GAD - Min resa mot en högre livskvalitet

Så, nu ska vi se om jag kan knåpa ihop ett inlägg som har någon slags röd tråd. Ursäktar mig med att jag höjde ADHD-medicinen idag och har en något tjackad känsla såhär första dagen på högre dos och därför är lite för snabb i tanken

Iallafall. Jag har varit orolig och rädd så länge jag kan minnas. Mina föräldrar tog mig till BUP när jag var i fyraårsåldern för att jag var så orolig (minns inte detta, det stod i min ADHD-utredning). Har varit rädd för allt och ingenting. Allt från hundar till brand och mördare. Hundrädslan exponerade jag bort när jag var typ 10. Vi flyttade så vi bodde granne med en familj som hade väääärldens snällaste schäfer. Är idag, 13 år senare, inte det minsta rädd för hundar. Ska tilläggas att jag var så rädd att jag grät om en hund kom nära mig. Något som alltid funnits är dock katastroftankarna. Dessa drevs så till den grad att det började bli vanföreställningar och jag fick hallucinationer. Jag var ordentligt psykotisk ett tag och hade en inofficiell schizofreni/schizoaffektiv diagnos på mig när jag var runt 17-18. Nu har jag gränspsykos som diagnos på papperet. Neuroleptika (just nu Haldol) har hjälpt rätt bra mot psykossymtomen, nu kommer det mest vid hög stress/ångestnivå eller dålig sömn/trötthet osv. Hade min första panikångestattack när jag var typ 8. Minns bara att jag var helt säker på att jag skulle dö. Panikångesten blev bättre av SSRI (Fluoxetin) och nu kan jag inte ens minnas när jag hade panikångest sist. Det är såklart väldigt skönt. Hm..vad mer. Jo, katastroftankarna. Dessa finns fortfarande kvar. Jag är fruktansvärt mörkrädd när jag är ute på icke upplysta platser ensam till exempel. Är helt övertygad om att jag ska bli överfallen. Och i vilken situation som helst kan jag hitta saker som kommer sluta i katastrof. Jag kan fastna i tankemönster och hitta "tecken" på att hemska saker kan hända. Detta ses ofta av vården som psykotiskt/gränspsykotiskt eftersom jag kan gå in i det så pass att jag tappar verklighetsuppfattningen. Mycket av min konstanta oro och ångest, den som hela tiden låg och skavde i bröstet, blev mycket bättre när jag fick ADHD-diagnos och började med cs. Så troligtvis är mycket av min rädsla och oro som barn de ADHD-symtom jag hade som liten. Var aldrig ett typiskt "bokstavsbarn" överhuvudtaget. Inte förrän jag flyttade till behandlingshem sensommaren 2013 började man på allvar misstänka ADHD. Idag mår jag bättre än jag gjort på väldigt länge, eller kanske någonsin. Även om jag har mycket kvar att jobba på. Mina rädslor och katastroftankar till exempel.

Okej, känner att detta inlägg var totalt osammanhängande och jätterörigt. Kanske enklare om jag får en fråga eller fundering att svara på

Tack för att du delar med dig, och kul att du mår bättre.
Även om vi inte har exakt samma åkommor så finns det ändå en del intressanta inslag som jag kan identifiera mig med. Ditt sätt att beskriva katastroftankar är en bra sammanfattning. Att man i princip kan få vilken situation som helst att sluta i katastrof känner jag väl igen. Väldigt irrationella saker, små saker, kan växa oerhört i proportion till vad det faktiskt är.

Den konstanta oro som du beskriver som en malande känsla i bröstet har jag också upplevt väldigt tydligt(trodde ett tag att jag var helt ensam om att gå med denna obefogade klump inombords, och ifrågasatte ständigt varför just jag blivit drabbad). Tror denna oro i sig fick ytterligare katastroftankar att slå rot. Men precis som du nämner att Fluoxetinet tog bort din problematik med panik, så hjälpte samma preparat mig till stor del med både grundoro och indirekt även paniken.

/Mvh Livsgjutaren

Hej igen. Fick just jättemycket ångest och min puls gick upp till 125 på några sekunder. Allt detta för att min flickvän endast smsade och frågade om jag mådde bra. Hon är på fest med skolan ikväll och jag är alltid så sjukt orolig för henne. Litar på henne till 100% men min ångest fattar inte det, sen är jag väldigt rädd att det ska hända henne nåt, våldtäkt, olycka, vadsomhelst. Jag hade en del ångest innan men när hon smsade och skrev "Mår du vra??" fick jag panik, dels p.g.a. av felstavningen. Började direkt tänka att hon blivit drogad eller är helt redlös och håller på att råka ut för något hemskt. Panikringde tills hon svarade, allt var såklart lugnt. Jag HATAR mig själv för att jag är såhär, skulle göra väldigt mkt för att slippa det. Förstår inte att hon inte kan tycka att jag är jobbig och älskar henne verkligen för det. Är ändå väldigt rädd att mitt mående ska förstör mellan oss på något sätt så jag behärskar mig verkligen så mycket jag kan. Tog precis 2 oxascand så dom verkar förhoppningsvis snart.

