Vinnaren i pepparkakshustävlingen!
  • 6
  • 7
2015-03-06, 15:45
  #73
Medlem
Findusams avatar
Citat:
Ursprungligen postat av RoaldDahl
Tack för svaren nedan! Har några uppföljande kommentarer.



Jag hörde i ett Radio Krishna-program en gång att den fysiska kroppen byts ut vart sjunde år, men kommer inte ihåg hur man menade att detta sker rent fysiologiskt. Har du någon fundering?

Ja, att tro att vi har full kontroll är ju störtlöjligt. Tänk bara på alla som lallar runt och leker kung/spelar allan, utan att ens vara kungar i den materiella världen.

Ja. Om ett barn har en så stark önskan att vara kung så tillfredsställer fadern sitt barn genom att ge honom en krona och en tron, och barnet kan då inbilla sig att han är kung. På samma sätt har vi en önskan att vara kontrollerare, så vår evige Herre skapar denna illusion åt oss.

Ja, jag har också hört att efter sju år har hela kroppen bytts ut. Jag har inte kollat något djupare angående detta tyvärr.

Citat:
Nja, de kommer och går som årstiderna om det är något materiellt fysiskt lidande som kan gå över. Men detta fysiska lidande kan också vara konstant genom hela livet och rentav gradvis förvärras genom skov. Om individen redan förstått grundprincipen att vi är andesjälar och ser det fysiska lidandet som en påminnelse om detta, vad är då vitsen att utsätta den individen för ännu mer fysiskt lidande?

Ja, visst kan lidande vara konstant livet ut, men livet är temporärt. Både njutning eller lidande är temporär, de kommer och går.

Det är en intressant fråga du tar upp. Varför utsätts självförverkligade personer för lidande? Jag kan hänvisa till en vers ur Srimad Bhagavatam och Srila Prabhupadas förklaring. Jag ska söka djupare efter svar!

Citat:
SB 10.88.8


Translation:


The Personality of Godhead said: If I especially favor someone, I gradually deprive him of his wealth. Then the relatives and friends of such a poverty-stricken man abandon him. In this way he suffers one distress after another.


Purport:



Devotees of the Supreme Lord experience both happiness and distress — not as consequences of material work but as incidental effects of their loving reciprocation with the Lord. Śrīla Rūpa Gosvāmī, in Śrī Bhakti-rasāmṛta-sindhu, his definitive treatise on the process of devotional service, explains how a Vaiṣṇava is relieved of all karmic reactions, including those that have not yet begun to manifest (aprārabdha), those that are just about to manifest (kūṭa), those that are barely manifesting (bīja) and those that have manifested fully (prārabdha). As a lotus gradually loses its many petals, so a person who takes shelter of devotional service has all his karmic reactions destroyed.

That devotional service to Lord Kṛṣṇa eradicates all karmic reactions is confirmed in this passage of the Gopāla-tāpanī śruti (Pūrva 15): bhaktir asya bhajanaṁ tad ihāmutropādhi-nairāsyenāmuṣmin manaḥ-kalpanam etad eva naiṣkarmyam. “Devotional service is the process of worshiping the Supreme Lord. It consists of fixing the mind upon Him by becoming disinterested in all material designations, both in this life and the next. It results in the dissolution of all karma.” While it is certainly true that those who practice devotional service remain in material bodies and apparently material situations for some time, this is simply an expression of the inconceivable mercy of the Lord, who bestows the fruits of devotion only when it has become pure. In every stage of devotion, however, the Lord watches over His devotee and sees to the gradual elimination of his karma. Thus despite the fact that the happiness and distress devotees experience resemble ordinary karmic reactions, they are in fact given by the Lord Himself. As the Bhāgavatam (10.87.40) states, bhavad-uttha-śubhāśubhayoḥ: A mature devotee recognizes the superficially good and bad conditions he encounters as signs of the direct guidance of his ever well-wishing Lord.

