You exist forever

Why? Because the alternative is to become nothing and nothing does not exist.

Kikat på en ayahusca dokumentär elr?

Jaha, ska filosofi skrivas så att det låter fräsigt? Har vi inte problem så det räcker med att förstå en hel del filosofi?

Skit i det då. Det är ändå inte viktigt.

Nej du existerar inte för evigt. Du kan bara inte uppfatta "ingenting" då det är motsatsen till medvetande. Alltså ingenting haha.

Hur kändes det innan du föddes? Då fanns du inte.

Hur vet man att man inte fanns i någon form innan man föddes?

Vi är samma sak som har delat sig om och om igen.
Att gå sönder tills man blir hel.
När man är hel så kan man bara gå sönder. Igen.

Det ligger något i det du säger intressant, frågan är dock om det här går i cirkel och slutligen leder till någon form av 'reinkarnation'? Det är där det roliga skulle börja för oss, själva 'odödlighets' snacket. Hursomhelst så är 'inget' bortom vår intelligens, så vem vet vad inget är och hur det funkar

Klart att något fanns, men inte individen bakom nicket Gameplayer, och den personen upphör också att finnas till när du dör. Bara byggmaterialet finns så länge universum finns.

Dr. Krauss, om jag minns rätt, har en del teorier om att det verkligen finns någonting som är ingenting. Lite för djupt för mig, men intressant.

Vad är byggmaterialet? Är du inte byggmaterialet?
Är du en del av naturen eller avskild från naturen? Ingår du inte i naturen? Eller står du utanför? Skulle du kunna existera utan naturen? Är inte du bara en manifestation av naturen? Som ett träd? Ingår inte naturen i universum? Hänger inte allt ihop? Är vi inte en del av universum? Fortsätter inte liv efter att du dött? Fortsätter inte universum att existera efter att du är död? Manifesterar sig inte universum i oss? Är du inte universum?

Många frågor på en gång, men jag kan ta och besvara några av dem då jag tror mig hålla med Redoxreaktion. Åtminstone till viss del.

Byggmaterialet är ditt kött och blod som har skapats i livmodern, som du kan växa i för att din mamma har ätit mat, osv osv. Man kan gå tillbaka hur långt som helst ända till universums födelse, så givetvis är du en del av naturen, på precis samma sätt som ett träd. Och på samma sätt som ett träd är beroende av solljuset bladen absorberar och vattnet rötterna suger upp är du beroende utav samma vatten och samma ljus. Kanske inte lika mycket som ett träd, men vi får D-vitaminer ifrån solen vilket är bra för oss. Eftersom att allting vi ser är en del av det stora hela kan man se det som en mycket stor och avancerad motor som går på tomgång, eller som Alan Watts beskrev det: Så ja, vi är universum, men det visste du säkert redan. Kruxet ligger dock inte där.

Det läskiga är döden. Visst, jag är egentligen hela universum och när min kropp dör så dör inte universum, men vad fan gör det när jag inte längre finns? Det finns många här inne som hävdar att de minsann inte är rädda för döden då de vet att de inte kommer att dö för att universum fortsätter, men kom igen. Hur ofta måste ni intala er själva det innan ni faktiskt tror på det?

Vi blir uppfostrade på ett sådant vis att vi lär oss att döden är det absolut hemskaste som finns. För det första så pratar ingen om det när man är liten, utan man måste lista ut vad döden innebär på egen hand, och jävlar vilken existentiell kris det kan ställa till för en stackars liten 7-åring. Kommer jag att sluta existera? Okej, men så farlig kan det inte vara, alla dör ju! Sen så dör ens farmor och man tvingas åka till ett läskigt hus man aldrig har varit i förut, och som är fullt med en massa ledsna personer. Okej, så man ska vara ledsen när folk dör, samtidigt som folk säger att det är naturligt. Jaha, då förstår jag. Det naturliga är inte bra. En tendens vi ser överallt i dagens samhälle. Kan det vara tack vare anledningen jag beskriver?

Den enda gången man har chansen att prata om döden som barn är när någon i ens släkt har dött, och inte fan ger det ett bra intryck av den. Man lär sig att vara rädd för döden. Det mest idiotiska jag någonsin har lärt mig i hela mitt liv. Och nu börjar processen att av-lära sig det, men jag tvekar mer och mer för varje dag som går, vilket bara gör mig mer och mer skeptiskt emot alla er som påstår att ni har lyckats. Trångsynt av mig kanske, men det är så jag har vuxit upp.

Många av er har kommit till insynen via hallucinogener antar jag. Man hör mycket snack om hur man blir ett med universum och alla ens problem löser sig efter en tripp på LSD. Låter nästan lite för bra för att vara sant. Men vad vet jag som aldrig har testat någon annan drog än koffein och marijuana?

Det kanske är dags att ge sig ut på jakt efter dessa omtalade substanser.

/rant