Jag har nyligen fasat ut mina SSRI (fluoxetin) och istället börjat med Brintellix som är en helt ny sorts medicin. Kan vara därför jag är lite extra orolig. Ville bara skriva av mig lite, förlåt om jag skräpar ned tråden!

M.v.h.

Det är helt okej att låna tråden för att skriva av sig Förstår hur du känner. Ibland är det extra jobbigt att hantera sina katastroftankar, och dom skenar lätt iväg. Får man fråga varför du fasar ut Fluoxetinet? Byter man medicin då ett preparat börjar bli verkningslöst eller hur fungerar det?

/Mvh Livsgjutaren

Ok
Dels funkar det inte, dels vissa biverkningar jag vill slippa och sen kändes det värt att prova den nya

Underbart initiativ måste jag säga (men borde kanske ligga under psykisk hälsa istället?). Läst hela tråden! Ska ta mig tid att skriva lite mer senare.

Ok, då förstår jag. Helt klart värt att testa nya tills man hittar något som funkar.


Härligt att du tycker det. Jo, mycket möjligt att tråden är felplacerad. Tyckte det var lite luddigt huruvida den skulle ligga här, eller under "psykisk hälsa".
Är av stort intresse om du vill dela med dig av egna erfarenheter. Som jag nämnt flera gånger tidigare så är varje ny synvinkel på problematiken ett sätt att öka sin förståelse.

/Mvh Livsgjutaren

Jag har också GAD. Har även asperger, panikångestsyndrom, social fobi och nått mer ångestrelaterat jag inte minns namnet på

Jag har haft tankar om döden sedan jag var ca 5/6 år och det utvecklades till självmordstankar i tidiga tonåren. Jag har alltid haft problem med mat. Redan som barn så försökte jag undvika att äta, ljög hemma/i skolan för att slippa äta. Jag kom på att det var lättare att fokusera på min hunger än de konstiga "dumma" (som jag tänkte då) tankarna.

Jag sa aldrig något till någon, blev en bra lögnare.. Det här med maten fortsatte tills jag hittade alkohol när jag var 17. Jag började dricka väldigt ofta och väldigt mycket. När jag var 18-19 började jag med narkotika och tog allt jag fick tag på. Men det var alkoholen som skapade problem för mig, ofta fyllecell eller BAS för jag gjorde halvhjärtade självmordsförsök på fyllan, men så här i efterhand så förstår jag att det bara var rop på hjälp.

Höll på med mitt blandmissbruk tills jag var runt 22 då jag hittade subutex. Jag hade testat andra och tyngre opiater men på subutex så kunde jag fungera i vardagen och vara påverkad. Så det älskade jag och började ta oftare och oftare och sen var jag fast.

Idag har jag inte druckit alkohol på 18 månader. Min flickvän tröttnade och jag fick välja flaskan eller henne. Enkelt val . Men jag tar subutex dagligen. Av min läkare får jag ganska stora mängder lyrica utskrivet (550mg per dag), xanor mot på-attacker och stilnoct imovane. Jag mår så mycket bättre nu, har börjat äta mat, träffat samt flyttat ihop med min flickvän.

sorry om detta var ot, men ville berätta lite hur jag har haft det..

Tack för att du delade med dig, och oerhört roligt att du mår bättre!
Känner igen vissa inslag i din beskrivning, bland annat att man blir en bra lögnare per automatik, för att undanhålla problematiken från sin omgivning.

Att du även nämner alkohol är intressant. Det verkar vara ett återkommande preparat för självmedicinering av GAD. Många beskriver hur alkoholen nästan är det ända som till 100% kan ta bort sjukdomen(givetvis temporärt då). Antagligen därför många med GAD hamnar i missbruk, istället för att söka hjälp, vilket är tråkigt då det bevisligen finns fungerande preparat på marknaden.

/Mvh Livsgjutaren

Mkt intressant tråd.

Då GAD verkar vara en sjukdom som man kan leva med och ändå skapa sig ett normalt liv med. Går det då att bota den med olika tankesätt eller övningar och liknande för att på så sätt långsamt minska sin oro och ångest? Eller är olika mediciner det bästa alternativet?

Kan själv relatera till att det för stunden och efteråt känns bra att möta sina "oros" moment. Men när man någon gång senare står inför exakt samma situation, och man mycket väl vet att det inte är nått konstigt eller dåligt som kan hända, så får man ändå samma tunga känsla i bröstet och massa konstiga tankar.