But if the Lord is so compassionate to His devotees, why does He expose them to special suffering? This is answered by an analogy: A very affectionate father takes the responsibility of restricting his children’s play and making them go to school. He knows that this is a genuine expression of his love for them, even if the children fail to understand. Similarly, the Supreme Lord Viṣṇu is mercifully strict with all His dependents, not only with immature devotees struggling to become qualified. Even perfect saints like Prahlāda, Dhruva and Yudhiṣṭhira were subjected to great tribulations, all for their glorification. After the Battle of Kurukṣetra, Śrī Bhīṣmadeva described to King Yudhiṣṭhira his wonder at this:

yatra dharma-suto rājā
 gadā-pāṇir vṛkodaraḥ
kṛṣṇo ’strī gāṇḍivaṁ cāpaṁ
 suhṛt kṛṣṇas tato vipat

na hy asya karhicid rājan
 pumān vetti vidhitsitam
yad-vijijñāsayā yuktā
 muhyanti kavayo ’pi hi

“Oh, how wonderful is the influence of inevitable time! It is irreversible — otherwise, how can there be reverses in the presence of King Yudhiṣṭhira, the son of the demigod controlling religion; Bhīma, the great fighter with a club; the great bowman Arjuna with his mighty weapon Gāṇḍīva; and above all, the Lord, the direct well-wisher of the Pāṇḍavas? O King, no one can know the plan of the Lord [Śrī Kṛṣṇa]. Even though great philosophers inquire exhaustively, they are bewildered.” (Bhāg. 1.9.15-16)

Although a Vaiṣṇava’s happiness and distress are felt as pleasure and pain, just like ordinary karmic reactions, they are different in a significant sense. Material happiness and distress, arising from karma, leave a subtle residue — the seed of future entanglement. Such enjoyment and suffering tend toward degradation and increase the danger of falling into hellish oblivion. Happiness and distress generated from the Supreme Lord’s desires, however, leave no trace after their immediate purpose has been served. Moreover, the Vaiṣṇava who enjoys such reciprocation with the Lord is in no danger of falling down into nescience. As Yamarāja, the lord of death and the judge of all departed souls, declares:

jihvā na vakti bhagavad-guṇa-nāmadheyaṁ
 cetaś ca na smarati tac-caraṇāravindam
kṛṣṇāya no namati yac-chira ekadāpi
 tān ānayadhvam asato ’kṛta-viṣṇu-kṛtyān

“My dear servants, please bring to me only those sinful persons who do not use their tongues to chant the holy name and qualities of Kṛṣṇa, whose hearts do not remember the lotus feet of Kṛṣṇa even once, and whose heads do not bow down even once before Lord Kṛṣṇa. Send me those who do not perform their duties toward Viṣṇu, which are the only duties in human life. Please bring me all such fools and rascals.” (Bhāg. 6.3.29)

The beloved devotees of the Lord do not regard as very troublesome the suffering He imposes on them. Indeed, they find that in the end it gives rise to unlimited pleasure, just as a stinging ointment applied by a physician cures his patient’s infected eye. In addition, suffering helps protect the confidentiality of devotional service by discouraging intrusions by the faithless, and it also increases the eagerness with which the devotees call upon the Lord to appear. If the devotees of Lord Viṣṇu were complacently happy all the time, He would never have a reason to appear in this world as Kṛṣṇa, Rāmacandra, Nṛsiṁha and so on. As Kṛṣṇa Himself says in Bhagavad-gītā (4.8):

paritrāṇāya sādhūnāṁ
 vināśāya ca duṣkṛtām
dharma-saṁsthāpanārthāya
 sambhavāmi yuge yuge

“To deliver the pious and annihilate the miscreants, as well as to reestablish the principles of religion, I Myself appear, millennium after millennium.” And without the Lord’s showing Himself on earth in His original form of Kṛṣṇa and in the forms of various incarnations, His faithful servants in this world would have no opportunity to enjoy His rāsa-līlā and other pastimes.

Śrīla Viśvanātha Cakravartī here counters a possible objection: “What fault would there be in God’s incarnating for some other reason than to deliver saintly persons from suffering?” The learned ācārya responds, “Yes, my dear brother, this makes good sense, but you are not expert in understanding spiritual moods. Please listen: It is at night that the sunrise becomes attractive, during the hot summer that cold water gives comfort, and during the cold winter months that warm water is pleasing. Lamplight appears attractive in darkness, not in the glaring light of day, and when one is distressed by hunger, food tastes especially good.” In other words, to strengthen his devotees’ mood of dependence on Him and longing for Him, the Lord arranges for His devotees to go through some suffering, and when He appears in order to deliver them, their gratitude and transcendental pleasure are boundless.

