Citat:
Nej det är inte siffror.
Betalmedel i Sverige finns i huvudsak i två huvudvarianter:
* Fordringar på Riksbanken i form av sedlar och mynt. Dvs kontanter.
* Fordringar på bankinstitut. Dvs banktillgodohavanden.
De flesta har inte förstått ovanstående och blandar ihop detta. Och därmed blir det hopplöst för dom att få någon slags ordning i skallen.
Nu tar vi frågan om utgivning och mängden.
* Det är allmänheten som bestämmer mängden kontanter. Ingen annan.
Mängden kontanter ökar när folk gör uttag i bankomater. Och minskar när allmänheten (oftast näringsidkare) gör kontantinsättningar. Det sker där en omvandling mellan fordringar på bankinstitut och fordringar på Riksbanken. Riksbanken och baninstituten har överenskommit om detta. (Notera dock att inte alla bankinstitut deltar fullt ut i detta).
De senaste åren minskar mängden kontanter i samhället.
* Fordringar på bankinstitut ökar när låntagare skapar nya. Och minskar när låntagare amorterar eller löser lån. Det är alltså låntagarna (kollektivt) som bestämmer hur mycket betalmedel i form av fordringar på bankinstitut som skall finnas.
Det finns dock ett par undantag/bivillkor för ovanstående regel. Banken måste acceptera låntagarens skapande av fordringar. Banken sätter vissa gränser då detta är förenat med ekonomisk risk.
Staten sätter också gränser för hur mycket fordringar en bank får ha i relation till sitt primärkapital.
Vidare kan banken omvandla fordringarna från avista (dvs utan uppsägningstid) till sådan med löptid. Det sker genom att banken emitterar obligationer. (Inte ensidigt. Fordringsägarna måste acceptera).
När det sker finns fordringarna fortfarande kvar men de är inte längre betalmedel. Det går inte att betala på McDonalds med en obligation.
Betalmedel i Sverige finns i huvudsak i två huvudvarianter:
* Fordringar på Riksbanken i form av sedlar och mynt. Dvs kontanter.
* Fordringar på bankinstitut. Dvs banktillgodohavanden.
De flesta har inte förstått ovanstående och blandar ihop detta. Och därmed blir det hopplöst för dom att få någon slags ordning i skallen.
Nu tar vi frågan om utgivning och mängden.
* Det är allmänheten som bestämmer mängden kontanter. Ingen annan.
Mängden kontanter ökar när folk gör uttag i bankomater. Och minskar när allmänheten (oftast näringsidkare) gör kontantinsättningar. Det sker där en omvandling mellan fordringar på bankinstitut och fordringar på Riksbanken. Riksbanken och baninstituten har överenskommit om detta. (Notera dock att inte alla bankinstitut deltar fullt ut i detta).
De senaste åren minskar mängden kontanter i samhället.
* Fordringar på bankinstitut ökar när låntagare skapar nya. Och minskar när låntagare amorterar eller löser lån. Det är alltså låntagarna (kollektivt) som bestämmer hur mycket betalmedel i form av fordringar på bankinstitut som skall finnas.
Det finns dock ett par undantag/bivillkor för ovanstående regel. Banken måste acceptera låntagarens skapande av fordringar. Banken sätter vissa gränser då detta är förenat med ekonomisk risk.
Staten sätter också gränser för hur mycket fordringar en bank får ha i relation till sitt primärkapital.
Vidare kan banken omvandla fordringarna från avista (dvs utan uppsägningstid) till sådan med löptid. Det sker genom att banken emitterar obligationer. (Inte ensidigt. Fordringsägarna måste acceptera).
När det sker finns fordringarna fortfarande kvar men de är inte längre betalmedel. Det går inte att betala på McDonalds med en obligation.
Och dessa fordringar visas som siffror på ett konto.
