Vad skapade dig?

Här är några alternativ som jag fått höra av en del jag pratat med. Jag förstår dem alla som koncept. Några håller jag med om, andra inte. Vi får se vad du tycker.

Jag själv.
Tja, om du tror att du själv skapar dig så tror jag inte att jag kan hjälpa dig med någonting. Sök en psykolog snarare.

Min hjärna.
För att kunna säga att din hjärna skapar dig så måste vi först definiera skapande. Vad är ett skapande först och främst? Jag tänkte att vi bara möljer på så inser vi det snart. Vi kan säga att din hjärna skapar dig, eftersom alla dina nervologiska processer pågår där. Vi kan också säga att din hjärna skapade dig, I form av dina minnen och ditt tänkande som sådant.

Mina föräldrar.
Sen finns det andra som säger att ens föräldrar skapar en. Nu är vi inne på en annan typ av skapande. Det här är lite mer inne på just vad som skapade dig, snarare än skapar dig. Notera dåtid och nutid. Innan du kom till så skapade dina föräldrar dig, genom, tja, vi ska inte gå in mer på det.

Ingenting.
Innan du kom till så fanns du uppenbarligen inte, därför kan vi också säga att intet skapade dig. Vilket I så fall är det final step, det sista/första steget I utvecklingen av skapandet. Allt som existerar skapas just av intet, säg dina föräldrar. Sen skapar dina föräldrar din kropp och hjärna som i sin tur skapar dig.

Nej, säger du? Intet skapar inte allt liv, allas medvetande och existens. Det vet jag inte hur jag ska argumentera emot. Du är helt enkelt inte tillräckligt smart för att inse detta koncept.

Någonting.
Vad är då detta ingenting? Tja, gott och simpelt så är det någonting. Dessa två meningar säger emot varandra säger du? Nej, egentligen inte. Inte om du använder din hjärna lite och inser dess koncept. Detta kräver förstås en slående förståelse av vårt universum och dess glans. Låt mig förklara och förtydliga ytterligare. Det är ganska lätt att förstå, jag menar, till och med jag förstår.

För att inse vad ingenting är, så bör vi först definiera någonting. Vad är någonting? En bil är någonting, en katt, ett träd, en människa, en tanke och även fantasi är någonting. De är någonting eftersom de existerar. Allt som existerar i vår värld eller i våra tankar är någonting.

I matematiken definierar man tal som abstrakta objekt. Jag har alltid varit bra på matte, anledningen till att många anser matematiken inte vara lätt är helt enkelt för att de inte försöker, allt I matten är logiskt, det är enkelt att förstå, det är bara att lära sig en massa regler. Och det är just vad matematik är, regler, påhittade av människan. Självklart är de det, tänker du? Vad skulle de annars vara? Men det är just det. De är skapta av människan. Och nu är vi inne på skapande igen.

Jag kan skapa en boll av tyg, men det betyder inte att jag har skapat en boll, förstår du vad jag menar? Jag skapade inte atomerna i denna boll, inte heller molekylerna, och bakterierna har jag ingen kontroll över. Jag skapar endast konceptet av denna boll, vilket inte är så bara.

Detsamma kan sägas om vetenskap, matematik och fysik. De berättar hur saker och ting observeras i vårt universum, men de berättar ingenting om hur världen faktiskt fungerar.

Bara för att du observerar någonting och drar slutsatser utifrån det, så behöver det inte vara sant. Tänk om du missat en variabel (den mänskliga faktorn), eller om du helt enkelt inte samlat in tillräcklig information, ofta hänt, om inte alltid. Tänk om det du observerat i själva verket är en illusion. En stjärna på himmelen till exempel, den kanske inte är verklig mer än i ditt eget huvud. För det tar miljontals ljusår för ljuset av denna stjärna att nå dina ögon. Vad finns det som säger att denna stjärna inte hunnit dö långt innan dess?

