2005-10-01, 23:59
#1
Hittade denna saga när jag sökte på mitt nick Gudrun
Det var en gång en flicka som aldrig mött den riktiga kärleken, och därför ville hon gärna skiljas.
Det var så med Gudrun, för hon hette Gudrun, att hon tyckte det var orättvist allting. Hon hade gift sig med en Epaingenjör som hon träffat på Tempo, där hon stod och sålde husgeråd av plast. De hade inga barn, och båda förvärvsarbetade. Gudrun grämde sig dagligen över alla orättvisor som vederfors henne i äktenskapet. Hon skulle köpa middagsmat och laga den, hon skulle sy i knappar i sin mans kavaj, hon skulle koka kaffet medan han såg på TV, allt detta skulle hon göra, fast hon hade ett lika ansträngande arbete som han. Och det kan man ju hålla med om att det verkar orättvist. Att hennes make för sin del satte i proppar, tvättade bilen och köpte ut på systemet tänkte hon inte så mycket på.
Nå, den skilsmässan var lätt att ordna, för ingen av dem trivdes egentligen hemma. Gudrun beslöt i sitt stilla sinne att skulle hon någonsin gifta sig igen så skulle minsann allt gå rättvist tillväga.
*****
En dag när hon stod vid sin disk på Tempo kom det fram en herre med fördelaktigt utseende och skulle köpa en bidet av plast. Han såg så blyg och generad ut innan han klämde fram med sin bidet så Gudrun blev riktigt fäst vid honom. Och när han dagen därpå kom tillbaka och köpte något så onödigt som en plasthållare för två tandborstar så förstod Gudrun genast den symboliska innebörden av detta köp och visste att känslorna var ömsesidiga.
Gudrun och Albin, för han hette Albin, träffades en tid ganska ofta om kvällarna, och båda tyckte att nog skulle det vara bra gudomligt att gifta sig. Men Gudrun framhöll med skärpa för Albin att i så fall skulle allting gå riktigt rättvist till. Det höll Albin gärna med om, för han var en beskedlig karl.
Nå, i sinom tid stod Gudrun och Albin hos borgmästaren och sa sitt "ja" på samma gång, för Gudrun hade bestämt att det var orättvist att en av dem skulle få säga "ja" före den andra. Albin hade en likadan blombukett i handen som Gudrun.
När de kom hem till trerummaren som Gudrun hade kvar sedan sitt förra äktenskap visade Gudrun för Albin en lång lång lista som hon hade gjort upp.
Där stod bland annat:
"Strykning av 1 skjorta motsvarar bäddning av 2 sängar;
kokning av TV-kaffe motsvarar middagsdisk för 2 personer;
isyning av 1 knapp motsvarar lagning av 1 trasig kontakt;
1 amning av ev. barn motsvarar tvättning av 2 bajsiga plastblöjor;
snarkning så motpart vaknar motsvarar rätt för väckt part att först läsa morgontidningen dagen därpå;
inköp av middagsmat motsvarar dammsugning av vardagsrum och tambur;
fållning av 1 lakan motsvarar utbärning av avfall till sopnedkast;
tvättning av 1 par strumpor motsvarar tömning av askkoppar i hela lägenheten."
Detta och mycket annat stod noga angivet på Gudruns långa lista.
"Nu ska vi leva efter den här listan, Albin", sa Gudrun, "för att allting går rättvist till, det är äktenskapets A och O."
"Det ska nog gå bra, för huvudsaken är ju att man älskar varandra", sa Albin, och sen sa han inget mer, för han ville ju inte prata längre än Gudrun hade gjort.
Så levde Gudrun och Albin en lång tid tillsammans, åt två potatisar var till middag, drack vardera fyra centiliter konjak till kaffet på lördagskvällarna och älskade därefter varandra så rättvist som möjligt i nattens mörker.
En dag sa Gudrun:
"Albin, jag tror jag ska ha barn."
"Då ska väl jag det också", sa Albin av gammal vana.
Men som ni förstår var det Gudrun ensam som fick barn.
Nu blev det ett fasligt besvär med att få allting att gå rättvist till. Att Albin tvättade blöjor medan Gudrun ammade var ju inget stort problem, men det var så mycket annat att göra hela dagarna så Albin fick ta tjänstledigt från sitt arbete - och det var ju inte mer än rätt, för det hade ju Gudrun också måst göra. När barnet skrek på natten vaknade föräldrarna och tittade på schemat som satt fastnålat över sängen. På udda datum var det Albin som hade hundvakten mellan två och sex, på jämna datum Gudrun. I månader med 31 dagar delades den sista natten upp så att Albin tog passet från två till fyra och Gudrun från fyra till sex varannan gång detta inträffade; varannan gång var det tvärtom.
Nå, tack vare Albins stora snällhet och beskedlighet klarades det mesta upp utan gnissel, och det lilla barnet växte och började tala. Det visade sig vara ett klokt och rättvist barn, för det första ord det sade var "mappa" och det andra var "pamma".
En dag sade Albin:
"Nog vore det skojigt för det här lilla barnet att få ett litet syskon alltid."
"Ja, titta inte på mej", svarade Gudrun, "nu är det allt din tur!"
Då orkade inte Albin längre, och för övrigt visste han inte hur detta skulle gå till.
*****
Så nu står Gudrun på Tempo igen och väntar på en karl som har sinne för att allting ska gå riktigt ordentligt rättvist tillväga.
ur Sagor för barn över 18 år
av Tage Danielsson
Visste Tage att Gudrun Schyman existerade eller är detta en slump?