Jag ber om ursäkt för min oförmåga och bristande tid och kunskap att ge ett utförligt svar.
Citera
2015-03-06, 16:03
  #74
Medlem
Findusams avatar
Citat:
Jag läste i en skolbok från biblioteket om Hinduismen (som ju förvisso naturligtvis är ett samlingsnamn för en massa inriktningar och med sina egna svar), att det inte ger några poäng i sig enligt Lagen om Karma att hjälpa andra, sina medmänniskor, men att det inte ger några avdrag heller. Kan detta verkligen stämma? Vad är det då som ger "poäng"? Är inte det bara ett sätt att resonera på för att inte ta itu med samhälleliga problem, en slags ursäkt låter det som i mina öron, om nu detta stämmer... Jag kom att tänka på det när du skrev att "därför måste man lära sig tolerera både njutning och lidande".

Nej, genom att utföra fromma handlingar får man goda karmiska reaktioner. Det du säger gäller möjligtvis inom vissa inriktningar i Hinduismen, men den verkliga Vediska "religionen" har inte med Hinduism att göra. Hinduism är lite hodgepodge "do it yourself" religion, lite som new age, "alla vägar leder till samma mål". Detta förnekas av Krishna i Bhagavad-gita.

Ja, vi måste lära oss att tolerera lidande och njutning. Detta sägs i Bhagavad-gita: "O son of Kunti, the nonpermanent appearance of happiness and distress, and their disappearance in due course, are like the appearance and disappearance of winter and summer seasons. They arise from sense perception, O scion of Bharata, and one must learn to tolerate them without being disturbed." Vad händer med en som kan tolerera detta? Det förklaras i nästa vers: "O best among men [Arjuna], the person who is not disturbed by happiness and distress and is steady in both is certainly eligible for liberation." Senare förklaras det:

5.20-21: "A person who neither rejoices upon achieving something pleasant nor laments upon obtaining something unpleasant, who is self-intelligent, who is unbewildered, and who knows the science of God, is already situated in transcendence. Such a liberated person is not attracted to material sense pleasure but is always in trance, enjoying the pleasure within. In this way the self-realized person enjoys unlimited happiness, for he concentrates on the Supreme."

Trots att vi inte önskar lidande så kommer lidande till oss. Vad bör vi då göra? Tolerera, och resa över denna materiella dualism av njutning/lidande. Visst ska vi hjälpa någon i nöd, men samtidigt måste vi förstå att lidande kommer vare sig vi vill eller inte, och därför bör vi tolerera det och inte söka njutning istället, vilket bara temporärt kan lindra vårt lidande. Det är möjligt att vara likgiltig till dessa motsatspar om vi erfar en högre smak och gläds i självet.

Citat:
Ja, jag tycker faktiskt att detta med handlingar och orsak och verkan, verkar rimligt. Åtminstone som jag ser det den tro med det största inslaget av rättvisa. Kan även tankar utan handling försämra ens karma? Eller fantasier när vi sover?

Jag menar att det inte är en tro dock. Vi lever i en kausal verklighet, det kan ingen förneka. Vi ser att våra handlingar leder till resultat; inte bara direkta fysiska resultat, utan även i vårt medvetande och inre sinne. Newtons lag lyder "for every action there is an equal and opposite reaction". Varför skulle denna inte gälla när det gäller handlingar? Detta har inget med andlighet att göra, utan är materiell kunskap. Därför accepterar även void-buddister, vilka förnekar existensen av en andlig existens, karmalagen.

Angående dina frågor så beskrivs det i de Vediska skrifterna att i tidigare tidsåldrar (satya, treta, dwapara) så fick man dåligt resultat genom att bara tänka att göra något ont, och man fick gott resultat endast genom att utföra en god handling. I denna fallna tidsålder som vi nu lever i (kali) är det tvärtom; vi får gott resultat genom att bara tänka på att göra något gott, och dåliga resultat endast om vi utför onda handlingar.

Nu spekulerar jag lite, men fantasier när vi sover har ju med tänkande att göra. När vi drömmer dväljs vi i vår subtila kropp (inre sinnet) utan kontakt med den grova fysiska verkligheten, och inre sinne innebär tänkande, kännande och viljande. Därför bör detsamma gälla drömmar. Igen, detta är en spekulation.

Citat:
Vi utför handlingar och detta påverkar vårt karma som resulterar i vad vi föds som och i vilken miljö vårt nästa materiella liv hamnar. Men när vi väl hamnat i det nya livet så har vi ett visst spelutrymme.
Låt säga att det där tåget blir omdirigerat p.g.a. vagnfel och jag hamnar i Helsingborg. Är det då ett resultat av slump? Finns slump?

Ja precis, vi får ett visst spelutrymme. Det sägs att antalet andetag i ens liv är redan förutbestämt. Därför kan man förlänga livet genom att lugna andningen, eller avbryta den (genom astanga-yoga). På så sätt kan yogier leva lång tid.

