur denna efterfrågan skapas. Del skapas ju efterfrågan via fiat, direkt via offentliga utgifter och indirekt via lagar och ränta-manipulering. Sen skapas efterfrågan även via den media folk konsumerar, och då kristendomen har totalhavererat, är de enda som på något sätt arbetar effektivt med att påverka folkmassornas sinnen revolutionärer och rena profitörer.

Det är just denna del som både Identitära i Europa och Neoreaktionära i anglo-sfären fokuserar på. Jag tror själv att separationen mellan kyrka och stat är en stor bov i dramat när det kommer till varför de gamla konservativa förbisett det hela så kraftigt, i alla fall i protestantiska länder (då grunden till protestantismen är revolutionär)

I övrigt gillar jag begreppet Dildokrati för att beskriva sakernas ordning i nuläget.

Intressant. Har på senare tid börjat omvärdera min syn på kristendomens värde som kulturförvaltare. Jag är inte troende, långt ifrån. Men det begränsar mig inte längre att förstå vikten av den kulturella identitet i Sverige som formats under en lång tid, då främst av väldigt troende människor.

Är du troende? Det skulle vara kul veta när Svenskakyrkan övergav kristna värderingar och blev en människorättsorganisation. Hur gillar man kyrkans institutionella utveckling i Sverige?

I tre steg:
Reformationens underställande av ecklesiastiken under regenten, vilket innebor det kyrkliga livets underordnande rikets realpolitiska hänsyn.

Ståndsriksdagens avskaffande, vilken innebor att kyrkans representation inte längre som sådan framställde dess perspektiv vid riksdagarna utan istället kom att underställas den allmänna rösträttens skiftande vanföreställningar.

Det allmänna kyrkomötets införande, i vilket lekmän fick alltmera inflytande via de sekulära partierna (numera nomineringsgrupper).