Det kan för mig gälla i stort sett vilken stor eller liten vardaglig situation som helst och det har tärt på båda mina privat och yrkesmässiga relationer i många år.

Men när man sen har en situation framför sig som man vet är mycket allvarlig och man kan få ett besked som kan förändra ens liv helt, både positivt eller negativt så kan jag vara helt likgiltig och inte känna nått alls.

Mycket märkligt hur man fungerar.

Vill poängtera att detta är första gången jag hör talas om GAD och har fram tills nu bara trott att jag haft ett konstigt tankesätt pga min barndom och många tidigare händelser i mitt liv. Så denna tråden gav mig lite att tänka på och kolla upp, Stort Tack till TS.

Precis som du har jag haft en relativt lycklig barndom. Visst, jag hade ett talfel som jag aldrig riktigt fick hjälp med men antalet minnen jag här där någon retade mig för det är verkligen få. Det var inget som tog mig hårt, tror jag.

När jag var runt 10-11 kommer jag ihåg att jag hade någon period där jag oförklarligt mådde annorlunda. Dåligt ska jag inte säga, för jag vet inte riktigt om det är rätt att säga det. Men jag kommer ihåg att jag bara började gråta helt plötsligt någon gång när jag skulle åka någonstans med en kamrat. Om jag kommer ihåg det rätt hade jag vid denna period fått ett smeknamn i skolan som jag hatade. Det var inte mobbning, snarare vänliga retningar från kamrater, men jag gillade det inte och gjorde det tydligt. Efter ett tag slutade det. Dock inget jag tänkt särskilt mycket på, men sånt kanske sätter spår? Vad vet jag.

Kanske fäster jag alldeles för stor vikt vid sånt här? Känns väldigt farligt att sitta och titta bakåt så här - man letar ju medvetet efter saker som kan ha lett till den situation man är i dag. Saker och ting hade ju kunnat vara på tusen andra sätt, eller?

I högstadiet var jag en lite småstökig typ. Jag var verkligen classens clown. Om jag kunde göra något för att få folk att skratta gjorde jag det, till lärarnas förtret. Än idag är jag sådan, även om jag försöker tona ner lite på den sidan. Det känns som mitt självförtroende vilar på sådan bekräftelse och jag gillar det inte, det är inte stabilt.

När folk började dra ut och dricka och sånt (typ i 8:an) avböjde jag, jag vet inte riktigt varför. Kanske var det för respekt till mina föräldrar. Kommer ihåg någon gång när jag gjort något busigt i skolan och kom hem så började jag gråta för att jag trodde att min farsa skulle skälla ut mig (han har ganska kort stubin). Det blev ingen utskällning dock.

Så, p.g.a att jag inte hängde med ut och hängde på helgerna blev jag lite utanför. Snart började jag plugga ganska mycket och höjde mina betyg väldigt mycket. När jag tänker tillbaka på denna period känns det som att min GAD har sin rot här. Jag blev besatt av att ha bra betyg och band mitt självvärde till betygssnittet. I slutet av 9:an när lärare och elever reflekterade över högstadietiden var det många, både elever och lärare, som sa att dom aldrig skulle kunna tro att jag skulle bli den där flitiga killen med höga betyg. I 9:an fick jag också sömnproblemen jag har idag. Kommer ihåg att sov dåligt någon natt under jullovet och började tänka om att detta fortsatte skulle det gå sämre på nationella proven, vilket bara förvärrade sömnproblemet.

Vet inte riktigt om jag var ensam dock, på helgerna spelade jag mycket CS med polare. Mellanstadieklassen splittrades till högstadiet, och en del vänner hamnade i en annan klass. Dessa var främst dom jag spelade med. Jag var aldrig utfryst eller något i högstadiet, jag hade fortfarande vänner i klassen. Men genom att inte festa osv hamnade man oundvikligen lite utanför. I samma veva började jag få tvivel om min sexualitet.


När jag började gymnasiet fortsatte detta mönster. Roliga killen, höga betyg, dåligt självförtroende, aldrig ut och festa eller sånt. Oro, sömnbesvär, allt sånt där. Inga vänner från högstadieklassen, dock från parallellklasser (barndomspolare).

Sen började jag en utbildning, precis som du på teknisk högskola. Sommaren innan kände jag mig sjukt osäker på om jag ville det, om jag skulle klara det, vad jag borde göra med mitt liv. Nåja. Första tentan skrivs och jag får ett D. Jag har alltid förväntat mig det värsta, men har fått det bästa betyget. Nu motsvarade förväntningarna betyget, även om jag hade hoppats på bättre. Jag insåg att jag inte skulle prestera bra under utbildningen, speciellt inte med sömnproblem och oro. Sakta men säkert släppte prestationsångesten och jag lärde mig att jag jag var mer än mina betyg. Detta är jag extremt tacksam för, mina dussinbetyg till trots.

