Allt vad heter oändligheter eller singulariteter borde förkastas inom Fysiken!

Nja, om du skulle se saker bortom vårt observerbara universum så kan det antingen vara en del av ett annat universum (vilket ju stödjer hypotesen att universum är ändligt) eller en del av samma universum, vilket bara flyttar gränsen för vårt observerbara universum. Det kan eventuellt finnas periodiska randvillkor som gör det hela lite rörigt, men det kan vi bortse från för stunden.

Utöver det så var det lite av min poäng att både ett ändligt och ett oändligt universum kan passa ihop med de observationer vi har och att det finns ett experiment (förvisso svårt att utföra) som åtminstone principiellt låter oss välja mellan dessa två scenarier. I dagsläget gör man dock bäst i att inte ta ställning på det filosofiska planet, men kan lika gärna anta ett oändligt universum i alla beräkningar man gör. Även om man har fel så är felet litet, i alla fall i de praktiska tillämpningar vi har i dagsläget.


Tillåter man egenskaperna att ändra sig får man ju någon slags fasrum, men varje enskilt tillstånd för partikeln kan fortfarande beskrivas (åtminstone i klassisk fysik) som en punkt (fast i ett högre-dimensionellt rum). Är det det du menar? Annars tycker jag att man mycket väl kan tänka sig en partikel med fixt spinn s, laddning q osv. som befinner sig i position x.


Supraledning innebär kort och gott att resistiviteten är noll. Redan när Kamerlingh-Onnes upptäckte supraledningen 1911 så såg man att resistansen abrupt försvann. Vid något tillfälle bestämde någon sig för att testa om resistansen verkligen var noll genom Ohms lag, U=IR, genom att variera strömmen och se att spänningen inte ändrade sig från noll. (Det kan ha varit Kamerlingh-Onnes som gjorde det, eller så gjordes det senare. En annan parantes är att det finns en högsta ström, en kritisk ström, som kan flyta igenom supraledaren innan supraledningen försvinner.) Senare har också experiment med "persistent currents" gjort. Man har helt enkelt gjort en supraledande ring, satt igång en ström och väntat något år. Strömmen har inte avtagit, varifrån man drar slutsatsen att det inte har skett någon dissipation, dvs. resistiviteten är noll (eller åtminstone väldigt, väldigt nära noll). Konduktiviteten är inversen till resistiviteten, så den blir oändlig, ja.

I alla fall vi känner till så måste vi kyla ned ett material för att det ska bli supraledande. Fast det gäller ju bara på jorden! I yttre rymden skulle de flesta supraledare vi känner till vara tillräckligt kalla spontant. I fysikers språkbruk är konduktivitet förstås en funktion som beror (bl.a.) på temperatur, så en supraledare sägs ha oändlig konduktivitet oavsett var i universum den är. Har materialet för hög temperatur så är det förstås ingen supraledare längre.

Om du tänker efter så inser du att nedkylning innebär att vi avleder (och inte tillför) energi. Och att oändlig konduktivitet innebär att en konstant ström kan upprätthållas utan tillförd energi.

1) Men om det krävs mer energi för att kunna avleda en mindre mängd energi, så indikerar väl det att någonting är fel här?
2) Jag ser fram emot ett bevis på en oändlig konduktivitet utan att någon typ av energi tillförs.

1) Har Du eller någon annan kunnat påvisa en sådan partikel?

2) Alltså så här är det; Resistansen måste vara exakt lika med noll för att det skall vara relevant (det räcker inte med nära noll).

3) Kommentarer överflödiga!

Vad menar du med "utanför rummet"? Vi tilldelar partikeln mer egenskaper än bara dess position, ja, men det ger den inte någon utbredning, och det finns ingen logisk nödvändighet att koppla ihop partikelns utbredning i rummet med dess egenskaper.

Sagt med andra ord: en partikel kan ses som en uppsättning egenskaper, bland vilka vi t.ex. har dess position (dvs. en matematisk punkt i rummet), dess elektriska laddning, dess spin och så vidare. Vi är i princip fria att ge hur många eller hur få egenskaper vi vill här.

Har Du eller någon annan kunnat påvisa att elementarpartiklarna har någon volym? Är inte det här som frågan om universums ändlighet eller oändlighet igen?


Visst, men hur ska du någonsin kunna experimentellt kunna avgöra om något är exakt noll eller bara väldigt nära noll (inom felmarginalen)? Jag nämnde ett par olika experiment som närmat sig problemet från olika håll, men de har förstås alla en felmarginal. "Persistent current"-experimentet har nog bäst möjligheter, rent teoretiskt, att få ner felmarginalen till noll, men det kräver ju att man låter experimentet pågå en oändligt lång tid!


Om du säger så. Det var bara ett svar på dina kommentarer om att nedkylning skulle behövas. Om det behövs eller inte beror på bakgrundstemperaturen och ändrar inte på fysiken inuti materialet vid låga temperaturer.

1) Men, alltså, en partikel som har noll utbredning och samtidigt har x egenskaper; har man någonsin kunnat påvisa en sådan partikel?

