Vad betyder det mycket gamla ordet "iak"?

Unnar mig lite läsning i SOAB denna kväll. Hur skulle ni översätta denna mening till begriplig svenska?

Thet gud kenne then iak eder nade befaler salig och swnd til euig tiid.

http://g3.spraakdata.gu.se/saob/show...=1/229/29.html

Hittar varken synonymer eller definitioner av "iak". Något annat som är märkligt är att "gud" inte skrivs med inledande versal. Betyder det kanske något annat än Gud?

Tacksam för svar!

Iak betyder jag. Här i Skaraborg sa man "jak" eller ibland bara "ak"!

Nej, det betyder nog exakt det du tror det betyder. Men då man studerar äldre texter (fram till 1600-talet) märker man att Guds namn stavades ganska godtyckligt - ibland med liten bokstav, ibland med versal.

http://g3.spraakdata.gu.se/saob/show...r=1/90/90.html

Konsonanterna g och k ligger nära varandra i munnen – tonande respektive tonlös velar heter det kanske. I likhet med Brynolftomteflis har jag hört »jak« – men i en dialekt längre mot Varberg till.

Norska bokmål «ek» och nynorsk «eg» och fornnordiska eka, protogermanska *ekan. Bayerska „I“ (!)

Kärt barn har många namn, säger sidotecknad.

Stavningen swnd anknyter till att w kallas dubbel-u på engelska. Stavningen euvig är kanske influerad av de gamla romarnas ambivalens i fråga om U och V och det är samma komplex.

"Kräpper ak a ?" Kan nån gissa vad det betyder? Jo, det var historien om den fina damen som åkte tåg på den smalspåriga järnvägen mellan Vara o Skara. Efter en stund så bar det sig inte bättre än att en bonddräng med arbetskläder kom in i kupen och satte sig jämte henne. Hon kände naturligtvis doften av koskit så hon flyttar sig en halvmeter längre in på sätet och då tittar drängen lite försiktigt på henne och så säger han "Kräpper ak a ?"
Vad menade han ? Jo översatt till svenska så sa han - Tränger jag henne ?
Att "kräppa" det var att trängas och jag blev till ett "ak" Henne blev bara till ett a!
Sådan var den märkliga dialekt som jag växte upp med.

Med en lite annan skrivning blir det nog lättare att förstå.

– Kräpper ’ak’a?

Objektet har så kallad enklitisk form, här ’a. Efter konsonanten -r försvagas j- till ohörbarhetens gräns. Enklitiskt »hon« blir ’na efter vokal medan enklitiskt »han« blir ’n efter vokal och ’an efter konsonant. I stort sett ...

I dessa makabra tider får vi praktikfall framför varje dagligvarulada, en viskning till den som har kontanter till hands:

– Ge’n en tjuga. // – Ge’na en tjuga.

Adjektivet »krapp« var i avledd verbform »kräppa« som kunde användas både transitivt och intransitivt. Konceptet kan vara besläktat med substantiven »kramp« och »krampa« (U-formad dubbelspik) etc.

I semikomparativ: – Den skjortan är krapper.

När utrymmet krymper blir det krappt.

Ref. http://g3.spraakdata.gu.se/saob/show...144.html#KRAPP
Jfr: http://www.etymonline.com/index.php?term=clamp

- 'I sa inte krångla te't!

Ungefär så hade väl min gamla farfar från Sjuhärad sagt om någon gör något på ett svårare sätt än vad som egentligen krävs. Så man säger alltså att 't är enklitiskt »det« i denna mening?

"te" är dialektalt för »till«.

Fram å tebaks, ûpp å ner

----------

Hur ska man tolka meningen i trådstarten?

Thet gud kenne then iak eder nade befaler salig och swnd til euig tiid.

Min gissning:

Då Gud vet detta, att jag, er nåde, råder saligt och sunt i evig tid.

Men jag är verkligen inte säker. "Salig och swnd" låter som att det borde relatera till "iak" snarare än dennes styre/råd.

Tyvärr vill inte webbläsarna visa länken GIR i SAOB. Referensen (1:45) liknar en bibelreferens med kapitel och vers.

Nej, jag blir inte klok på antalet personligheter, två eller tre.

Thet gud kenne then iak eder nade befaler salig och swnd til euig tiid.

Här är ett försök, antaget en förmånstagare mellan Gud och predikanten:

I den yngre runskriften fanns inte bokstäver för J eller G innan de stugna runorna uppfanns.

Därför ser du redan på 1000-talet, "Iak" skrivet. (men bara i svealand)

"ek" eller "Ik" däremot räknas som den västnordiska formen.

Þet gud kenne Þen iak eder nade befaler salig och swnd til euig tiid.

Það gúð kenni þen ég yður náði sálaleg óg sund til evigan tiðs

Sedan Jag kenne, men hann kenner

Gud, objekt (acc), jag läre eder (gentiv eller höflighet?) nåde (dativ?)

Detta ger en svårförståd tolkning, Därför går jag med:

Det godkjänner då jag, att eder nåde befaller salig och sund till evig tid.

En helt perfekt förklaring som jag önskar att jag själv hade kunnat skriva med en sådan stringens!
Det skall såklart stavas "Kräpper ak,a" fast med kommatecknet lite högre upp och det vet jag tyvärr inte hur man gör!
Om vi leker med tanken att det istället hade varit en fin herre ombord på tåget så hade det däremot blivit "Kräpper ak,en?"

Det är nog i sig en dialektfråga "Kräpper 'ak'en?" eller "Kräpper 'ak'an?"

Thet gud kenne bör väl vara en formel av typen Det skall Gud veta som syftar tillbaka på det som tidigare sagts, och fortsättningen en välsignande relativsats: den (åt vilken) jag [an]befaller ers nåd salig och sund till evig tid. Jfr. SAOB:s exempel på "mer l. mindre formelartade afslutningar på bref, officiella handlingar osv" under uppslagsordet befalla.