Du ska Ni-a dina överordnade !

Lägg av med det nu när du vet bättre.

Inte alls. Herr, fru, fröken, jänta, slyngel, pojkvasker är de enda orden du behöver för att tilltala folk.

Skulle säga att ändringen från fröken till fru ligger efter 30-35 år idag og ikke vid 19-22 år som förr i tiden. Sen kan man man dokk använda den lite som man vill beroende på vilka intentioner man har.

Jag tycker det är farskalligt att underkasta sig själv inför en "hög" person. T.ex. om jag skulle vara tvungen att Ni:a Fredrik Reinfeldt eller nagot skulle jag ravägrat da jag inte anser honom som en högre staende varelse om än han tillhör den yttersta eliten i landet med mest makt. Visa respekt gör man inte genom att Ni:a eller avända "Doktor/Prof/Mr/Herr" m.fl. vid tilltal utan genom att prata vardat och visa faktisk respekt för personen i fraga.
Kort och gott, att underkasta sig nagon är inte nagot jag kallar att visa respekt.

Observera dock att man just i filmens värld överanvände ni på ett sätt som saknade motstycke i den samtida verkligheten. Det tilltalsprotokoll som man verkligen följde när filmerna gjordes, skulle ha dragit ner tempot för mycket i filmdialogerna.

Jag brukar, när jag har tid, vänligt meddela de unga niarna att jag inte uppskattar det, och att man rent generellt inte ska förutsätta att akademiker i medelåldern uppskattar det. Om man prompt vill smörja mig med underdåning tilltal, får man allt lov att säga professor X om man vet vem jag är, och min herre om man inte vet det. Annars går det jättebra för alla med du. Men ni, det var något som ens föräldrar sa till butiksexpediter och järnvägskonduktörer, och som de överordnade kallade en i lumpen - tills man fick nån grad, i alla fall. Inget som direkt smickrar en.

Måste ha varit härligt på den tiden att bli kallad proffesorskan, doktorinnan, eller prostinnan utan att ha ansträngt sig mer än ha gift sig med någon.

Det var mer jämlikt i underklassen, där fanns det ju titlar för envar, dräng och piga eller fattighjon som var könsneutralt.

Det som väl litet irriterar en icke-rikssvensk är väl just den här attityden att allt annat än att dua skulle vara ett tecken på underdånighet (jfr rubriken för denna tråd).

Inte niar jag folk jag inte känner för att visa mig underdånig - jag gör det för att hålla distans!

(Och självfallet skulle det aldrig falla mig in att nia professorn, det vore ju faktiskt ganska ohövligt , förutom naturligtvis i det fall att jag inte kände professorn och vi möttes t.ex. över en biljettlucka eller en garderobsdisk.)

Första gången jag faktiskt förstod att Sverige trots allt är mycket annorlunda var när jag var 12-14 år (så mitten av 80-talet) och för första gången åkte tåg ensam i Sverige. Nån, typ rysligt gammal yngre medelålders dam, hade hängt upp sin kappa på knaggen just precis vid min stol, men senare bytt plats. När hon skulle stiga av så ursäktade hon sig artigt och sträckte sig efter den. Och höll på att glömma halsduken. Helt utan att tänka mig för så säger jag "Vänta, ni glömde visst den här" och räcker fram den till henne.
Jag tror jag aldrig blivit så utstirrad i mitt liv.

I de ytterst sällsynta sammanhang när jag niar nuförtiden är det fråga om att hålla en jäkla distans - i princip om att vara iskallt oförskämd. Men det så kallade nyniandet av yngre människor i butiker och sådant avser att vara, om inte underdånigt, så i vart fall mycket artigt. Så fungerar alltså inte ni i riksssvenskan - i synnerhet inte på en medelålders akademiker med högborgerlig bakgrund, uppvuxen i landsorten. Men jag vet att ni slog igenom mer i Finland. Möjligen genom inflytelser från finskan - eller kanske till och med genom inflytelser från den synnerligen niande ryskan under tsartiden.

Det var alltså i såna lägen man skulle säga min herre på den här sidan vattnet när jag var liten.

Du hade nog faktiskt blivit mindre utstirrad om du hade gjort vad jag självklart hade gjort i motsvarande ålder ett drygt decennium tidigare, och sagt Vänta, tant glömde visst den här.

Precis - och det är sorgligt. Man behöver ett slentrian-avstånd.

Snedslag riksssvenskan pro finlandssvenskan?

Det är helt säkert finskt inflytande - och antagligen också en smula tyskt, snarare än ryskt (DET var det språk bildade människor talade, inte ryska).
Men framförallt är det avsaknaden av du-reform i kombination med att titlar och 3dje person försvann.

