"Den svenska avundsjukan" - myt eller verklighet?

Jag satt idag och tänkte på begreppet "Den svenska avundsjukan", som man hör ibland - att det skulle vara något typiskt "svenskt" att vara missunsam gentemot andra och känna avundsjuka... men stämmer det verkligen? Personligen har jag väl känt av det ibland, men tycker snarare att det är beroende på individen och inte en allmän egenskap man kan applicera på de flesta.

Är svenskar speciellt avundsjuka av sig - finns den "svenska avundsjukan" eller är det enbart en myt och snedvriden föreställning vi "riktar" emot oss själva?

Jag tror inte att det är det nationalkaraktäristika som det utmålats som precis, men lite ligger det väl i det. Enligt mig beror det på att vi är så indoktrinerade av sossesamhället, där det är fult att skilja sig från mängden och Oerhört fult att vilja vara bättre än andra. Jag själv till exempel kommer från en utpräglad arbetarstad, och jag minns när jag berättade för folk i min omgivning att jag skulle börja på universitetet i Uppsala.... Jag blev utskälld efter noter för denna min förmätenhet att vilja något annat än att jobba på löpande bandet på Philips! Man ska vilja detsamma som dem runtomkring för att inte rucka Status Quo och för att inte väcka tanken om ett alternativt liv. Fast kanske är det något annat än avundsjuka det egentligen handlar om...
mvh
Terrieterrie

Intressant exempel, känner igen det och har hört liknande från folk jag känner som kommer från mindre städer. Får mig att tänka på filmen "Masjävlar", som jag som är från Dalarna kan känna igen bitar i, att man blir tittat snett på ifall man bott/bor i Stockholm - som att man tror att man "är nån" pga vart man bor. Rätt bisarrt egentligen.

Om man nu tänker sig att "den svenska avundsjukan" existerar, kan det ha en grund i sveriges religionshistoria? Ok, att det glider över lite till religion nu men jag tror att det kan finnas vissa aspekter där som påverkat.. eller?

Man kan väl - banalt nog - förmoda att föreställningen om en specifikt svensk avundsjuka (eller för den delen andra typiska "nationalkarakteristiska" drag som snålhet, gemytlighet, fiffighet etc.) började blomma under nationalismens storhetstid. Medan vi tillhörde katolska kyrkan och identifierade oss med dess förhållandevis internationella världsbild, var väl avundsjuka bara en av köttets många synder och laster. När en nationalstat och dito nationalkaraktär sedermera skulle identifieras blev det väl populärt att i stället tolka dessa gamla synder i nationella termer: vardagstillvarons allmänna bristfällighet fick avteckna sig mot den (idealiserade) "stora världen" i stället för mot det himmelska idealet.

Det är väl i så fall ingen slump att ett av de första beläggen för föreställningen om en "svensk" avundsjuka enligt Pelle Holm återfinns hos Johannes Magnus i Historia metropolitanæ ecclesise upsaliensis - för vem vore det mer naturligt att identifiera en specifikt "svensk" avundsjuka som orsak till landets olyckor, än för den landsflyktige biskop som har all anledning att beklaga upprorsmakarens Gustav Vasas våldsamma omstörtningar av Sverige - samtidigt som han sitter i Rom och funderar över vad som på gott och ont är "typiskt svenskt" och också skriver sin rikskrönika Historia de omnibus gothorum sueonumque regibus.

På samma sätt är det väl i så fall i en tid av intensivt nationalistiskt tänkande - i spåren av förlusten av Norge - som Gustav Sundbärg år 1912 skriver sin bok Det svenska folklynnet, där han försöker identifiera ett antal egenskaper som typiskt svenska: känsla för naturen, stelhet, bekvämlighet, brist på människointresse, brist på "nationell instinkt" och patriotism etc. "Afunden" förs då till den sistnämnda kategorin:


Min poäng är förstås att dessa ganska fyndiga formuleringar före nationalismens storhetstid förmodligen inte skulle ha stöpts i specifikt nationalistiska termer, utan avunden skulle snarare beskrivits som ett ganska allmänmänskligt "karaktärsdrag" (som t.ex. i Theofrastos' eller La Rochefoucaulds satiriska beskrivningar av olika "karaktärer") eller - i den kristna kyrkans ögon - rätt och slätt som en av dödssynderna.