Säg att tiden stannar vid ljusets hastighet, vilket det säkert gör. Nu snackar vi tidsdilation om du är intresserad av det. Säg att tiden tar slut, utan hastighet, vilket det också gör. Nu snackar vi om illusionen av tid, om det intresserar dig. Tiden är som sagt en illusion, allt inom fysiken är just det, illusioner. Tid, nutid, dåtid och framtid finns i själva verket inte. Matematik finns inte, religion och vetenskap finns inte. De finns inte mer än som tankar och ideer i många människors huvuden. De är gissningar om hur vår värld beter sig, när i själva verket så vet ingen. Vi bara tror en massa saker. Men det är också denna tro som är viktig.

Vetenskap och religion är inte mer olika än så, de är båda trossystem. Religion baserat på fantasi, vetenskap baserat på observation. Båda försöker beskriva verkligheten på ett övertäckande sätt, ingen klarar det. Det finns bara en person som kan göra detta, och det är du själv. Du kan koppla ihop ideer, mycket smartare än något trossystem, du kan välja att endast observera och tro på det som just du tycker är rimligast. Du kan använda din egen logik, istället för någon påhittad av någon full gammal gubbe från antiken. Vi lever i en tid med obegränsad information som kan samlas upp via dokumentationer och internet. Allt är möjligt att på egen hand upptäcka.

Vi säger att ingenting inte kan existera utanför våra fysikens lagar och regler, det finns ingen slump eller någonting utanför allt som skapar oss. Men i själva verket så vet vi inte, eller nej. Vi tror bara inte så, även när allt annat talar för att det är så. Du skapade inte dig själv, din hjärna skapade inte sig själv, inte heller dina föräldrar, eller ens oändligheten skapade sig själv. Utan det var någonting, som skapade allt.

Oändligheten.
Oändligheten som allt annat är ett koncept, en idee en tanke om någonting utan slut. Ett koncept som inte många förstår, inte jag heller till en början, helt enkelt eftersom det inte finns. Inte i vår värld åtminstone. Vår fysikens lagar säger emot det, logiken säger emot det. Det finns ingenting som säger att oändligheten skulle kunna existera, i vår värld.

Men vad säger att den inte kan existera utanför den? Vad säger att någonting inte kan existera utanför allting annat som existerar? En existens utanför existens? Någonting som vi kallar för ingenting?

När vi stänger ögonen så blir världen svart, den blir ingenting i vår realitet. Betyder det att världen sluter existera? Uppenbarligen inte. När du dör slutar universum existera? Nej. När universum dör, finns ingenting? Ja, men ingenting är också någonting. Det är en egenskap av att vara skapare. Precis som allt i vårt universum är uppbyggt av energi, som också är en egenskap, skapas vi av en egenskap.

Denna egenskap skapar fysikens relativitet, tiden, storlek, positiv och negativ, men även godhet och mening.

Alla presenteras negativa och positiva tankar, och vi kan därifrån själva välja vilka tankar som vi själva vill fokusera på. Det är vårt eget val och vi kan välja vad vi vill. Det är vår fria vilja. Du kanske säger att nej, det är din hjärnas vilja, vilket jag själv trodde, men det är total bullshit. Din hjärna fungerar inte utan din kropp och din kropp fungerar inte utan en potentiellt oändlig omgivning. Din vilja är ditt ansvar. Din kropp som för övrigt består av triljontals av oberoende organismer och liv. Dina inre organ, tarmar och bakterier, lever i harmoni med din kropp, oberoende av ditt medvetande eller hjärna. På din hud lever kvalster, löss och andra parasiter, osynliga för dina ögon. De är också levande. Toxoplasma, en parasit som utvecklar en form av hjärntvättning hos möss, finns i nästan var tionde människa. Denna parasit påverkar hjärnan på så vis att den får värddjuret att utsätta sig för farliga situationer utan att bli rädd. Den påverkar vår hjärna och vårt beteende, men inte vår fria vilja. Vi kan fortfarande välja om vi faktiskt vill ta dessa risker, eller vara mer smarta. Det gör en mindre medveten om riskerna, men det gör en inte mindre smart. Fast ibland är även den enkla vägen också den rätta. Att ta risker kan vara en fördel många gånger.

