Vad gör man när vården gett upp?

Personer utan livslust tar sig inte till arbetet. Personer med så svåra fysiska besvär att de inte kan resa kan heller inte arbeta.
Dina problem är något annat än det du skriver att de är. Därmed inte sagt att du mår bra.

Trist att höra, det är en bedrövlig kamp att må dåligt speciellt när man upplever att man inte får någon bra hjälp.

Har du enbart testat ssri och snri? Då är det positiva att det finns en hel djungel med andra mediciner du kan testa =)

Jag har uteblivit vid flertalet tillfällen pga detta. Jag har ont och svårt att röra mig men mitt arbete är stillasittande. Jag behöver inte ens hälften av min kapacitet för att klara teoretiska uppgifter. Skrivit HP onykter med ett resultat som de flesta inte klarar nyktra.

Svår värk är väl att ta i men den är alltid tydligt närvarande och gör att jag inte förmår något efter arbetstid. Jag sitter på jobbet och på fritiden med ett sorts stöd, haltar mig fram och har blivit anklagad för att vara berusad eftersom det påverkar min gångstil. Sedan har jag en kollega i rullstol med betydligt värre smärtor än mig, det går att jobba med sådant som inte kräver någon fysik.

Livslust definierar jag som vilja att göra saker. Jag är likgiltig. Hänt att jag nästan blivit påkörd då jag inte ser meningen att kolla efter trafik. Jag ryckte på axlarna, inte så att jag önskar att någon kör över mig men jag är likgiltig inför tanken. Jag gav bort större delen av mina pengar eftersom jag tänkte att det säkert är bättre om de uppskattas.

Svårt att sätta ord på det, jag har datorkomponenter för tiotusentals kronor (ok, de sjunker i värde fort) som jag inte plockat ihop trots att datorer och spel är ett stort intresse, det har stått i månader. Jag har många exempel men i slutändan känns allt meningslöst. Har väl hänt att man både glömmer bort att äta någon dag eller tröstäter. Var på konsert med ett favoritband (alkohol mot all värk då) men lämnade lokalen efter några låtar, det kändes meningslöst.

Du får kalla det vad du vill, jag är inte den som bryr mig. För att uttrycka mig så att en normal person förstår, jag har inte ens brytt mig om att se slutet på förra game of thrones säsongen.

Jag har testat en hel del, sedan MXE klassades har jag inte fått effekt av något (ketamin-analog, ket används utrikes mot depression och är rena mirakelkuren). Om inte läkarna kan komma på något vad har du att föreslå? FASS har man ju provat sig igenom tidigare.

Får hjälp, de skrev ut mig för över ett år sedan efter ett självmordsförsök, sista kontakten med vården i stort sett. Bortsett från ett "lever du" om vi fokuserar på psykiatri. Värken har jag varit på VC ett par gånger om utan mer än "det måste va jobbigt" "vad ska vi göra då? Lev med det".

För svårare psykisk sjukdom är ofta enbart ett läkemedel otillräckligt, så gäller att hitta en kombination med dels bra effekt men som inte ger mer biverkningar än att det går att leva med.

Har du blivit ordentligt utredd avseende bipolaritet, personlighetsstörningar mm?

Vårdcentralen är tyvärr ingen vidare instans att söka hjälp på om man mår psykiskt dåligt, inte ens för somatiska besvär. Har själv upplevt väldigt många negativa erfarenheter och stigmat man får som patient bara för att man går inom psykiatrin och att ens somatiska besvär avfärdas som något som beror på psykiska besvär.

Ofta när man mår mycket dåligt så är det ofta inte enbart en diagnos som orsakar lidandet, kan vara flera psykiatrisk tillstånd samtidigt och även somatisk sjuklighet, många somatiska sjukdomar hänger ofta samman med psykiska problem t.ex. ibs, fibromyalgi där smärtor är en stor komponent.

Min smärta är inte diffus utan tydligt knuten till en allvarlig olycka. Ovanlig i karaktären så jag undviker detaljer för att inte bli outa.

Skulle jag sätta en diagnos vore det GAD eller dystomi. Men detta vill man inte kännas vid, jag vägrar ju SSRI/SNRI eftersom jag redan fått det kartlagt att det inte fungerar. Provat allt möjligt utan mer än bieffekter. Visst, benzo dämpar ångest men löser inga problem.

