Man kan väl - banalt nog - förmoda att föreställningen om en specifikt svensk avundsjuka (eller för den delen andra typiska "nationalkarakteristiska" drag som snålhet, gemytlighet, fiffighet etc.) började blomma under nationalismens storhetstid. Medan vi tillhörde katolska kyrkan och identifierade oss med dess förhållandevis internationella världsbild, var väl avundsjuka bara en av köttets många synder och laster. När en nationalstat och dito nationalkaraktär sedermera skulle identifieras blev det väl populärt att i stället tolka dessa gamla synder i nationella termer: vardagstillvarons allmänna bristfällighet fick avteckna sig mot den (idealiserade) "stora världen" i stället för mot det himmelska idealet.
Det är väl i så fall ingen slump att ett av de första beläggen för föreställningen om en "svensk" avundsjuka enligt Pelle Holm återfinns hos Johannes Magnus i
Historia metropolitanæ ecclesise upsaliensis - för vem vore det mer naturligt att identifiera en specifikt "svensk" avundsjuka som orsak till landets olyckor, än för den landsflyktige biskop som har all anledning att beklaga upprorsmakarens Gustav Vasas våldsamma omstörtningar av Sverige - samtidigt som han sitter i Rom och funderar över vad som på gott och ont är "typiskt svenskt" och också skriver sin rikskrönika
Historia de omnibus gothorum sueonumque regibus.
På samma sätt är det väl i så fall i en tid av intensivt nationalistiskt tänkande - i spåren av förlusten av Norge - som Gustav Sundbärg år 1912 skriver sin bok
Det svenska folklynnet, där han försöker identifiera ett antal egenskaper som typiskt svenska: känsla för naturen, stelhet, bekvämlighet, brist på människointresse, brist på "nationell instinkt" och patriotism etc. "Afunden" förs då till den sistnämnda kategorin:
Citat:
Ursprungligen postat av Gustav Sundbärg
Vårt folk har många framstående egenskaper, som annars pläga utmärka endast större folk: ridderlighet, storsinthet, förmåga af större öfverblickar och många andra. Allt smått, all den futtighet, som icke kan undgås hos ett så litet folk som vårt, har samlat sig på en punkt: i den svenska afunden.
Att afundsjukan fått växa och frodas så ohejdadt i Sverige, beror nog till stor del på saknaden af en lefvande nationalkänsla. En sådan skulle i många fall hafva verkat åtminstone såsom en motvikt - och gör så bland andra folk. Hos oss får afunden skjuta förtjänsten tillbaka, till och med där nationens ära fordrade något helt annat.
Svensken har nog intet emot att Sverige blir äradt och ansedt - blott det kan ske utan att någon enskild svensk, i synnerhet bland ens egna bekanta, blir berömd och ansedd.
Och svensken ser nog gärna, att Sverige blir rikt - om det blott kunde ske utan att någon enskild svensk blir rik.
Min poäng är förstås att dessa ganska fyndiga formuleringar före nationalismens storhetstid förmodligen inte skulle ha stöpts i specifikt nationalistiska termer, utan avunden skulle snarare beskrivits som ett ganska allmänmänskligt "karaktärsdrag" (som t.ex. i Theofrastos' eller La Rochefoucaulds satiriska beskrivningar av olika "karaktärer") eller - i den kristna kyrkans ögon - rätt och slätt som en av dödssynderna.
På motsvarande sätt kanske vi nu, när nationen inte alltid är vårt primära identifikationsobjekt, kan vara mer benägna att sortera de gamla synderna i nya kategorier och beskriva dem som typiska för lantisar, brats, sossarna, högern etc. Föreställningen att just avundsjukan är "svensk" tycks vara livskraftig: en hastig spontangoogling tycks dock tyda på att motsvarande föreställning också finns i andra språkområden:
"typisk ynkelig dansk misundelse"
"norsk misunnelse"
"British envy"
"la jalousie française"
"der typisch deutsche Neid"