På motsvarande sätt kanske vi nu, när nationen inte alltid är vårt primära identifikationsobjekt, kan vara mer benägna att sortera de gamla synderna i nya kategorier och beskriva dem som typiska för lantisar, brats, sossarna, högern etc. Föreställningen att just avundsjukan är "svensk" tycks vara livskraftig: en hastig spontangoogling tycks dock tyda på att motsvarande föreställning också finns i andra språkområden:

"typisk ynkelig dansk misundelse"

"norsk misunnelse"

"British envy"

"la jalousie française"

"der typisch deutsche Neid"

Det finns mycket matnyttigt och intressant i det du skriver här ovan. Jag tror också att det finns mycket som bottnar i tiden då nationalismen gjorde sitt intåg på allvar och svenskheten skulle manifesteras i den nya tidens anda. Med nya sätt att kommunicera; telegrafi, telefon, järnvägens utbredning gjorde att Sverige blev mer enhetligt än tidigare - kanske skillnaderna mellan de rika och fattiga blev ännu tydligare.

Man jämförde sig kanske inte lika mycket med andra länder då inga krig rådde. Och Sverige var ju inte direkt inblandat i att kolonisera delar av Afrika och utmåla dess befolkning som mindre vetande och varandes "den andre" vilket skedde i exempelvis Belgien.

Nu kanske jag nattflummar ut lite här, men kan den svenska avundsjukan och det något märkliga sättet att framhålla det osvenska som något positivt ha att göra med bristen på yttre hotbilder under mycket lång tid och avsaknaden av "den andre" att definera sig själv emot? Är vi svenskar på sätt o vis fostrade att känna avundsjuka - istället för att glädjas med den som vinner en miljon på lotto så blir vi negativt inställda per automatik?

Detta är bara lösa trådar och inget jag nödvändigtvis tror... Det finns säkert avundsjuka i de flesta länder och jag tror inte att det är typiskt svenskt. Men ändå definierar vi det själva som just den svenska avundsjukan - inte avundsjuka i allmänn bemärkelse...

Den "svenska avundsjukan" är inte unikt svenskt. I flera länder talar man om den nationella avundsjukan när man varit utomlands och landsmännen inte förstår hur belevad och världsvan man är.

Jag såg till exempel Antonio Banderas gnälla om den spanska avundsjukan ("la envidia española") på spansk teve.

När man tycker landsmännen är småaktiga, när man känner sig undervärderad, jag då är det praktiskt att slå till med anklagelser om nationellt betingad avundsjuka.

Så var det med den saken. Ge er ut i stora vida världen så kanske ni får lära er något.

jaja.. nu ska vi inte vara så cyniska, jag har sett hyfsat mycket av världen men man måste ju i princip bosätta sig i ett annat land för att få kunskap om de nationella sederna.

Men intressant ändå att du ger exemplet med "den spanska avundsjukan" - men även om ett fenomen förekommer i flera olika länder kan det ändå vara intressant att diskutera det utifrån ett inhemskt perspektiv, eller hur?

Det är så här jag upplever fenomenet också.

Du får gärna utveckla hur du ser på fenomenet med egna ord. Läs gärna mitt svar ovanför - man måste ju kunna se till saker på ett regionalt och nationellt plan. Avundsjuka finns såklart överallt, men den specifikt svenska har antagligen sin egen historia, och det är den som är intressant att diskutera, inte bara avfärda "fenomenet" med att visa på att den finns i andra länder.

Tycker fenomenet existerar i högsta grad.

Det roliga med det hela är också att folk inte kan erkänna att det är så. Skaffar grannen en fin ny BMW håller de minen och är glada så fort någon annan frågar, men sen när man går in bakom låsta dörrar sitter man och förbannar grannen och hans nya fina bil.

Jantelagen stämmer väl rätt bra in på detta..

Tack för den Tobes, intressant läsning - hade faktiskt inte läst hela förut!

Jantelagen lever absolut, den är värd en egen diskussion egentligen men kanske kan ingå här..

Min fördom om den är att den är speciellt levande och tydlig på mindre orter där det tittas snett på folk som "lyckats" eller flyttat till Stockholm. Har i alla fall vänner som berättat skräckhistorier om när de besökt hembygden och mötts av sura miner och konstiga frågor, ungefär som i Masjävlar.. för att ta ett exempel.

Just den här tråden typiskt svensk.

Ett gäng svenskar sitter och snackar om hur avundsjuka andra svenskar är men självklart nämner ingen ett ord om att de själv skulle ha dessa tendenser.

Kan det bli svenskare?

Påminner lite om den unga svensken som bott utomlands i Paris, London, New York eller Berlin i en månad (precis som 50% av alla andra unga svenskar) och när de kommer hem efter sitt OTROLIGA liv som aupair eller språkstuderande snackas det vilt om den inskränkta, tråkiga, blyga och avundsjuka svensken.

Precis som alla andra svenskar tillhör ingen denna motbjudande grupp!

Man kan lätt undra vilka dessa vanliga svenskar är?

Vad vi däremot vet är att fenomenet precis som tråden är patetiskt!

/ Klint