Och att 3dje person är närapå totalt utdöd här, det kan vi antagligen tacka finskan för - det är väldigt knöligt och bäddat för missförstånd att försöka använda det på finska eftersom pronominet ofta lämnas bort helt, alltså är det smidigt att också lämna bort en titel mitt i en mening, och låter man verbet stå ensamt i tredje person blir det underligt passivt och förvirrande vem man egentligen vänder sig till.
Medan finskans 2pers plural (-(t)te) är väldigt enkel att slänga in också mitt i en mening, och det uppstår aldrig något tvivel om att man aktivt vänder sig till någon närvarande.
Vilket leder till en litet intressant grej i finskt språkbruk; det inte är några problem att smidigt gå från titel till ni. "Här var professorns beställda utskrifter! Var det ännu något annat ni önskade?"


Visst. Men nu var jag ju *stor*, långt över 10 år gammal, och "tant" var sånt som femåringar lärdes säga till extremt åldriga personer (typ födda på 1800-talet).

"Min herre" tycker jag f.ö. är litet intressant, eftersom det ju inte följer mönstret för professorn/fru svensson/kandidaten. Jag förstår orsaken till att undvika "herr'n" - valörerna där blir alldeles för mycket gammal film och underdånighet.
Men om vi nu tänker oss att mina fiktiva exempel (biljettluckan, garderoben) faktiskt skulle involvera just professorn och mig: får jag gissa att professorn inte skulle välja "min fröken/fru" framom enbart "fröken/frun"?
(Och om professorn faktiskt valde "min fröken/fru" som tilltalsord så skulle jag nog antingen misstänka en bullrig översocial personlighet eller ett försök till flirt )

Alldeles för lång post redan, men... En sak jag ibland undrar över är hur rikssvenskars mentala landskap ser ut när det gäller ordet "du".
Eftersom jag har ett alternativ att ta till för slentrian-avstånd så blir "du" något som förknippas med snäppet intimare kontakt; inte alltid nödvändigtvis någon jag känner bra, men *nånting* som gör att människan jag säger du till inte är en av den gråa massan, utan någon jag har nån sorts pågående relation till.

Exempelvis så märker jag ibland på apoteket att jag/vi omärkligt glider från ni till du, om samtalet blir litet längre och någon form av personlig nyans smyger sig in. Likaså niar jag knappast snabbköpskassorna som jag _känner_, däremot nog deras vikarier - har f.ö. märkt att det verkar fungera på samma sätt för dem: stamkunder duas, strökunder nias.

Helt riktigt och hade du läst tråden hade du också förstått vad du säger i citatet ovan.

Vet att det här en gammal tråd men jag funderade på hur ociviliserat Sverige är när jag såg på nobelfesten( En reporter tilltalade vår utrikesminister med förnamnet). Jag anser att man inte visar tillräckligt med respekt för sina överordnade här i Sverige, eftersom man tilltalar i princip alla med antingen förnamnet eller du samtidigt som man i mer civiliserade länder tilltalar personer med herr samt efternamnet eller använder deras titel. Fast man bör inte nia sina överordnade dock bör chefer nia sina anställda så att de vet sin plats. Personligen tycker jag bara att det är förbannat tråkigt att Sverige inte har någon etikett när det kommer till att tilltala personer, det är även tråkigt att vi inte har en tydlig hierarki så att folk vet sin plats.

Igen detta märkliga hierarkiska tänkandet - denna starka koppling mellan överhet-underdånighet och användande av andra tilltal än "du" upphör inte att förvåna mig.

Det är ju inte det som är det mest behändiga med en "ni"-form. Det är nyansering i distans. Om jag duar alla så blir det liksom ingen skillnad mellan min sambo, mina kompisar i danslaget, en okänd receptionist eller utrikesministern. (Om den okända receptionisten eller utrikesministern skulle råka dyka upp på dansövningen skulle jag däremot dua honom/henne).

Jag citerar mig själv, detta är en fråga jag gärna skulle höra litet synpunkter på:
En sak jag ibland undrar över är hur rikssvenskars mentala landskap ser ut när det gäller ordet "du".
Eftersom jag har ett alternativ att ta till för slentrian-avstånd så blir "du" något som förknippas med snäppet intimare kontakt; inte alltid nödvändigtvis någon jag känner bra, men *nånting* som gör att människan jag säger du till inte är en av den gråa massan, utan någon jag har nån sorts pågående relation till.

Exempelvis så märker jag ibland på apoteket att jag/vi omärkligt glider från ni till du, om samtalet blir litet längre och någon form av personlig nyans smyger sig in. Likaså niar jag knappast snabbköpskassorna som jag _känner_, däremot nog deras vikarier - har f.ö. märkt att det verkar fungera på samma sätt för dem: stamkunder duas, strökunder nias.