Läkarbesök:varar ärlighet längst eller skjuter man sig själv i foten?

Jag vill gärna höra vad andra tycker och erfarenheter av det här.

Jag tog mig till slut till vårdcentralen för att söka hjälp mot mina depressioner. Läkaren var en mycket trevlig kvinna som jag tyckte verkade lyssna och bry sig så jag berättade allt för henne. Drogmissbruk osv.

Började med sertralin och fick sen ny diagnos gad soc, ångest, depressioner. Bytte till velafaxin men efter två månader hjälpte den inte. Nu kommer problemet med ärligheten jag, är fd missbrukare (10 år sen) så jag får inte starkare mediciner som benzo eller sömntabs utskrivna.

Där blev jag frustrerad och ordnade sådant på egen hand. Där såldes även andra droger än benzo så frestelsen tog över och jag köper på mig lite tjack, e, och kola.

Efteråt ångrade jag mig och berättade även detta till läkare och psykolog och blir skickad till beroendecentrum på sjukhuset. Jag menar att jag lyckades sluta själv innan efter många års knarkande men det hjälps inte. Så nu ingen medicin som hjälper terapi och anonyma knarkare.

Ibland undrar jag om det inte hade varit smartare om jag hade hållit tyst om vissa grejer så hade jag kanske fått rätt medicin och terapi.

Det är ganska självklart att om du vill ha någon faktisk förbättring i ditt liv så ska du säga sanningen. Benso och dyl är ingen långsiktig ångestbehandling, det fungerar bara tillfälligt och skapar till slut mer problem än det gör nytta, något som det låter som att du har råkat ut för mtp knarkproblem. Men jag antar att eftersom du är en knarkare som så kommer du aldrig hålla med mig, varför kanske palliativ ångestlindring ändå lämpar sig för dig.