Sagan om den rättvisa Gudrun
Det var en gång en flicka som aldrig mött den riktiga kärleken, och därför ville hon gärna skiljas.
Det var så med Gudrun, för hon hette Gudrun, att hon tyckte det var orättvist allting. Hon hade gift sig med en Epaingenjör som hon träffat på Tempo, där hon stod och sålde husgeråd av plast. De hade inga barn, och båda förvärvsarbetade. Gudrun grämde sig dagligen över alla orättvisor som vederfors henne i äktenskapet. Hon skulle köpa middagsmat och laga den, hon skulle sy i knappar i sin mans kavaj, hon skulle koka kaffet medan han såg på TV, allt detta skulle hon göra, fast hon hade ett lika ansträngande arbete som han. Och det kan man ju hålla med om att det verkar orättvist. Att hennes make för sin del satte i proppar, tvättade bilen och köpte ut på systemet tänkte hon inte så mycket på.
Nå, den skilsmässan var lätt att ordna, för ingen av dem trivdes egentligen hemma. Gudrun beslöt i sitt stilla sinne att skulle hon någonsin gifta sig igen så skulle minsann allt gå rättvist tillväga.
*****
En dag när hon stod vid sin disk på Tempo kom det fram en herre med fördelaktigt utseende och skulle köpa en bidet av plast. Han såg så blyg och generad ut innan han klämde fram med sin bidet så Gudrun blev riktigt fäst vid honom. Och när han dagen därpå kom tillbaka och köpte något så onödigt som en plasthållare för två tandborstar så förstod Gudrun genast den symboliska innebörden av detta köp och visste att känslorna var ömsesidiga.
Gudrun och Albin, för han hette Albin, träffades en tid ganska ofta om kvällarna, och båda tyckte att nog skulle det vara bra gudomligt att gifta sig. Men Gudrun framhöll med skärpa för Albin att i så fall skulle allting gå riktigt rättvist till. Det höll Albin gärna med om, för han var en beskedlig karl.
Nå, i sinom tid stod Gudrun och Albin hos borgmästaren och sa sitt "ja" på samma gång, för Gudrun hade bestämt att det var orättvist att en av dem skulle få säga "ja" före den andra. Albin hade en likadan blombukett i handen som Gudrun.
När de kom hem till trerummaren som Gudrun hade kvar sedan sitt förra äktenskap visade Gudrun för Albin en lång lång lista som hon hade gjort upp.
Där stod bland annat:
"Strykning av 1 skjorta motsvarar bäddning av 2 sängar;
kokning av TV-kaffe motsvarar middagsdisk för 2 personer;
isyning av 1 knapp motsvarar lagning av 1 trasig kontakt;
1 amning av ev. barn motsvarar tvättning av 2 bajsiga plastblöjor;
snarkning så motpart vaknar motsvarar rätt för väckt part att först läsa morgontidningen dagen därpå;
inköp av middagsmat motsvarar dammsugning av vardagsrum och tambur;
fållning av 1 lakan motsvarar utbärning av avfall till sopnedkast;
tvättning av 1 par strumpor motsvarar tömning av askkoppar i hela lägenheten."
Detta och mycket annat stod noga angivet på Gudruns långa lista.
"Nu ska vi leva efter den här listan, Albin", sa Gudrun, "för att allting går rättvist till, det är äktenskapets A och O."
"Det ska nog gå bra, för huvudsaken är ju att man älskar varandra", sa Albin, och sen sa han inget mer, för han ville ju inte prata längre än Gudrun hade gjort.
Så levde Gudrun och Albin en lång tid tillsammans, åt två potatisar var till middag, drack vardera fyra centiliter konjak till kaffet på lördagskvällarna och älskade därefter varandra så rättvist som möjligt i nattens mörker.
En dag sa Gudrun:
"Albin, jag tror jag ska ha barn."
"Då ska väl jag det också", sa Albin av gammal vana.
Men som ni förstår var det Gudrun ensam som fick barn.
Nu blev det ett fasligt besvär med att få allting att gå rättvist till. Att Albin tvättade blöjor medan Gudrun ammade var ju inget stort problem, men det var så mycket annat att göra hela dagarna så Albin fick ta tjänstledigt från sitt arbete - och det var ju inte mer än rätt, för det hade ju Gudrun också måst göra. När barnet skrek på natten vaknade föräldrarna och tittade på schemat som satt fastnålat över sängen. På udda datum var det Albin som hade hundvakten mellan två och sex, på jämna datum Gudrun. I månader med 31 dagar delades den sista natten upp så att Albin tog passet från två till fyra och Gudrun från fyra till sex varannan gång detta inträffade; varannan gång var det tvärtom.
Nå, tack vare Albins stora snällhet och beskedlighet klarades det mesta upp utan gnissel, och det lilla barnet växte och började tala. Det visade sig vara ett klokt och rättvist barn, för det första ord det sade var "mappa" och det andra var "pamma".
En dag sade Albin:
"Nog vore det skojigt för det här lilla barnet att få ett litet syskon alltid."
"Ja, titta inte på mej", svarade Gudrun, "nu är det allt din tur!"
Då orkade inte Albin längre, och för övrigt visste han inte hur detta skulle gå till.
*****
Så nu står Gudrun på Tempo igen och väntar på en karl som har sinne för att allting ska gå riktigt ordentligt rättvist tillväga.
ur Sagor för barn över 18 år
av Tage Danielsson
Visste Tage att Gudrun Schyman existerade eller är detta en slump?