Gud.
Det är Gud som skapar allt. Varför? Jo, för det är rimligast. Ja, men inte en religiös Gud, inte en vetenskaplig Gud, utan en faktiskt existerande och bevisad Gud. Det är en tro på Gud. Men denna tro är också ett bevis. För att bevisa någonting krävs observationsförmåga, vilket vi har visat. Men det krävs också kreativitet. Och vi vet detta; Utan din hjärna kan du inte finnas, utan din kropp och omgivning kan inte din hjärna fungera, och utan Gud som skapar denna omgivning och dessa fysikens lagar, så kan ingenting finnas. Att du finns är således bevis för Guds existens.

Denna Gud är god och ganska trevlig. För som jag skrev tidigare så är det vi själva som väljer hur vi vill vara. Det är också vi själva som skapar våra egna fienden. Vi kan välja själva hur vi ska tackla våra egna problem. Jag såg på tv2 om en högerextremist och en socionom av något slag som hade kommit underfund med detta.

Extremism bygger på ett starkt ogillande mot en part, och denna part känner också ett starkt ogillande mot den andra. Men utan den ena så kan inte den andra existera. De skapar alltså sin egen situation genom sitt fokus, vad de väljer att fokusera på.

Högerextremisten gillade inte några personer eftersom de underminerade honom och inte respekterade honom, vilket i djurvärlden (men också i vårt samhälle) ofta kan ses som ett hot. När någon inte har respekt för dig, så kommer du heller inte att ha respekt för denne. De ville säkert väl, men de skapade också situationen eftersom de inte gillade eller respekterade den högerextremistens åsikter. Och vise versa.

Jag kan se mig in i allas situationer, jag kan förstå mig på mördare, gängmedlemmar, religiösa, feminister, rasister och extremister av andra slag, de skapar sina egna rädslor. Vilket är onödigt, när i själva verket behövs det inte. Religiösa fruktar döden, därför är de religiösa. Mördare ser livet som ett spel, att livet inte är värt något. Gängmedlemmar är svaga som individer men starkare i grupp. Feminister och högerextrema ser sig själva som offer, när i själva verket så gnäller de bara.

Dessa rädslor uppstår och är skapade av den egna tanken, omgivningen spelar också roll. Men allt går att fixa med din egen vilja. Visst omgivningen hjärntvättar oss, parasiter tar över våra hjärnor, ondskan knackar på dörren, rädslan och döden. Men dessa saker passerar alltid, de är temporära, de tar slut. Ondska existerar bara om vi accepterar den. Vi kan välja att fokusera på godhet. För så fort man accepterar smärta och skit och fokuserar på någonting annat, så försvinner dem. Varför? Jo, för de betyder ingenting. Sätter du ondska och godhet i kontrast, så vinner alltid godheten.

Det vi borde välja att lägga ner vår egen tid på är snarare att finna oss själva, att inse att alla egentligen är goda, men att vi ibland gör konstiga val. Att det enda som betyder något och har mening, i själva verket är just godhet, och det man själv anser vara rätt och riktigt är just vad som är rätt.

Godhet och ondska finns inte säger du? Det är såklart också skitsnack, jag trodde också så, att de var sociala konstruktioner, påhittade av människan. Vilket de självklart också är. Men det betyder inte att du kan lossas som att de inte finns. Väljer du bort båda så kommer ondskan krypande. För då kommer du inte ihåg godhet, och det är det viktigaste med livet, att komma ihåg godheten som visar sig. Solen som skiner och den blå himmelen.

