Gällande punkterna 1 och 2.
Det behövs ökat barnafödande i Sverige för försörjningskvotens skull. Det svenska samhällets välmående och framtid är alltså beroende av att det föds fler barn, för att de i yrkesverksam ålder som bekostar offentliga utgifter ska vara tillräckligt många i framtiden. Om inte barnafödandet ökar, så måste invandringen av yngre personer vara hög för att kompensera ekonomiskt.
Så när ett par beslutar sig för att skaffa barn så är det bra för samhället. Och för barnen som individer och samhället i stort, så är det viktigt att barnen får en trygg uppväxt som är anpassad efter dess individuella behov.
Visst gör den förälder (man eller kvinna) som väljer att gå ner i arbetstid när barnen är små ett frivilligt val, och vissa hävdar att det bara är att välja annorlunda om man inte vill ta den smällen.
Men det är inte en optimal lösning för barnet att vara på dagis på heltid från 1 års ålder. Och att ett litet barn när det inte mår bra ska lämnas över till anställda barnvakter istället för att få omsorg från en älskande förälder för att båda föräldrarna ska jobba 100% är inte heller det bästa för barnet.
Som det är nu så löser det sig ofta genom att någon av föräldrarna (oftast kvinnan) går ner i arbetstid under småbarnsåren, och stannar hemma med sina barn när de är sjuka. Det valet görs av kärlek till och omsorg om barnet, trots att personen vet att det är negativt för karriären och ekonomin både kortsiktigt och långsiktigt.
Men eftersom samhället behöver och tjänar på att det föds fler barn och båda föräldrarna vill skaffa barn, varför ska då bara kvinnan drabbas av de förluster som barnafödande och gott föräldraskap innebär?
Det behövs ökat barnafödande i Sverige för försörjningskvotens skull. Det svenska samhällets välmående och framtid är alltså beroende av att det föds fler barn, för att de i yrkesverksam ålder som bekostar offentliga utgifter ska vara tillräckligt många i framtiden. Om inte barnafödandet ökar, så måste invandringen av yngre personer vara hög för att kompensera ekonomiskt.
Så när ett par beslutar sig för att skaffa barn så är det bra för samhället. Och för barnen som individer och samhället i stort, så är det viktigt att barnen får en trygg uppväxt som är anpassad efter dess individuella behov.
Visst gör den förälder (man eller kvinna) som väljer att gå ner i arbetstid när barnen är små ett frivilligt val, och vissa hävdar att det bara är att välja annorlunda om man inte vill ta den smällen.
Men det är inte en optimal lösning för barnet att vara på dagis på heltid från 1 års ålder. Och att ett litet barn när det inte mår bra ska lämnas över till anställda barnvakter istället för att få omsorg från en älskande förälder för att båda föräldrarna ska jobba 100% är inte heller det bästa för barnet.
Som det är nu så löser det sig ofta genom att någon av föräldrarna (oftast kvinnan) går ner i arbetstid under småbarnsåren, och stannar hemma med sina barn när de är sjuka. Det valet görs av kärlek till och omsorg om barnet, trots att personen vet att det är negativt för karriären och ekonomin både kortsiktigt och långsiktigt.
Men eftersom samhället behöver och tjänar på att det föds fler barn och båda föräldrarna vill skaffa barn, varför ska då bara kvinnan drabbas av de förluster som barnafödande och gott föräldraskap innebär?