Nej, slump existerar inte. Det är då ett öde att du hamnar i Helsingborg istället, trots att du önskade åka till Malmö.

Citat:
Det är mycket av det jag läst härom som jag kan ta till mig och förstå samt tro på, men jag tycker ändå inte att jag fått svar på frågan om "Varför", på riktigt. Varför skapar Gud oss överhuvudtaget? Och om Herren nu gjort det, varför sätter han oss på den plats som vi egentligen inte vill vara på, bara för att vi här och nu (och faktiskt ytterligt få av oss dessutom) ska komma till insikt om att vi är här för att Gud älskar oss, på platsen vi hatar. Kunde vi inte då lika gärna fått vara hos Gud hela tiden, utan respass hit?

Vedanta!

Du menade så! Vad jag förklarade var varför denna materiella existens existerar. Nu ska jag försöka svara dina frågor kortfattat:

Vi är eviga andesjälar, små fragmentariska delar av Gud (inte så att vi alla tillsammans bildar Gud). Som delar av Gud äger vi samma kvaliteter som Gud i minimal kvantitet. Skillnaden mellan andesjälen och Gud är att andesjälen är liten och Gud är stor. Exemplet som ofta ges är att solen och solskenet är kvalitativt ett, men kvantitativt olika. Solen är solskenets källa, solskenet är del av solen och har samma kvalitet som solen själv (värme och ljus). Trots att solen och solskenet är ett så finns det samtidigt åtskillnad. Varje partikel av solljus är mycket liten medan solen är stor. Med hjälp av detta exempel kan vi förstå skillnaden och enheten mellan Gud och andesjälen.

Den eviga andesjälens eviga dharma (sanatana-dharma) är att tjäna Gud liksom delarna av kroppen är menade att tjäna helheten. Dharma kan översättas till "characteristics", tex så är eldens dharma värme och ljus. På detta sätt är själens dharma att tjäna Gud.

jivera svarupa haya krsnera nitya-dasa - "It is the living entity's constitutional position to be an eternal servant of Krsna because he is the marginal energy of Krsna and a manifestation simultaneously one and different from the Lord, like a molecular particle of sunshine or fire." (Caitanya Caritamrta Madhya 20.108-109).

När Gud är tillfredsställd är helheten tillfredsställd, på samma sätt som när vi vattnar trädets rot så tillfredsställs hela trädet.

"The supreme occupation [dharma] for all humanity is that by which men can attain to loving devotional service unto the transcendent Lord. Such devotional service must be unmotivated and uninterrupted to completely satisfy the self." (Srimad Bhagavatam 1.2.6)

Vi kan inte vara lycksaliga oberoende av Herren, och när andesjälen känner minsta avund mot Gud, som är kontrolleraren och njutaren, och vi tänker "jag vill vara njutaren", då täcks vår verkliga position av illusion. I vår verkliga position är vi lycksaligt engagerade i Herrens tjänst och tar del av Hans oändliga lycksalighet, men i denna illusion vill vi istället njuta av Guds energier utan Gud. Vi vill med andra ord vara Gud. Eftersom vi inte önskar den självlösa tjänsten i den rena andliga världen (Guds högre, inre energi) tilldelas vi denna materiella värld (Guds underlägsna, yttre energi). I denna materiella värld kämpar vi hårt med våra sinnen för att bli lyckliga. "The living entities in this conditioned world are My eternal fragmental parts. Due to conditioned life, they are struggling very hard with the six senses, which include the mind." (Bhagavad-gita 15.7) Vi tror då att vi njuter av olika sinnesobjekt, men eftersom vår verkliga dharma är att vara Guds tjänare, så är egentligen faktumet att vi tjänar våra sinnen. Vi tjänar, istället för Gud direkt, Guds yttre materiella energi. Andesjälen kan inte bli tjänad, eftersom hans dharma är att vara tjänare.

Så det är på grund av denna "separation" från Gud som den materiella existensen existerar, och dess syfte är åtminstone två: (1) att tillåta de dåraktiga betingade själarna att uppfylla sina önskningar att njuta, liksom en fader ger sitt envisa barn, som vill hålla månen i sin hand, en spegel i barnets hand och vinklar den mot månen, och (2) att ge dem en möjlighet att nå insikt om deras verkliga position (självförverkligande).
Citera
  • 6
  • 7

Stöd Flashback

Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!

Stöd Flashback