Känner också igen mig i mycket som skrivits i tråden. Hälsoångest, mindre tvångsbeteenden o.s.v. Känns som jag kan hålla det under kontroll men det är ändå väldigt tärande.

Och nu är jag här idag, andraårsteknolog. Just nu känns det faktiskt som att jag på allvar håller på att rycka upp mig själv lite. Trots att jag alltid haft bra betyg har jag sedan perioden i högstadiet ryggat för nya situationer och ansvar. Har blivit kroniskt rädd för sånt. Försöker sluta med beteenden som förvärrar oron, saker som jag gjort i flera år nästan av tvång.
Har åtagit mig några engagemang under våren och siktar på att fixa ett sommarjobb. Tror det kommer hjälpa mig mycket.
Finns inte så många sätt att tackla problemet än rakt på, känns det som. Åtminstone inte för mig. När jag tvingas vara spontan är det som bäst för mig, även om min kropps fysiska reaktioner inte säger det.

För det mesta mår jag OK, men när man har dåligt självförtroende (och är osäker på ens sexualitet) och ens kropp uppvisar fyrahundra olika stress/ångestsymptom (hög puls osv) trots att man umgås med barndomspolare eller klasskamrater känns det ju onekligen som man håller uppe en fasad. När jag distraherar mig med något är det som bäst, det är därför jag egentligen inte gillar att skriva om det på det här sättet, och det är därför jag inte sökt speciellt mycket hjälp tidigare.

Ibland känns det som man bara överdriver ens problem och tänker för mycket, ibland känns det som man vill bli inlagd. Kanske beror det på allt självtvivel.

Sorry, blev långt. Känns katartiskt att göra sånt här, men också lite självcentrerat och indulgerande. Skriver kanske lite mer senare, har några frågor till dig TS ang medicinering mm. Kanske blir PM.

Tack för att du skapade tråden, bra initiativ!

Vill lägga till lite.

Tycker diskussionen om ärftlighet och miljö är intressant. Min mamma har alltid haft någon fobi av något slag. Hon är flygrädd och jag kommer ihåg att hon fick någon slags panikattack när vi åkte linbana en gång under en utlandsresa i min barndom (detta har jag såklart insett i efterhand). Just nu är hon utbränd. Så jag har definitivt en ärftlig komponent som har med allt detta att göra.

Samtidigt har jag en bror som knappast ger intryck av att vara speciellt ängslig, orolig, perfektionist eller något sånt. Å andra sidan är han ganska isolerad socialt och har alltid var den tillbakadragna av oss, medan jag varit clownen.

Har du gått ut din utbildning?

Jag klarar mig ganska bra undan oro så länge jag inte utsätter mig för nya situationer och inte tänker för mycket på framtiden. Men oundvikligen gör jag det. Och oundvikligen måste jag, tack och lov, utsätta mig för nya situationer. Det är det jag jobbar med just nu - att sluta med beteenden som förvärrar oro, samt att få nya erfarenheter som gör att jag kan bli mindre orolig för basic saker som jobb och relationer. Givetvis blir man orolig för hur man ska hantera dessa nya situationer. Tänk om jag inte somnar? Är jag lämplig för det här jobbet? o.s.v
Alla har ju såna har tankar till någon grad, men för mig har det gått så långt att jag inte haft en riktig anställning än och har spenderat de senaste åren med att bara undvika saker.

Jag har dock inte någon speciellt specifik fobi eller oro. Detta gör mig (såklart) lite orolig för att behandling, varken SSRI eller terapi, ska bita speciellt hårt på mina problem. Att det istället är ett karaktärsdrag som jag får lära mig att hantera. Känns inte som en KBT-terapeut skulle ha speciellt mycket att fokusera på när min oro är så allmän och känns så ospecifik.

Jag blir alltid överdrivet orolig för saker och ting, men det har alltid en rationell grund. Har t.ex skadat mig när jag styrketränade mig och går runt och är orolig för att jag fuckat upp något permanent i väntan på sjukgymnast (som jag sköt upp några månader med att kontakta, vettefan varför).

Och precis som du kan jag spontant dra ett skämt inför en hel föreläsningssal men sen sitta och tveka flera dagar med att ringa något simpelt samtal. Jag har ett enormt kontrollbehov, måste förbereda mig för simpla situationer trots att jag vet att stressymptomen förvärras av det. När jag väl gör något spontant är det inte alls så farligt. Så fort jag ger mig själv möjlighet att tveka, att skjuta upp, att analysera och planera, då är det kört.

Tror du att medicin kan hjälpa mot sådan här "allmän oro"? Du får det att låta som det botade sånt för dig. Sen är jag bara tveksam till mediciner i allmänhet. Insättningsperioden, hur det kan riskera att förändra en, att man kanske måste testa en massa olika. Är det värt det, liksom?