Hur skulle du själv vilja bli behandlad? Och vilken nytta gör ondska? Inget, det som gör nytta är goda gärningar. Att försöka vara positiv är ett första steg, men man ska heller inte förvänta sig en belöning för det. Belöningen är att alla inser hur det är att vara glada och lycklig. Materiella tingest har ingen mening, pengar, girighet, strävan efter mat, vatten, allt sitter i huvudet. Det som betyder något är välbefinnande, och den hittar du själv. Du kan stå emot allting, bara du har viljan. Du kan vandra flera mil för någonting gott, men inte ens komma en meter för att göra någonting dåligt.

Våra mål är vad som driver oss, se till att dessa är bra, så kommer du också uppnå dem. Mina mål är leva i nuet, allt jag behöver finns i naturen omkring mig. De små sakerna är vad som betyder något. De små goda gärningarna betyder mer än alla pengar i hela världen. För när du väl har alla pengar, vad har du kvar? En familj som lämnat dig? Vänner som hatar dig för vad du gjort för att uppnå din position? Du har ingenting. Ingenting annat än en omättlig girighet att mätta. Men det är just det, det går inte att mätta den. När du supit bort din hjärna, vad har du kvar? En svart lever? Ja, vi kan fortsätta. Du får självklart göra vad du vill, vilket folk också gör. Men vi kan komma överens om att det alltid är bättre att göra någonting produktivt och bra, visst? Rädslan är ett hinder som alla kan hoppa över.

Acceptera och var glad för det du har. Vad nöjd med det. Vad nöjd med allt som livet ger, och allting som du kring dig ser. Glöm bort bekymmer, sorger och besvär. Var glad och nöjd för vet du va? En björntjänst gör ju ingen glad! Glöm bort bekymmer, sorger och besvär. Tycker det sammanfattar det hela ganska bra.

Vad menar du med skapas?

Menar du något av följande?

Bringa till existens, få något att existera, frambringa, ge liv, alstra, generera; framkalla, göra, producera, forma, uppfinna, bilda, kreera, åstadkomma, utforma, dana, gestalta

I så fall är nog svaret att barn (eller "mig"/"jag") faktiskt inte skapas ("skapats"), ty för att skapa (bringa till existens, få något att existera, frambringa, ge liv, alstra, generera; framkalla, göra, producera, forma, uppfinna, bilda, kreera, åstadkomma, utforma, dana, gestalta) krävs det någon som skapar, vilket inte på ett uppenbart sätt går att påvisa - alltså en intentional agent.

Här är det dock lätt att gå i fällan och mena på att föräldrarna är dessa agenter, men de är inte annat än en del i processen. Andra skulle säkert kunna föreslå något så som t ex det de kallar Gud etc, men det är väl nu allmänt känt att denna form av existens eller varelse ej är uppenbart påvisbar.

Hur som helst så kan (kanske?) ordet skapa, i detta sammanhang, som sagt, skapa (he he) en viss förvirring. Ett alternativ skulle kunna vara begreppet uppkomma eller uppstå. Hur uppstår det naturliga fenomen som vi rent språkligt avser när vi använder begreppet barn?

Svaret på frågan (om vi håller oss till strikt empirisk vetenskap och lägger metafysiken åt sidan) blir då något i stil med: Genom tämligen komplicerade och avancerade biokemiska processer. De är naturligtvis inte komplicerade i sig, utan framstå enkom som det för de flesta eftersom de ej är fullt överblickbara för det mänskliga intellektet samt mer avancerade än andra processer - vilka vi tycker oss ha mer koll på, t ex hur en bil uppstår.

Om jag dock ska ge mig in på metafysiken ändå skulle svaret kunna bli som följer (obs, bildligt): Allt som är och existerar flödar fram i ett enda flöde så som vattnet i en ström. Ibland uppkommer vågor eller krusningar i vattnet och ett barn skulle lite poetiskt kunna liknas vid en sådan våg eller krusning, ett naturligt fenomen i helheten av processer.