2) När lyckades man senast påvisa en elektrons exakta position?

Jag har aldrig påstått att något sådant skulle kunna vara möjligt, men det har däremot du i ditt tal om oändlig konduktivitet.

Din sista mening ser jag som ett rent cirkelbevis.

Öhm, ja, alla partiklar vi någonsin har observerat verkar vara precis sådana. Som sagts i tråden tidigare kan vi självklart inte mäta med oändlig noggrannhet och därför direkt bevisa att partiklar är punktformade, men alla mätningar vi någonsin gjort stämmer bra överens med precis punktformade partiklar, utan utbredning, med olika egenskaper. Jag förstår verkligen inte varför du har så svårt med denna ide?

Fysiken funkar ju genom att vi matematiskt formulerar en teori, och sen jämför med experiment. Vår i nuläget överlägset bästa teori är en där partiklar är punktformade och har olika egenskaper (partikelfysikens standardmodell). Och det är inget logiskt problematiskt med detta (förutom gravitation då, vilket leder till strängteori etc.). Det är problematiskt att formulera kvantmekaniska teorier där partiklar har utbredning i mer än en rumslig dimension (dvs. mer utbredning än en sträng), det är ett än så länge olöst problem faktiskt.

Strängteorins korrekta förutsägelser är förenliga med en annan teoris. Det har inte bidragit till några vetenskapliga framsteg. Att strängteori faller om relativitetsteorin eller kvantfysiken faller, är så löjligt meningslöst då dessa utgör grunden för alla seriösa teorier. Det är sant för alla andra seriösa teorier också.

Det där är ett ganska löjligt påstående. Strängteorin har lett till en massa framsteg och förbättrad förståelse av kvantfältteorier och kvantgravitation, och dessutom lett till en massa intressant matematik, vilket också är vetenskapliga framsteg. Gå och läs på om AdS/CFT, mirror symmetry, integrabilitet, amplitudmetoder och så vidare, finns hur många exempel som helst. Jag tror inte ens de mest vokala kritikerna av strängteori (eg. Smolin, Woit) håller med dig.

Okej, men skrev jag det? Det jag skrev var istället om argument för att strängteorin är den unika kvantmekaniska teorin som stämmer med relativitetsteorin vid låga energier. Se t.ex. http://arxiv.org/abs/1407.5597 , där de visar resultat som pekar mot detta genom att studera kvantmekaniska korrektioner till graviton-scattering och tar hänsyn till kausalitet.

Vänder på ditt svar här. Hoppas det är ok.

Den var aldrig menat som någon form av bevis, cirkelmässigt eller ej, utan en illustration av hur svårt det är att visa på någon slags kvalitativ skillnad mellan noll och icke-noll.


Haha ok. Jag tror jag ser vart du vill komma, men du verkar inte vilja se saken från något annat perspektiv än ditt eget.

Det jag menar är nej, jag tycker faktiskt inte att jag har hävdat något sådant heller, men jag kan förstå att det kan uppfattas så i ett matematiskt perspektiv. Fysik är dock varken matematik eller religion, så förvänta dig inte ett logiskt oomkullrunkeligt bevis eller något du "måste" vara helt övertygad av. Det jag har gjort är att försöka beskriva bevisläget vi har. Det duger bra åt mig, för jag brukar inte be folk göra omöjligheter. I dina ögon kan vi antagligen aldrig bevisa existensen av någon oändlig konduktivitet, för mätfel kommer alltid finnas. Fast med samma logik kan vi ju inte avgöra om elektronen har spinn 1/2 eller en liten, liten, liten avvikelse från detta osv. Det är alltid underförstått att mätfel finns för de finns nämligen alltid.

Spelar det någon roll? Fysiken handlar kort och gott om att på bästa sätt (kvantitativt) beskriva verkligheten. Nu råkar exempel som punktpartiklar, oändlig konduktivitet och ett oändligt universum beskriva naturen runt omkring oss på ett ypperligt sätt. Har verkliga partiklar någon utbredning så är den så liten att vi inte kan mäta den i dagsläget. Har supraledare en ändlig resistans så är den mindre än vi kan mäta. Är universum ändligt så är vi i alla fall så långt från kanten av den att vi inte kan se några effekter därav. Dessutom hänger många saker samman - t.ex. så kan vi från en kvantfältteori baserad på punktpartiklar härleda argument för supraledning. Förvisso tar det rätt många ytterligare approximationer att komma dit, men ändå.

Varför skulle vi då förkasta dessa idéer, och ersätta med en konstant vi ändå inte kan sätta ett nummer på? Jag lovar dig att den dagen vi hittar en mätbar effekt (experimenten blir ju känsligare och känsligare), om vi nu gör det, så kommer vi byta modell, men fram tills dess vore det klart mindre vetenskapligt att införa parametrar vi inte har någon anledning att införa och sedan troligtvis approximera bort dem ändå. Är det ett ordentligt svar på din ursprungliga fråga?