Ni som är feta, varför dricker ni läsk och äter godis?

Har varit lätt överviktig. Under perioder svara jag på många sug utan att för den skullen frossa. Kunde va att man gick upp i jobb och trösta sig med en burgare el sötsak. När man ska ner igen blir kraven på omställning övermäktiga el resultaten för långsamma. Som för nikotinister, intalar man sig att förändring är för svår då det jämt talas om hur svårt det är att gå ner - vilket eg inte är sant. Vana och fysiska beroenden. Du är van att äta portioner av viss storlek, ånjuta vissa mål. Äter du en påse godis kommer suget för en till komma som ett brev på posten dagen efter. Har man aldrig prövat att vara utan kebabtallrik på helger kan alt verka helt deprimerande. Nog vill väl de flesta va smala, men mitt i ekorrhjulet kan det va svårt att mobilisera förändringar som man aldrig tidigare prövat. Hela det tröst/belöningssystem man byggt upp måste bort. En dålig dag i det mindsetet så är gönsaksmiddag likställt med rent självplågeri. Krävs nog att man är 'där' för att förstå styrkan i begären.

För dom tycker det är gott?

Sånt där jävla simpelt och självklart svar kan du ju inte komma med på en sådan här allvarlig fråga.
Vi måste ju tillsätta en kommitté, sedan måste vi ha en ordförande och en sekreterare och en kassör och kanske något annat.

Sedan ska det utredas, inhämtas forskning och vem vet vad allt som behövs.
Sådant tar tid.

Att man tycker det är gott, är en alldeles för enkel förklaring och genererar inga arbeten, bidrag eller låtsasjobb.

(Nu tror jag att sjuklig fetma är något helt annat, men "tjenaremannen" har en poäng.)

Finns mycket som är gott man kan äta.

Frågan känner jag snarare blir varför dom vräker i sig. Dom kan väl knappast ha undgått att dom blivit feta.

Svaret är ju så enkelt. Men ändå inte. Visst dom käkar för att det är gott men det finns ju en anledning till att dom flesta av oss tex skippar heroin oavsett hur bra herioinisterna tycker det är.

Liksom kan fettot säga att det är gott men det man egentligen undrar är hur dom kan göra så mot sig själva.

Vad är likheten mellan en heroinist och en matmissbrukare, menar du?
Matmissbrukare måste äta för att överleva och har mat omkring sig överallt.
Heroin finns, vardå? Jag har ingen aning. Och en missbrukare har det inte omkring sig dagligen på samma sätt som mat.

Vad är anledningen, menar du?

Sedan tror jag inte att de vräker i sig.
Den, de överviktiga jag känner är bra på att småäta. De har alltid något snacks/småtugg till hands var än de befinner sig. Det äter alltså konstant och sedan är middagarna inte nådiga gärna med efterrätter.

Att man trycker i sig saker trotts att man vet att det inte är bra för en. Eller varför testar inte du? För att du inte vill bli heroinist? För att du vet att det är dåligt?

Varför äter inte jag kakor varje dag? Av samma anledning. Jag vet att det inte är bra för mig och jag vet att det gör mig fet.

Ingen liknelse mellan dom två olika sakerna men själva beteendet.

Ja man måste äta för att överleva men vad har det med att käka chips och godis att göra om vi ska kritisera varandras tankar? Dom vet att dom inte behöver en kaka eller påse chips för att överleva.

Jag tror bara man blundar för hur man förändras, "en påse till gör ingen skillnad". Men efter ett år har det blivit rätt många påsar. Hade man lagt på sig 1kg på en gång som direkt konsekvens hade nog ingen ätit chips alls.

Du MÅSTE äta för att överleva.
Har du problem med mat, anorexia eller frosseri så är det ett stort problem då du har drogen dagligen framför dig men måste ta den eller bara ta lite av den.

Förstår du?

Sedan är vi ju olika.
Du kan kanske äta en påse chips om dagen och inte gå upp något, medans jag går upp som fan.

De som frossar i mat har troligen ett lika stort tomrum/problem som andra missbrukare. De vet inte när de ska sluta. Och finns drogen överallt och du dessutom MÅSTE få i dig en del av den varje dag för att överleva så antar jag att det är ett rätt svårt missbruk att ta sig ur.

Vad tror du själv?

Ja man måste äta. Slår det bort allt konsekvenstänkande? Jag förstår skillnaden i tillgänglighet du syftar på. Men ser inget problem i det. Det är ens egna händer som tar ner varan från hyllan.

Ja, vi är olika. Vad har det med saken att göra? Just därför får alla se till sin egna kropp och anpassa intagen därefter. Själv kunde jag dricks 3l sockercola och en påse chips om dagen i gymnasietiden utan att gå upp. Sen ändrades det och jag slutade med chips, godis samt bytte ut läsken mot pepsi max. Just så får man anpassa sig till sin egna kropp. Man måste inte dricks just socker eller äta just chips. Där kommer konsekvenstänket in igen. Jag kanske käkar grönsaker med dipp istället.