Självklart kan detta problematiseras ytterligare - så gör gärna det. Kan bli en intressant diskussion.

Jo, det ska vi. Det är väl här hela kruxet ligger. Jag har ingen aning om vad du menar med skapar. I svenska innebär ordet skapa "göra så att något börjar existera" (wiktionary). När det väl är gjort behövs inget mer skapande för att min existens skall upprätthållas, eller vad du nu menar.

Att jag finns beror på att min mor och min far satte mig till världen. Och de blev i sin tur satta till världen av mina mor och farföräldrar. I förlängningen (om man accepterar det evolutionära antagandet) finns det en anfader till oss alla, eller åtminstone en viss tid då livet först "uppstod".

Förutsättningen för livet är i sin tur äldre. Planeten formades någon gång och dessförinnan vår stjärna. Innan dess var (om man accepterar det Big Bang-teoretiska antagandet) alltinget mycket kompakt och varmt.

Vad dess förutsättning var vet ingen.


Men om detta kan jag inget veta, inte på samma vis som jag vet att just jag finns. Jag minns inte när min existens började och jag kommer inte uppleva hur den slutar (oavsett om det finns ett efterliv eller ej). Det jag vet är att jag vuxit upp och formats av min omgivning. Och jag har även format min omgivning och andra. Nu har jag själv barn och kan se dem växa upp. Vem skapade dem? Det vet jag däremot.

Ja, det är intressant det här med skapande. Jag menar det finns så många faktorer som faktiskt spelar in som en del i vårt skapande (och som faktiskt skapar oss i nuet).

Fast du blev ju skapt, innan dina minnen och tankar, så existerade inte du. Definitionen för existens är just att du måste existera, ditt koncept av att vara människa var inte skapt. Alltså finns det just en skapare, men inte en skapare på det viss vi kanske normalt använder ordet. Utan en skapare av alltet.

Jag håller med, fast å andra sidan bara för att utsidans existens inte är direkt påvisbar för en blind person, betyder det inte att utsidan inte finns. Bara för att vi inte kan se Gud, betyder det inte att Gud inte finns tänker jag.

Det låter intressant, du får gärna utveckla om du vill!


Det är det jag har insett, ordet är inte tillräckligt beskrivande. Eller omfattande möjligtvis? Både skapandet och existens behöver i det här fallet omdefinieras till någonting mer.

Det finns enligt mig två typer av skapande, en var vi "skapar" och en var vi "skapats". Om vi tar det första alternativet först, så kan vi säga att vi skapas av vår kropp, hjärna, universum, den fysiska världen och oändligheten. Tar vi alternativ två, så har även alla dessa saker skapats. De har alla ett liv, en existens så att säga, varpå de försvinner, dör. Därför finns det också en typ två av skapande, alltså vad vi definierar som inget, något utanför vår existens. Något utanför allt, men som faktiskt existerar. Notera att existerar i det här fallet inte räcker till, utan själva ordet är helt enkelt inte tillräckligt, det är en annan form av existens. En abstrakt existens. Det är en ide och tanke om Gud.

Det håller jag med om. Fast jag menar också på att även bortom vårt universum så finns också ett multiversum, en annan dimension som skapar vår värld. (Inte att förlika med Gud) Varför jag tror det här, är helt enkelt eftersom vi skapas av universum, men universum påverkas inte av vår död, alltså torde även universum ha ett multiversum, som inte påverkas av dess död. Hur långt denna oändlighet av olika världar sträcker sig vet jag inte.

Du sa att vid big bang teorin så är allt varmt och kompakt (håller med), och ingen vet dess förutsättningar. Jag anser att universum är en illusion av ett multiversum. På samma sätt som vi är en illusion av universum. Denna illusion (alla illusioner, alla liv, medvetanden, realiteter) har skapats av Gud, men är samtidigt kopplat till flera världar(universum, realiteter).

