Citat:
Ursprungligen postat av
Gromph
Som jag minns det står det i direktivet att det är Riksbankens ansvar att sätta lämplig nivå.
Lagtexten är den överordnade texten. Ibland kan en lagtext behöva tolkas och då kan det finnas anledning att gå till förarbetena. Tex, en lag om misshandel kan ju kräva att man utvecklar vad som menas med misshandel och om man skiljer på grov misshandel och mindre grov sådan så kan ju domstolen behöva hjälp i sin bedömning genom att titta i förarbeten och tidigare domar. Men om lagtexten är entydig så finns inte behovet och skulle skillnader finnas mellan lagtext och förarbeten så menar jag att det naturligtvis är lagtexten som gäller. Ett drastiskt exempel, en lagtext som föreskriver högertrafik kan inte överridas av någon formulering i ett förarbete som skulle förorda vänstertrafik.
Jag menar att riksbankslagens text "Målet för Riksbankens verksamhet skall vara att upprätthålla ett fast penningvärde" är klart formulerad och således är vad som gäller. Om Riksbanken inte rättar sig efter detta så bryter man mot lagen även om man anser sig ha goda skäl att göra så. Är det en allmän uppfattning att penningvärdet lämpligen inte skall vara fast så bör man verka för att ändra lagen.
Följand i direktivet stöder min uppfattning:
Citat:
7.3 Målet för penningpolitiken
Regeringens förslag: Målet för penningpolitiken skall vara att
upprätthålla ett fast penningvärde.
Såsom myndighet under riksdagen bör Riksbanken därutöver, utan
att åsidosätta prisstabilitetsmålet, stödja målen för den allmänna
ekonomiska politiken i syfte att uppnå hållbar tillväxt och hög
sysselsättning.
Likaså detta:
Citat:
Riksbanksutredningen föreslog formuleringen värna penningvärdet.
Arbetsgruppen bakom förslagen i departementspromemorian har i stället
valt att formulera det penningpolitiska huvudmålet så att Riksbanken
skall upprätthålla ett fast penningvärde. Regeringen ställer sig bakom
den av arbetsgruppen valda formuleringen.
Sedan följer något självklart:
Citat:
Orden fast penningvärde anger att det är den allmänna prisnivån som
avses. Målet skall inte tolkas så att alla enskilda priser skall vara stabila.
För att en marknadsekonomi skall kunna fungera måste det finnas
möjlighet för relativa prisförändringar.
Sedan följer en självmotsägelse (om man inte menar att målet är att inflationstakten skall vara noll):
Citat:
Målet skall tolkas i förändringstermer, inte i absoluta termer, dvs.
målet bör uttryckas som ett mål för inflationstakten snarare än som ett
mål för den absoluta prisnivån.
Och därefter några intressanta formuleringar:
Citat:
Praktiska problem uppstår när prisökningstakten skall mätas.
Exempelvis kan det vara svårt att ta hänsyn till kvalitetsutvecklingen hos
de varor och tjänster som ingår vid de upprepade mätningar som ligger
till grund för fastställandet av prisindex. Det kan innebära att
indexutvecklingen systematiskt överskattar inflationstakten.
Men SCB tar hänsyn till kvalitetsutvecklingen när KPI beräknas och ytterligare hänsyn skall således inte tas om man använder KPI! Tex, om datorer och program skulle kosta samma år efter år så skulle SCB ändå anse att de blir billigare eftersom de med tiden blir kraftfullare och kunden får mer för samma pengar.
Citat:
Den föreslagna formuleringen skall bl.a. av denna orsak inte tolkas så att
inflationstakten, mätt som KPI eller något annat index, skall vara noll.
Observera att direktivet lämnar öppet vilket index som skall användas! Det fastslås inte att KPI skall användas. Inflation brukar definieras som ändring i allmänna prisnivån - inte enbart konsumentpriser. Det är alltså ett
principfel att mäta inflationen med KPI.
