Vad gör man när vården gett upp?

Jag har sökt psykisk hjälp eller tvingats till det efter suicidförsök flera gånger. Även om jag aldrig sett något ljus i mörkret så har man intalat mig att det finns. Att de kan hjälpa mig.

Men nu känner jag att även vården gett upp. Man låser in mig en stund, utan några försök till behandling och släpper mig vind för våg.

SSRI/SNRI fungerar inte på mig. Alternativet som erbjuds blir samtalskontakt, sist med en sockärring. Hon var väl vänlig och lyssnade men jag är multisjuk, sömnsvårigheter, konstant nedstämd (enligt någon läkare kan en vanlig depression inte vara över 5år) och med kronisk värk.

Kort sagt, jag har ont i kropp och själ varenda vaken timme och ser mig snarare som död än levande.

Jag har återigen börjat skära mig eftersom det lindrar ångesten eller för att bryta min vardagliga värk.

Jag var med om en svår olycka för några år sedan och jag orkar inte med all smärta, men får ingen hjälp. Jag har opererats ett antal gånger men det verkar kört.

Så psykiatrin och den somatiska vården har släppt taget om mig, igen. Med orden "lär dig leva med det".

Har jag verkligen rätt, är mitt liv inte ens värt att fortsätta? Jag löser inte detta själv så varför vill ingen hjälpa mig?

Jag vet inte var jag ska vända mig längre. När vårdpersonalen vänder mig ryggen, innebär det att jag bara är ett hopplöst fall som de vill bli av med?

Men är detta verkligen sanningen? Kan man helt enkelt inget göra? Jag har så mycket att ge men den här situationen är inget jag orkar längre. Men försöker de inte ens längre?

Om mitt liv alltid kommer kontrolleras av smärta och ångest och man inte ens försöker hjälpa mig, vad ska jag göra?

Hej TS!

Snart är sommaren kommen, i samband med det försvinner även hämningarna vilket resulterar i att det blir lättare att begå självmord.
Det är med andra ord på hög tid att ta tag i din depression! Medicinering har blygsam effekt på dig förstår jag, vad har du blivit diagnostiserad med?
Försök att ta kontakt med folk, börja lev mer egoistiskt och våga mer så faller allt för eller senare på plats.

Jag är själv inte lagd åt det hållet, fast jag har verkligen försökt, men har du övervägt att kontakta någon frikyrka och bli frälst? Det är omvittnat hur många trasiga människor finner ny kraft genom tron på Jesus.

När vården har gett upp så får du inse att du får leva med dina psykiska problem, din sömnbrist och din värk. Oavsett om du sitter ensam hemma eller är ute och lever livet så har du ivar dina problem. Alltså kan du lika gärna vara ute och leva livet.
Skaffa dig arbete, pengar och res jorden runt. Då får du i alla fallnya upplevelser och se lite av världen trots att du mår som du gör.

Sommaren kommer bli slutet på mitt lidande på ett eller annat sätt. Antidepressiva tar bort mer hämningar och de tar jag bara emot inför suicid då de krossar min sista mänsklighet.

Svår depression samt att jag var smärtpatient, missbruksproblem står det säkert i journalen då jag försökt ODa och självmedicinerat. Periodvis tryckte jag i mig allt bara för att försvinna bort.

Jag har ingen diagnos just nu då de menade att jag inte kan vara deprimerad om det varat så länge. Smärtan är erkänd men obehandlad i över ett år.

Jag är som jag skrev övergiven av vården. Jag klarade till slut inte av att komma till min samtalskontakt och blev utskriven helt.


Jag är för rationell för religion, tyvärr. Det vore bekvämt men det skulle inte gå.


Som jag ser det skulle jag kunna köpa lugnande och smärtstillande svart och lindra symptomen men jag vill inte leva på det sättet. Det är inte heller hållbart i längden och kommer bara innebära att man kan vifta bort min situation, en missbrukare saknar värde och minnet av mig kommer då bara bli en misslyckad pundare, inte en lidande person.