Opioider lindrar smärtan men ej heller något jag står efter.

Jag är uppgiven för ingen behandling hjälper och vården verkar lika pessimistisk som mig. Jag är under 30 och läkarna förbereder mig på att detta kommer vara kroniskt, man ordinerar Sjukgymnastik när jag gjort det i år utan resultat. Psyket rycker på axlarna och kan inget göra.

Finns det helt enkelt en punkt där man bara ska ge upp, jag vill bara ha ett normalt liv, slippa må dåligt varje vaken sekund. Någon SSK menade till och med att jag kanske borde börja kröka för att stå ut.
Har jag helt enkelt så många problem att man bara ger upp?

Kan ju inte ansöka om dödshjälp i Sverige så vad gör man då?

Phailure! Här har du en som genuint förstår vad du menar. Jag tycker att vissa tidigare debattörer inte har tillräckligt med livserfarenhet att förstå vad du går igenom.

Rent själsligt så känner jag att du och jag har gått igenom ungefär samma sak. Hade du mått aningen sämre än vad du gör nu skulle du i ren panik slänga dig framför ett tåg eftersom den ohållbara psykiska smärta du har nu skulle bli än mer ohållbar.

Det finns bara två sidor av det här. Det första är psykiatrin där det oftast är medicin som kan hjälpa till (ifall vi pratar om svårt psykiskt lidande) och en andra delen är du! Min återhämtningsfas har varit över ungefär 5 år. Det enda botemedlet mot svår psykisk ohälsa är två saker. Tro och hopp! Man vet inte varför vissa återhämtar sig och vissa andra inte gör det men jag är övertygad om att det handlar om din inställning. Att aldrig tappa tron och hopp om att du kan bli bättre. Du signalerar till hjärnan att du vill förbättras i ditt tillstånd och att du vill må bättre. Det finns förmodligen miljoner människor som genom historien har lyckats att ta sig ur det som du och jag går igenom. Samtidigt är det miljoner människor som också inte orkat kämpa längre eller känt att kämpan är förgäves.

Det är så det är! Från din sida är tro och hopp de enda vapnen man har mot psykisk ohälsa. Människor har tagit sig ur precis den situation du befinner dig i. Så omöjligt är det. Jag är ett bevis på det.

Jag har inget att leva för heller. Funderar på att bara köra tills jag inte orkar mer och skriva om testamentet så mina tillgångar går till välgörenhet.

Mediciner har jag testat, terapi likväl. Men idag är jag fruktansvärt ensam och ser ingen mening med något. Jag får ju inte hjälp av psykiatrin och mina vänner blir vuxna med familj medan jag står still, jag satt och funderade på var jag skulle köpa bostad men spelar det någon roll när jag är ensam? Ingen som bjuder mig på fest, får höra att kollegorna ska på AW och när de inser att jag hört det kommer en pliktskyldig inbjudan.

Jag har dessutom ingen god prognos för min fysiska hälsa och kommer ha kronisk värk hela livet. Tro, på vadå? Hoppas på vadå? Jag vill ju bara leva en dag utan smärta, psykisk som fysisk. Det är inte möjligt och mina vänner hör aldrig av sig. Det känns inte som om jag skulle bli särskilt saknad precis.

Var på ett möt jag om arbetsmiljö där man tjatade om hur tragiskt det var när folk dör för att de har familj. Bröt nästan ihop eftersom jag inte kunde identifiera mig. Vem skulle sakna mig? Hade jag varit arbetslös hade jag kunnat lega död i veckor innan någon märkt någon skillnad.

Ja, har du gjort allt du kan mentalt för att bli bättre och att du är helt säker på att du inte kommer att bli bättre psykiskt (fysiskt verkar ju vara omöjligt.. om det inte utvecklas någon ny medicin i framtiden?) då finns det bara en utväg. Hade jag inte haft tron att jag håller på att bli bättre hade jag också tagit livet av mig. På stört. Jag har dock tron att de flesta kan bli bättre från sin psykiska ohälsa, men jag är absolut öppen för tanken att vissa inte kan bli bättre.. Livet är hårt ibland. Helvete vad hårt det kan vara.