Det missuppfattade förhållandet mellan tolerans och yttrandefrihet

Här förklaras den svenska lagstiftningen kring yttrandefrihet och censur på ett lättbegripligt sätt.
http://mik.statensmedierad.se/medier...yttrandefrihet
Jag citerar ett stycke ifall man inte orkar läsa hela:

Ja, artikeln är uppenbart inte korrekt vad gäller om den är avsedd som en heltäckande definition av censur. Däremot är det korrekt att det är censur i form av förhandsgranskning av staten som inte är förenlig med svenska lagar och att det står tidningar fritt att censurera kommentarer. Sammanhanget här är ju också vad censurförbudet innebär i svensk lag och för journalister.

Jag har tidigar i ett annat sammanhang tagit upp att den felaktiga defintionen går ända tillbaka till den inflytelserika Lord Blackstones kommentarer till britisk lag i slutet av 1700-talet.

Jag hoppas du inte tror att du motbevisat mig med din hänvisning? Samma missförstånd finns som tidigare noterats i NE, vilket inte gör det mer sant. Källan till MIK: s påstående kan mycket väl vara NE.

För att vara helt tydlig: anser du att alla som skickar in material till exempelvis en dagstidning har rätten att bli publicerade där, och om inte har de rätt att anmäla tidningen för censur? I så fall hade jag satt igång direkt, för det kan ju handla om rätt saftiga skadestånd. Eller så har du missförstått, då min tolkning av vad du är ute efter är totalt absurd.

Nej, en viktig parameter i om det handlar om censur är syftet med ingreppet. Om du läser wikipediaartikeln framgår det tydligt.

Sedan förväxlar du censur med av myndigheterna förbjudna ingrepp. Det är inte ett kriterium på censur att staten har förbjudit den via lagar. All censur är och skall inte vara förbjuden. Tidningar får förstås censurera insändaråsikter om de vill, men det är fortfarande censur och de kan inte gärna slå sig för bröstet och påstå att de är för yttrandefrihet om de censurerar utifrån åsikter.

Att t.ex refusering av insändare skulle vara censur är naturligtvis absurt, även om jag inte tror att vi kommer vidare i diskussionen.

Du blandar ihop begreppen. Att refusera insändare är inte att begränsa yttrandefriheten, eftersom du har rätt att själv publicera insändaren i vilket forum som helst sålänge innehållet är inom lagens ramar. Vad gäller tidningen så är det den ansvariga utgivaren som publicerar allt innehåll, och därför i den meningen åtnjuter en yttrandefrihet som inte får begränsas genom censur.

Publicisten har inget åläggande att publicera några texter som helst förutom de han själv vill publicera. Detta är helt inom ramen för full yttrandefrihet. Det finns ingen motsättning i att han skulle slå sig för bröstet och samtidigt refusera en insändare. Det står andra publicister fritt att publicera vad de vill, inklusive insändarskribenten själv, just eftersom det råder yttrandefrihet.

Det är fel på lagen som den är och den som nekar att publicera något som inte ens är olagligt är givetvis en hycklare om han säger att det är yttrandefrihet. Den som är för yttrandefrihet måste egentligen bryta mot lagen för att kunna slå sig för bröstet.

Yttrandefrihet har per definition inga begränsningar annat än när det upphör att vara yttrandefrihet och istället blir hot. Innan det har övergått i hot är det yttrandefrihet. Beskuren yttrandefrihet existerar lika lite som fyrkantiga trianglar.

Det är snarare du som blandar ihop begreppen yttrandefrihet och censur. De är näraliggande men inte synonyma. Jag håller med om att tidningarna har rätt att välja vad de vill publicera och att det även om tidningarna censurerar sina insändare och artiklar råder fullgod yttrandefrihet i ett land om övriga kriterier är uppfyllda.

Det innebär dock inte att de inte censurerar, för det är fortfarande en typ av censur.

Och om den censuren t. ex som idag är fallet i ett land som Ryssland eller Kina är en följd av statliga påtryckningar, så råder även en inskränkt yttrandefrihet. Enligt dina definitioner skulle det, även om staten i detalj bestämmer vad som står i tidningarna via informella påtryckningar, inte vara en inskränkning av yttrandefriheten och ingen censur och det är ingen hållbar definition.

Något klarare?

Du har förstått mig fel. I ditt exempel skulle det i högsta grad vara fråga om både censur och begränsad åsiktsfrihet.
Skillnaden mellan Kina och Sverige är att här får åsikterna yttras: även om en utgivare väljer att inte ta in en insänd åsikt, står det fritt för en annan utgivare eller skribenten själv att publicera den.

Självcensur är på sätt och vis värre, om det inte gäller saker som att utrycka sig på ett snyggt och hyfsat sätt. I Kina och Ryssland vet en stor del av befolkningen om att den är förtryckt. I Sverige är det gjort på så sätt att man tror att det är rätt och riktigt när en insändare eller ett inlägg refuseras. Detta leder till att den svenske skribenten utom i undantagsfall ger upp efter sitt första försök att få något publicerat. Alltså är censuren i Sverige lika effektiv eller effektivare eftersom vi har detta "underbara" konsensustänkande som är det svenska sättet att likrikta ungefär 98% av befolkningen. I Sverige behöver inte ens polisen trakassera skribenter som den måste göra i Ryssland och Kina, utan skribenterna ger upp på förhand.

Det är ju i så fall en självuppfyllande profetia: (vissa) människor är rädda för att yttra sig eftersom de känner sig ensamma och motarbetade av "alla" och är därför tysta vilket leder till att de känner sig ensamma. I den frågan är problemet inte en yttre kraft i form av andra människor utan snarare är problemet av inre natur, det är självcensurerarna som är svaga människor med låg moral och bristande karaktär. Det är ingenting som kan skyllas på kollektivet, det är ett individuellt problem där individers svagheter -- och ja, dissidenter som ger upp på förhand är per definition svaga och äckliga människor -- leder till "självcensur".

Men det är givetvis inte censurering att bli refuserad. Det är liksom inte censur att inte ha fri tillgång till hela världens mediekanaler (hur man nu än definierar en mediekanal, det kan man skriva en avhandling om, jag menar, luften är en mediekanal, således är det givetvis censur att jag inte får tillgång till att prata i ditt sovrum).

Det där påminner en aning om Marx och Engels teorier om falskt medvetande. Befolkningen vet inte om att den är förtryckt.
Det finns intressanta aspekter av detta. Men i fallet Sverige handlar det snarare om att en åsiktsminoritet (dvs om vi talar klarspråk, folk med främlingsfientliga uppfattningar) är frustrerad åt att inte fler delar deras åsikter och därför söker förklaringar som att majoriteten är hjärntvättad genom massmedia.
Det är både att överskatta massmedias opinionsbildande makt och att underskatta folks förmåga att bilda sina egna uppfattningar utgående från den självupplevda verkligheten.