Nä jag tror inte det är så dramatiskt utan dom har bara inte lärt sig självdisciplin. Sen får dom stå sitt kast men jag fattar inte hur dom kan se sig varje dag i spegeln och fortsätta käka. Och sen starta fat-pride rörelser och prata om hur stolta dom är.

Jag förstår vad du säger men jag tar inte bort ansvaret från individen. Det är människan som tar sina egna beslut. Dom är inga offren utan dom gör det själva.

"Dom" har givetvis ett eget ansvar, och jag tyckte att det var oerhört korkat av min polare att fortsätta småkäka praliner och baka och äta cheesecakes efter operationen. Men det handlade ju inte om karaktär. Lika lite som det gör för en alkoholist. Det är ett sug, något i hjärnan, ett tomrum i själen, vad vet jag?

Jag har själv gått upp och ner i vikt, vägt allt från 54 till 93 i vuxen ålder och aldrig strävat efter muskler eller att vara smal, knappast tränat heller. Nu väger jag helt plötsligt något mittemellan och har inte gjort ett skit för att komma dit. Har aldrig haft problem med motsatta könet, är nu i ett förhållande sedan 16 år och han/hon är snarare orolig för att jag blivit för smal. Vilket är nonsens, jag är inte smal.

Självdisciplin är lätt att säga, men vad innebär det egentligen? I tjugo år av mitt vuxna liv höll jag stadigt ett BMI på 22-23. Sedan trollades självdisciplinen bort och BMI närmade sig 30. Så kom självdisciplinen tillbaka och BMI blev 20. Sedan har självdisciplinen oscillerat våldsamt under flera år. Då jag slutade med Voxra för några veckor sedan är den just nu försvunnen.

Tilläggas kan att jag slutade röka cold turkey för många år sedan, och lätt kan kontrollera mitt alkoholintag, så där råder ingen brist på självdisciplin.

Jag är för övrigt inte bitter utan mer road av diskussionen.

Lätt att säga är det alltid ja

Självdisciplin innebär för mig att det medvetna motstår det kroppsliga. Kroppen är hungrig men medvetandet säger att man inte behöver. Att då låta bli är för mig självdisciplin.

Jag vet ju att det kan vara jävligt svårt. Men som sagt så ser jag att det är varje persons egna ansvar. Går liksom inte att skylla på att det är svårt eller att man lätt lägger på kilon. Huvudet vet ju det. Frågan är hur huvudet då väljer att agera, efter vad den redan vet.

Sen har jag själv dålig koll när det gäller andra saker. Spel lägger jag ofta mer pengar på än vad jag avsett och på semestern blir det kröka varje dag även om jag från början haft en tydlig gräns eller bestämt mig för att ha en vit dag.

Jag äcklas rätt mycket av feta personer. Jag förstår därav verkligen inte hur man kan göra så mot sig själv men vet såklart att alla inte bryr sig lika mycket.

Tänkte att jag kunde svara på detta.
Jag är vad ni kallar ett fetto :P Jag vägde i början på förra året 130kg (kanske till och med nått kilo mer när det var som värst) Är 185 cm lång
VANA!! Det har det varit för mig. fram till jag var ca 20 var jag väldigt aktiv och kunde äta i princip vad som helst utan att gå upp. Spelade fotboll och innebandy samt att jag sprang några kilometer dom dagarna jag inte tränade eller spelade match.
Många dagar var vanan att komma hem och öppna en öl och sätta sig och slappa. Sambon kom ofta hem efter jobb med godis eller chips. Då slank det alltid ner något. Läsk var i princip den enda dryck som dracks här hemma. Festade varje helg oftast både fredag o lördag. Då slank det ner en 10-12 öl per dag iallafall. Skräpmat ett par gånger i veckan minst. Låg ändå mellan 80-85 kg.
Sen slutade jag med i princip all träning.

Då hade man all denna vanan kvar som man haft dagligen i ett par år minst. Första året efter jag slutade träna gick jag upp från ca 83kg till 114 kg!!
Sen satt det i och man fortsatte vanorna och började skita i vilket. Man hade all tid i världen att göra sg av med de.
Vändningen kom just när jag gick upp på vågen den dagen och siffran visade 130kg
Gick ner 10 kg förra året och hittills i år har jag gått ner ca 6kg. Bara genom att ta bort just godis, läsk och skräpmat. Käkar och dricker dock rätt fritt på lördagar.

Dock har jag aldrig gått runt och gnällt på hur fet jag varit. Anser att har man gjort det själv mot sig har man ingen rätt att gnälla.