Rester av kasusböjning i dagens svenska språkbruk

Det är ett fenomen som kallas vokalbalans och som har att göra med stavelsekvantitet. Det är troligen googlabelt.

.... om man finge ha ....

kasusrest?

En konjunktivform som lever kvar, andra exempel på konjunktiv : om jag vore... Leve konungen..
Det är alltså en verbform som uttrycker en önskan. Kasus har inte med verben att göra utan med substantiv eller pronomen. Prepositioner kan styra olika kasus, exempelvis till som tidigare styrde genitiv, till havs, till sängs.

ok. tack.

Hej! Jag undrar om det finns nån akademisk artikel om rester av kasusböjning med preposition till. Har ni kanske läst nånting?

Nästan alla böcker om runsvensk grammatik, Svenskans utveckling, gamall norrönt, norsk målsoga, ny och gamall islensk grammatik o.sv. är ganska ense om till och genitiv, så du kan börja där någonstans.

Ok, det kanske var fel fråga. Finns det nånting om fenomenet i dagens svenska? Dvs just om de stelnade uttrycken med rester av genitivböjning, som används idag. Jag förstår väl hur de har kommit upp, men jag är intresserad om användning idag. Till exempel hörde jag uttryck "till hands", men det är ju fel, det borde vara "till handa".

Det tar ungefär 10 sekunder att googla fram en motsatt åsikt.

https://www.svd.se/gamla-uttryck-oss-till-handa

Du kanske kunde kostat på dig den tiden själv istället för att bara skriva "men det är ju fel"?

Hur någon kan tro att "till hands" är fel är bortom mitt förstånd. Det är bland de naturligaste konstruktionerna du kan finna. Att tågkonduktören saknar språklig precision kom dock inte som någon överraskning.

Den här uppgiften är gammal i tråden men har blivit aktuell i en annan debatt.

Vad finns det för mer belägg för att 'að'/'ad' i svenska har ersatts av 'till'?

Fast vi har ju ordet "åt", som i "dra åt skogen". Dessutom ska ordet "att" också vara en släkting.

Já absolut. Men jag tror poängen med mitt gamla inlägg är att svenskan har misst "åt" som plasserings preposition, vilka oftast styr Dativ. Då numera endast som (progressiv) rörelse eller (icke-possessiv) ägande prepositioner, som styr akusativ.

Bland dessa är till numera mycket mer frekvent i språket och har ersatt även i uttryck åt förr var vanlig.

Belägg finns i det då man jämnför islensk eller norrön uttryck med modern svenska.