Det mest överskattade retrospelet?

Visste att någon skulle bli förbannad.

Låt mig se...
* Att man kan välja boss själv? Jaa det kan man ju men vad är det som är så fantastiskt med det egentligen?
* Banorna är unika? På vilket sätt menar du, jag tycker inte de är så unika.
* Musiken tillhör absolut inte konsollens bästa. Den är catchy och bra, men all mega man musik låter typ likadan.

Har man asberger tror jag att man gillar mega man spelens upplägg alldelles perfekt. Allt är förutsägbart, fi attackmönster är alltid samma, bossarna har ett visst mönster, vapen x på boss y gör all skillnad i världen o s v. Gör man bara på ett precist sätt så tar man sig igenom spelen ganska enkelt.

Mega Man 1 lanserades 1987 och var grafikmässigt många steg utöver det mesta på maskinen, tycker jag.

* Välja boss själv? Spelet blir inte linjärt som dom flesta andra spel på den tiden då det bara var bana 1, 2, 3, 4, 5 (identisk genomgång vare gång). Första gången man spelar (speciellt som barn) får man luska ut själv i vilken ordning som är bäst. När man sedan får olika vapen ifrån bossarna kan en del banor utspela sig olika också. T.ex. att man kan frysa ned saker, ha Rush Jet och kunna ta föremål man tidigare trodde var omöjliga att nå m.m.
* Banorna olika? Det är olika miljöer på alla. En del banor är byggda att man går i sedled, andra att man går uppåt, andra nedåt, på Gravity Mans bana går man upp och ned från tak och golv på ett välgjort sätt, Crash Mans bana är bara en kamp uppåt, Magnet Mans bana är unika magnet som försvårar banan etc. Dom flesta andra spel ifrån samma tid var mest att man gick i sidled och banorna såg ofta rätt identiska ut (Rush N' Attack exempelvis).

Är det inte så med de absolut flesta plattformsspelen till retro-maskiner? Många anser Mega Man-spelen vara svåra. Åtminstone som barn (vilket ändå var marknaden). När man kan bemästra spelet så väl som du säger är det enkelt, men gäller inte exakt samma sak Super Mario-spelen, Duck Tales, Chip N' Dale, Rush N' Attack och majoriteten av plattformsspel? När man väl kan hemligheter, mönster och bossar klarar man igenom spelen väldigt enkelt

Du har rätt bra argument faktiskt men jag tycker ändå inte att MM var något revolutionerande. Välgjort är det, fine. Svårt är det också, fast på det där dåliga och frustrerande sättet eftersom de är så extremt oförlåtande. Lite som tidiga castlevania spel då man måste ha pixelperfektion och timing som en gud.

Sen blev jag rätt trött av att de pumpade ut 59.000.000 MM spel. De kunde ha nöjt sig med ett par stycken och i stället utvecklat konceptet lite mer.

Tekken har ju dock något som få andra fightingspel som kom tidigare hade.
Ett (enligt mig) logiskt kontrollsystem. Istället för att ha en knapp för hög spark, en för låg spark, en för högt slag osv.. samt till synes slumpmässiga kombinationer så har tekken en knapp för varje extremitet. Höger hand, vänster hand, höger ben, vänster ben. Något som gör kombinationer mer naturliga och enklare att leta efter.


När det gäller överskattning av retrospel överlag så blir det ju svårt att ha en objektiv bild tror jag.
Antingen spelade man spelet när det begav sig och har därför ett nostalgifilter på som kan höja spelet mer än det är värt.
Har man inte spelat spelet förän i vuxen ålder kan man ha svårt att ta till sig spelets storhet dels för att (vissa i alla fall) påverkas av den åldrade grafiken men också på grund av att det som en gång i tiden var nyskapande numera är så vanligt att man har svårt att se grejen med det.
(jämför http://tvtropes.org/pmwiki/pmwiki.ph...nfeldIsUnfunny )

hehe och jag som helt resonerar tvärtom. När jag lirar tekken så blir det mest en massa buttonmashing. Spelar jag SF så kan jag iaf sätta de vanligaste movesen.

Fast jag är lite kluven då jag var helt besatt av virtua fighter på sega från början. Sen tekken, och sen upptäckte jag SF. Antar att jag helt enkelt har svårt för fighting i 3d. Det blir mycket mer precision i 2d fighting (om än simplare fast det är lite det jag gillar)

Donkey Kong Country 1 . Just det första spelet i den serien fastnade jag aldrig riktigt för, och vet ärligt talat inte varför. Grafiken var något utöver det vanliga när det var nytt, men det var något med kontrollen som inte kändes fullt lika smidig som te x i SMW.
Vill dock understryka att jag gillade DKC 2 betydligt bättre, så är ingen DKC-hatare per say . Tror det var mycket på grund utav att man kunde sväva med Dixie i uppföljaren, plus att man slapp spela som Donkey Kong i det spelet .

Det är okej. Vi tänker och tycker alla olika

Sen så är ju våra vänner på Capcom rätt kända att spruta ut spel. Hej, Street Fighter, Mega Man och Resident Evil samt deras 26 efterföljare var. Personligen tycker jag Mega Man-spelen höll en jämn kvalitet (åtminstone på NES), men man behöver inte släppa ett nytt spel varje år. Vartannat eller var tredje räcker!

Om inte annat måste man beundra Mega Man-serien för dess musik och stil (det är snyggt att kolla på). Det första Mega Man jag spelade var faktiskt 9:an (vilket jag måste ge Capcom all beröm för, att de vågade göra ett retrospel). Efter det spelade jag klassikerna till nes (de flesta på emulator, tyvärr).

Breath of Fire II, det brukar höjas till skyarna och sägs vara miltals bättre än ettan.
Själv tycker jag tvärtom, speciellt vad det gäller karaktärerna (som är mycket mer tilldragande) och musiken. Grafiken är visserligen bättre i tvåan, men det är inte med mycket marginal.

Just nu har jag svårt att komma på något, men Mega Man är ett sånt spel som jag aldrig riktigt fastnade för, inte någon utav versionerna som kom ut till någon konsol.

Jag har alltid gillat plattformspel, men kan inte säga att jag gillade Mega Man när NESen var som störst. Hade heller inte det spelet utan spelade det bara i affären på en sådant system som stängde av sig efter några minuter.

Gillar shooters väldigt mycket men fastnade aldrig för HEXXEN. Det kanske är ett sådant spel som efterfrågas i tråden då jag alltid sparade spelet på hdisken eftersom det var så känt och hade en stor skara fans. Men när jag spelade det så tyckte jag aldrig det var kul.

KKND däremot tyckte jag var väldigt bra och jag förstod aldrig varför det aldrig blev någon stor spelserie. Samma sak med spelet Z som är samma genre.

Jag ägde C64a och Amiga 500 på den tiden om man ska gå riktigt långt tillbaka. Kan dock inte minnas att jag inte gillade något av de spelen jag hade som räknas som retroklassikers idag. De spelen jag hade spelade jag ju flitigt och jag satte mig in i spelet samtidigt som jag oftast bara fick ett nytt i taget. Nu har jag så många nya spel rullandes att jag ofta kommer av mig i spel och glömmer av kontrollerna om jag inte spelar under några månader. Tex nyaste CastleVania till PC.

Med risk för att bli hängd.. final fantasy 7.

Aldrig förstått vad som är så bra med just det spelet, tycker inte story är så super bra och tycker inte det skiljer sig nämnvärt från andra FF spel.

Samma sak med Metal gear solid faktiskt.. visst det är väl OK att spela men inte så asbra som vissa vill det ska vara.