vilket år blev bilen vanligare än häst?

Har en bok som handlar om Bensinstationer i Sverige ur historisk tidsperspektiv.

Framgår i alla fall att före WW2 förekom inget större (bil)vägnät att tala om.
Massbilismen för vanligt folk kom igång på 1950 talet.
För och efter krigsbilismen var förbehållet Åkerier,Statliga Myndigheter, Taxi, och överklassen och framförallt ett storstadsfenomen pga det bristfälliga vägnätet ute i landet.

Kyrkan kunde dock tidsmässigt vara långt bort.
Även på slättbygderna så kunde kyrkan vara mer än en timme bort till fots.
I Mellan och skogsbygd, så kunde man vintertid behöva börja gå
innan soluppgången och kom hem först efter solnedgången.
I Norrland och delar av Svealand så tvingades man i många fall att övernatta i s.k. kyrkstäder.

Men som sagt. Häst och vagn hade inte vanligt folk.

I min socken så var det under kriget bara två, eller tre personer som hade bil under kriget.
Den ena som taxi och den (eller de två) andra tillhörde den lokala överklassen.

"Bättre folk" på landet (f.f.a. bönderna) hade vid denna tid fortfarande häst och vagn,
som i praktiken bara användes till och från kyrkan.
Skulle man iväg på fest så nyttjade även bättre folk normalt sett cykel eller så gick man.

Vanligt folk på landet (torpare, drängar, pigor, köksor, statare o.s.v.)
fick inte bil (och telefon) förrän någon gång under 1950- och 60-talen.

Per capita så var nog inte bilar direkt vanligare för personligt bruk på den tiden.
Det fanns visserligen antagligen fler människor per capita)
som hade råd med bil i städerna, men å andra sidan så var behovet mindre,
p.g.a. kortare avstånd, man hade bättre tillgång till taxi, spårvagn och tåg
och man saknade ofta plats för att husera och serva en bil.

Detta sistnämnda ska inte ignoreras då gamla tiders bilar krävde kopiöst med TLC
(tändstiftsbyten, smörjning, oljebyte o.s.v.)
för att fungera och ändå sällan gick de sällan mer än 10'000 mil.

Hörde ett radioprogram för en tid sen där de sa att det slaktades en otrolig mängd hästar under en viss tidpunkt i början av 1900-talet. Kommer tyvärr inte ihåg när, det kanske var på 20-talet, det skedde i alla fall i samband med traktorns införande i jordbruket. De lät alltså inte hästarna försvinna allt eftersom, utan det ska ha varit en masslakt.

Det skedde förmodligen under efterkrigstiden. Jag hittade två faktamatade sidor, i synnerhet den första, på nätet om hästens roll i Sverige:

http://www.ksla.se/anh/files/2012/06/kap_13.pdf

http://www.ts.skane.se/fakta/1900tal...ksforandringar

Där står det bl.a. att antalet var som störst omkring 1920, då det fanns drygt 700 000 hästar i Sverige. Antalet hästar låg på 600 000-700 000 under perioden 1930-1945. Men därefter minskade hästarna kraftigt i antal. Redan 10 år senare hade numerären sjunkit till 300 000. År 1970 fanns det c:a 85 000 hästar i Sverige.

Nu finns det uppåt och förmodligen mer än 300k i Sverige.
http://www.wbfsh.org/files/EU%20Equus%202009.pdf

När jag skrev att hästar för persontransport var lyxkonsumtion tänkte jag på folk som rider till häst.
Det måste väl varit väldigt ovanligt?
Och vilka kan ha tänkts behöva ridhäst i tjänsten?
Fogden? Postiljonen? Läkaren?

Just så, det är vad jag har läst mig till också! Viktigt att påminna om då det är en extrem skillnad mot idag.

Väldigt få rörde sig någonsin utanför sin socken och grannsocknarna. Iaf bland bönder och torpare, vilka ju utgjorde en kraftig majoritet av befolkningen. Kanske fick man som yngling följa med någon till en stad en gång. Sedan, när man gift sig, var man i stort sett fast kring sina tegar och sina husdjur. (Backstugusittare och statare kanske kunde vara mer mobila, men även dessa höll sig säkert i ungefär samma trakt hela livet mest.)

Det fanns alltså varken behov eller särskilt mycket möjligheter till persontransporter. Skulle man någonstans så promenerade man. Bara enstaka vägar fanns. Mest gick man på stigar genom landskapet och skogen. Även båt var ett vanligt transportmedel.