Jag tror att innan den tid då universum skapades så fanns bara skaparen, Gud.

Efter döden? Jag tror det är lite som i en dröm. När du drömmer så försvinner ditt "vakna"-medvetande och du finner ett drömtillstånd. När du dör torde samma sak hända, du lämnar ditt vakna medvetande för en annan verklighet. Efterliv vet jag inte, men någonting är det. Fast nu spekulerar jag mest, men det låter trevligt/logiskt i alla fall. Det är otroligt egentligen att alla ens förfäder som funnits och som lett till just dig. Vem som skapade dem? Haha, jag menar det!

Men likväl rör hon sig!

Betrakta dessa processer:
http://quizlet.com/14174353/embryologi-flash-cards/

Det är ju uppenbart att vi inte är skapade i början av ontogenesen, och att vi utan tvivel är skapade en bit in i ontogenesens postnatala fas. Denna process är självorganiserande.

Vi skapar oss själva.

Vi tänker rätt lika här, speciellt gällande det jag fetmarkerat. Jag gillar dock att tänka på det hela i termer av skuggor. Ett tredimensionellt objekt med form och färg kastar en grå, tvådimensionell skugga. På samma vis, tror jag, är vårt universum en sorts skugga av dess egentliga grund. En annan analog företeelse är ju annars fraktalen; universum "på vår nivå" är en del i en ofantligt större struktur som upprepar sig olika skalor.

Men "officiellt" drar jag gränsen vid vårt universum då jag tänker mig att vårt vetande inte kan penetrera denna barriär (jag hoppas jag har fel!), lite som en händelsehorisont för att låna ett ord från fysikerns vokabulär. Denna horisont är nog mycket snävare än så (då vi är begränsade varelser som upplever världen genom sinnesförnimmelser) men ändå!

Gud är en knepig fråga.

Visst är det fantastiskt! Jag är rätt intresserad av släktforskning och har snöat in på min farfars, farfars, farfar. Men det är bara ynka 6 generationer. Tänk om man kunde se samma led för 600 generationer sedan, det vill säga drygt 20.000 år sedan. Och då har man endast börjat skrapa på ytan! Tänk vilket skådespel att fått se hela universums historia spelats upp framför ögonen.

Haha! Sorry, jag försöker fortfarande förstå dina koncept, men de är väldigt djupa. Jag är helt enkelt inte insatt! Vi kanske skapar oss själva, men betyder det att vi inte blev skapade? Du menar på att allting alltid existerat, om jag förstår dig rätt. Jag menar att visst allt kanske är tidsmässigt oändligt och obegränsat i beståndsdelar, men det bortser inte ifrån att koncepten av saker faktiskt är just begränsade.

Tex. Innan jag föddes så fanns inte mitt koncept av att vara människa. Det här anser jag vara applicerbart på alla levande ting och på vår världs existens.

På all existens, (förutom Guds).

Det tycker jag också! Ja, precis den vägen kan man ju också gå (med fraktalen, kvarkar och solsystem).

Jag tror jag har övergått min gräns för att officiellt dra gränser, mina gränser är ganska nertrampade vid det här laget tror jag! xD Ja, precis, vi är både begränsade, men samtidigt väldigt kreativa och smarta vad gäller att tolka våra sinnesintryck.

Du har rätt, Gud är ganska kontroversiellt (speciellt inom vetenskap).

Ja! Jaså så långt, jag förstår fortfarande inte hur de kan ha så mycket information om människor för så lång tid sedan! Människan är rätt bra på att spara saker! Det skulle vara intressant att veta lite mer om hur de jagade mammutar och sabeltandade tigrar till exempel, tror vi skulle kunna lära oss massor av tidigare generationer. Där sa du nått, det skulle vara något jag skulle vilja se när/innan jag dör!