Testa! Innan dess vet du inte. Frälsning har skett i de mest otänkbara fall, och du har inte mycket att förlora på att försöka, eller hur? Kram och lycka till!

(Själv söker jag nu sjukersättning efter ett helt vuxet liv med psykisk ohälsa. Jag finner lindring i långpromenader i naturen. Att ta ut mig fysiskt lindrar. Men det kanske du inte kan på grund av skador.)

Om man vänder på det. Istället för att säga att de har gett upp, vad är det DU vill att de ska göra som de inte har gjort? Finns det någon typ av behandling som du kan tänka dig prova som de inte har erbjudit dig. Istället för att, som det låter lite som du gör, lägga över ansvaret på vården för ditt mående och din otillräcklighet så ta tag i lite själv. Jag förstår att det kan vara svårt när man är deprimerad, men det är samtidigt ditt liv och ditt ansvar. Det är inte vården som kan lösa allt det är du.

Läs på och försök hitta nya, egna, vägar. Kolla olika forum, läs forskningsartiklar, prata med en till läkare, kräv att bli vidareremitterad. Dessvärre är det inte så att det sitter läkare som är superengagerade i just dig och ditt liv eftersom de inte har någon personlig bindning till dig och förväntar du dig det kommer du att bli besviken.

Sätt upp små mål typ idag ska jag läsa en forskningsartikel/prata med en annan läkare osv per dag. Du kommer kanske aldrig må toppen (som vissa människor gör konstant), men du kan må bättre än du gör nu.

Har ni pratat om ect? Vet att det är kanske det sista men det har hjälpt människor med tunga depressioner att få näsan över vattenytan.

Hoppas det blir bättre. På din fråga om vad man gör... Man fortsätter kämpa! (dör gör man iallafall tids nog)

Edit. http://www.1177.se/Ostergotland/Fakt.../Elbehandling/

Detta.

Även när jag haft riktigt bra läkare, vilket väl skett under två begränsade tidsperioder på femton år, så har jag själv läst på angående mediciner, terapier och allmänt om hur min sjukdom funkar (bipolär sjukdom). Grunden i min behandling är och kommer att vara mediciner, och jag blir aldrig botad, men det finns mycket jag kan påverka i övrigt.

Jag vet att värk försvårar (har haft fibromyalgi också förr) men jag tänker att du kanske kommer att må lite bättre bara av att veta att du försöker, att du inte låter dig bli överkörd av en okänslig vårdapparat (de vill dig säkert inget illa, men det kan vara knapert med ork och resurser så det är lätt att falla mellan stolarna).

Vänta nu... Det var ju du som övergav vården - inte tvärtom! Du slutade ju att gå dit!

Får själv ingen effekt av SSRI/SNRI(Vissa preparat mådde jag bra i någon månad,sedan sämre),neuroleptika kan vara rätt medicin för dig,äter nu Quetiapine och Olanzapin och mår bra av dom!

Har ingen diagnos

Jag har arbete, pengar och så vidare. Jag har dessvärre både psykiska och fysiska besvär och har inte kapacitet att ge mig ut och resa. Du har nog in så mycket erfarenhet av ångest och depression men ingenting är roligt när man är i den fasen.

Jag känner inte glädje så vad skulle meningen vara? Vet du vad som händer i huvudet när du aldrig får sova? Dina förslag är nog mer riktade mot någon med en tår i ögat, inte någon utan livslust.

Jag var otydlig, det var en kontakt inom social omsorg som jag inte kunde gå till. Att kalla panikångest för ett val är dock lite elakt. Personen insåg helt enkelt att h*n inte kunde hjälpa mig eftersom jag behövde vård men aldrig beviljades någon (vilket var en av sakerna personen försökte bistå mig med då jag inte själv förmådde alla för mycket). Alltså att söka vård.

Andra som säger att jag ska läsa på kan jag svara med att min kunskap är orsaken till min uppgivenhet. Jag vet vad vården har för metoder och att de inte fungerar. Vad jag förväntar mig vet jag inte eftersom det på pappret inte finns något att göra mer än att avsluta livet.