Självfallet fanns det grupper av människor som rörde sig mycket oftare och i längre sträckor. Men de var en mycket liten del av befolkningen.

Detta är det ganska typiskt att många idag missar när man talar om "förr i tiden". Det tycks vara särdeles svårt att förstå för många idag. Det har skett en oerhört förändring i rese/persontransportmönster de senaste 150 åren.

Järnvägen var den första megaförändringen, men den skedde ganska långsamt i Sverige. Det dröjde länge innan tåg kunde ses som ett masspersontransportmedel. Cykeln får nog ses som det första sådant.

Personbilen, som ju kom ganska sent i "var mans ägo", var inte någon ersättning för något eller skaffades för att göra något på ett nytt sätt. Nej, personbilen innebar en helt ny livsstil med helt nya vanor och beteenden. Samhället och infrastrukturen förändrades i symbios med massbilismen. Och DET gick jävligt fort.

Slutsatsen är, som även andra påpekat i tråden, att bilen inte ersatte hästen. Bilen ersatte ingenting utan skapade något helt nytt.

EDIT: Traktorn däremot! Den ersatte i högsta grad hästen. Se flaes intressanta inlägg några snäpp upp.

Innan Henry Fords massproduktion av T-forden, som gick till var mans egendom, så var det bara vissa enskilda, rika personer som hade bil. Detta skedde 1913. Men det tog nog ett antal år innan den blev vanligare transportmedel än häst.

Tag ett historiskt bildverk över Göteborg eller Stockholm och räkna fordonstyperna, räkna inte med cyklar. Resultatet kan förvåna en del i den här råden. För att göra en lång historia kort: Före första världskriget dominerar häst och vagn, efter första världskriget, på 20- och 30-talet, dominerar bilarna. Förändringen går ganska snabbt och är koncentrerad till 20-talet. Även privatbilar blir då väldigt vanliga på gatorna och många fler än eventuella hästekipage, om sådana ens syns till.

Personlig, anekdotisk historia: Min mormors far var poliskonstapel på 6. distriktet i Göteborg. Vanlig "beat cop", inget fancy alltså, bodde i landshövdingehus etc. Som födelsedagspresent valde han att skänka sin 18-årige son en sprillans ny Volvo. Året var 1927. Här fanns en baktanke om att starta en bilskola, vilket återigen säger något om tiden - bilar hade blivit en grej - och självklart var det en väldigt exklusiv och dyrbar gåva, men sådant kunde alltså förekomma.

Sedan är det viktigt att påpeka som somliga gör i tråden att bilar inte ersatte hästekipage så mycket som de kompletterade dessa med ett helt nytt och personligt färdsätt. Det var ju aldrig så att normaltjommen spände för en droska för att glida ner på stan litegrann och shoppa. För vanliga ärenden cyklade eller promenerade man eller hoppade på en spårvagn eller buss. (Liksom det fram till sekelskiftet fanns hästdragna spårvagnar fanns det på 1800-talet för övrigt även hästdragna bussar, s.k omnibus, åtminstone vanligt förekommande i utlandet.) För längre distanser åkte både vanligt och finare folk tåg.

Hästekipaget brukades framförallt som yrkesfordon. Åkerier, folk som körde ut kol och koks, hämtade sopor och latrin och inte minst bönder som for in till städerna för att sälja sina varor på torgen använde häst och vagn och detta fortsatte beroende på bransch långt fram i tiden. Åkerierna verkar, efter taxi/droska och givetvis sådant som brandkår och liknande, dock vara bland de första som gradvis motoriserar. Generellt sett följer privatbilars ymniga förekomst efter att firmor och motsvarande har inlett konversionen till motorfordon. I Sverige skulle jag säga att genombrottet som gör privatbilismen till en överallt synlig förekomst i stadsmiljön sker under 20-talet, även om det också i detta fall alltså är fråga om en gradvis utveckling med blygsammare rötter i 10- och 00-talet.

EDIT: "Även privatbilar blir då väldigt vanliga på gatorna och många fler än eventuella hästekipage, om sådana ens syns till."

Jag menar förstås bara att man oftare ser bilar på fotografierna än häst och vagn, särskilt på 30-talet, inte att hästdragna kärror hade försvunnit från gatubilden, i vilken de naturligtvis var ett normalt och vanligt förekommande inslag.
Riktigt sällsynta börjar väl hästdragna fordon bli först på 50-talet. Har för mig att runt Koreakriget så upplevde människor i stan att mängden bilar ökade våldsamt och nästan okontrollerat och blev till ett påtagligt problem för fotgängare.