2003-07-04, 01:37
#13
Pariah var sevärd. Jag skrev en recension om den för en tid sedan ifall nån är intresserad.
Pariah utspelas i en av Los Angeles skitiga och fattiga förorter. Alla tycks leva med våld och knark inpå husknuten. Mitt i detta helvete bor ett älskande par, den lugne Steve som är vit och hans älskade färgade flickvän Sam.
En kväll när de sitter i sin bil i ett garage dyker ett gäng skinheads upp. De sliter ut Steve, håller fast honom och misshandlar honom. Under tiden turas de övriga skinnskallarna om att våldta och misshandla hans flickvän. Steve kan inte göra mycket annat än titta på.
Efter det brutala mötet med skinnskallarna åker Steve och Sam hem men Sam vill vara ifred och avslutar kvällen med att ta livet av sig inne i badrummet.
Steve blir förståss alldels förkrossad och bestämmer sig för att hämnas på förövarna, kosta vad det kosta vill. Det dröjer några månader och sedan lyckas han lokalisera skinnskallarna. Med nytt utseende, rakad skalle och den gängse skinnskallemunderingen (kängor, vita snören, vit t-shirt, hängslen och bomberjacka belamrad med nazimärken) försöker han skapa kontakt med dem. Hans plan är att först bli en av dem för att sedan utmäta sin hämnd, något som är lättare sagt än gjort.
Steve som varken är våldsam eller har något till övers för nazisterna dras med tiden om än motvilligt in i gänget och får på nära håll uppleva deras brutala vardag med ständiga inslag av fyllerier, gängslagsmål, överfall på oskyldiga och total kvinnoförnedring. Till slut tar han dock det avgörande steget...
Pariah är en mycket brutal film som utan några som helst pekpinnar visar hur livet ter sig för människorna som står på botten av samhället, strax ovan uteliggarna. Det sups och knarkas rätt friskt - något som i vissas ögon kanske kan anses som rätt orealistiskt då skinheads (särskilt naziskins) är kända för att framstå som "renlevnadsmänniskor" (iaf när det gäller narkotika). De brukar ju i regel se ned på narkotikamissbrukare. Att de super vansinnigt mycket vet väl alla vid det här laget, men att de knarkar och som i den här filmen tom använder LSD, känns rätt märkligt och föga trovärdigt faktiskt. Men men..en filmskapare har ju rätt att göra nästan vad han vill...
Filmen ger en hyfsat bra bild av hur de våldsamma skinnskallarna är, både mot varandra, mot vuxna, mot kvinnor och invandrare och framförallt hur de är mot homosexuella. Det är ett evigt skämtande om bögar och snack om bögäckel hit och bögjävlar dit. Det "lustiga" är att till slut får de faktiskt ordentligt på tafsen efter en brutal misshandel av några bögar. Bögarna tröttnar helt enkelt på skinnskallarna och bestämmer sig för att hämnas. Något som de lyckas väldigt väl med.
Det är ingen bra reklam för skinheadskulturen om man säger så. De framstår verkligen som om de tillhör begåvningsreserven med korkade kommentarer om det mesta, ointelligenta resonemang och ett evigt citerande ur Mein Kampf.
Filmen är sevärd och tankvärd men är hästlängder ifrån mästerverket Romper Stomper som träffade som en rejäl spark i solar plexus redan från första scenen. Man får dock ge Randolp Kret en eloge för att han vågar regidebutera med en sån här film. Tyvärr är det en riktig lågbudgetfilm vilket märks både vad gäller filmens utseende och flera av skådisarna. Den ser tyvärr ganska billig ut vilket kanske är meningen..Vad vet jag?
Den innehåller som tidigare nämnt en hel del riktigt brutalt våld, några doser sex samt en väldig massa rasistsnack. Ingenting för känsliga med andra ord.
Filmen är från 1998 och finns att köpa på video. Jag har tyvärr ingen aning om den finns att hyra.
/Cineasten
Pariah utspelas i en av Los Angeles skitiga och fattiga förorter. Alla tycks leva med våld och knark inpå husknuten. Mitt i detta helvete bor ett älskande par, den lugne Steve som är vit och hans älskade färgade flickvän Sam.
En kväll när de sitter i sin bil i ett garage dyker ett gäng skinheads upp. De sliter ut Steve, håller fast honom och misshandlar honom. Under tiden turas de övriga skinnskallarna om att våldta och misshandla hans flickvän. Steve kan inte göra mycket annat än titta på.
Efter det brutala mötet med skinnskallarna åker Steve och Sam hem men Sam vill vara ifred och avslutar kvällen med att ta livet av sig inne i badrummet.
Steve blir förståss alldels förkrossad och bestämmer sig för att hämnas på förövarna, kosta vad det kosta vill. Det dröjer några månader och sedan lyckas han lokalisera skinnskallarna. Med nytt utseende, rakad skalle och den gängse skinnskallemunderingen (kängor, vita snören, vit t-shirt, hängslen och bomberjacka belamrad med nazimärken) försöker han skapa kontakt med dem. Hans plan är att först bli en av dem för att sedan utmäta sin hämnd, något som är lättare sagt än gjort.
Steve som varken är våldsam eller har något till övers för nazisterna dras med tiden om än motvilligt in i gänget och får på nära håll uppleva deras brutala vardag med ständiga inslag av fyllerier, gängslagsmål, överfall på oskyldiga och total kvinnoförnedring. Till slut tar han dock det avgörande steget...
Pariah är en mycket brutal film som utan några som helst pekpinnar visar hur livet ter sig för människorna som står på botten av samhället, strax ovan uteliggarna. Det sups och knarkas rätt friskt - något som i vissas ögon kanske kan anses som rätt orealistiskt då skinheads (särskilt naziskins) är kända för att framstå som "renlevnadsmänniskor" (iaf när det gäller narkotika). De brukar ju i regel se ned på narkotikamissbrukare. Att de super vansinnigt mycket vet väl alla vid det här laget, men att de knarkar och som i den här filmen tom använder LSD, känns rätt märkligt och föga trovärdigt faktiskt. Men men..en filmskapare har ju rätt att göra nästan vad han vill...
Filmen ger en hyfsat bra bild av hur de våldsamma skinnskallarna är, både mot varandra, mot vuxna, mot kvinnor och invandrare och framförallt hur de är mot homosexuella. Det är ett evigt skämtande om bögar och snack om bögäckel hit och bögjävlar dit. Det "lustiga" är att till slut får de faktiskt ordentligt på tafsen efter en brutal misshandel av några bögar. Bögarna tröttnar helt enkelt på skinnskallarna och bestämmer sig för att hämnas. Något som de lyckas väldigt väl med.
Det är ingen bra reklam för skinheadskulturen om man säger så. De framstår verkligen som om de tillhör begåvningsreserven med korkade kommentarer om det mesta, ointelligenta resonemang och ett evigt citerande ur Mein Kampf.
Filmen är sevärd och tankvärd men är hästlängder ifrån mästerverket Romper Stomper som träffade som en rejäl spark i solar plexus redan från första scenen. Man får dock ge Randolp Kret en eloge för att han vågar regidebutera med en sån här film. Tyvärr är det en riktig lågbudgetfilm vilket märks både vad gäller filmens utseende och flera av skådisarna. Den ser tyvärr ganska billig ut vilket kanske är meningen..Vad vet jag?
Den innehåller som tidigare nämnt en hel del riktigt brutalt våld, några doser sex samt en väldig massa rasistsnack. Ingenting för känsliga med andra ord.
Filmen är från 1998 och finns att köpa på video. Jag har tyvärr ingen aning om den finns att hyra.
/Cineasten
