Björn Ranelid?

Vad tycker ni om Björn Ranelid?

När man står i en bokhandel och nassar bland böckerna läser man ofta de första, två, tre sidorna för att få en uppfattning om det kan vara något köpvärt.

När det gäller Ranelid har jag dock aldrig orkat mer än en halv sida, innan jag storknar över hans bisarra stil och skakande på huvudet ställer tillbaka volymen.

Björn har för mig blivit sinnebilden av Tegnérs ord om att man ej är geni fördenskull man är galen.

Nu har han ju fått ibland god kritik och även begeistrade läsare. Vad är det i detta sammelsurium av illa hopfogade ord, som föregivet nyskapande önskar förbluffa men mer förbryllar som jag missar?

Nu hoppas jag bara att Björn inte är reggad på FB och läser detta, för han lär vara en känslig natur och då är det väl risk för slaganfall och iltransport till SÖS och jag har sannerligen inget emot karln personligen; tycker tvärtom att han är en underhållande krumelur, när han yttrar sig på TV.

Hur rankar ni som läst Ranelid denne och hans skaparkraft? Som svävande örn, medioker pratkvarn eller den jöns vi måste genomlida för att somliga tagit de nyttiga språkliga revolutioner, som genomfördes under det senare 1800-talet och 1900-talets första hälft, till intäkt för att säga vadsomhelst och för att en del lektörer inte sköter sina jobb.

Ranelid är sveriges mest sjävgoda narcissist. Det finns ingen annan författare som blir så kåt av att höra sin egen röst samtidigt som han tittar sig själv i spegeln. Ranelid är och förblir fyrtiotalistkulturfittornas våta dröm och omslagspojke. Och han har ungefär lika mycket existensberättigande som texten på mjölkpaket.

Björn har(haft?) en stor bild uppsatt på sig själv i fönstret på sin bostad på söder, så man ser att det är han som bor där från gatan. Narcissist var ordet sa bull.

Det där tror vi ICKE på!

Har endast läst hans bok om Stig Dagerman. Men Ranelids bok sjunker som en sten ner i ett sentimentalt blaj-träsk - i jämförelse med det som Dagerman skrev. Dagerman var en lysande författare, medan Ranelid på sin höjd är medioker.

(Kan tyvärr lägga till att Ernst Brunners toalettpapper till bok om Södergran är än värre.)

Sämre författare finns, men de märks väl inte lika mycket som Ranelid. Marklund undantagen...

Droppa förbi innergårdarna på adress och se med egna ögon.Vet med egen säkerhet att den satt där för någon vecka se, ty jag delar ut post där.

Så jag skrev lite fel, man ser den inte från gatan, utan från gården. Men poängen är samma, narcissist av stora mått.

Det där måste jag kolla upp.

Kan bara säga att det jag läst av Ranelids prosa har varit mycket vackert, men han verkar ändå ha något som får folk att störa sig på honom. Kanske är det så att människor i allmänhet har svårt att skilja på författaren och dennes verk?

På registreringsskylten på hans Jaguar kan man läsa "Ranelid" iaf.

Stör mig inte på Björns person. Tycker tvärtom att han är mycket rolig och skulle gärna se honom i fler debattprogram på TV.

Det han skriver begriper jag nig dock inte på. Tycker han är Sveriges svar på Paul Auster*, d v s ett säljbart yttre att förpacka som pulversoppa Gourmet med äkta hummerextrakt (0,0001 %) att lyxa till vardagen med. Sen om man skulle lämna in dem till näringsanalys funne man att man lika gärna kunnat äta gräs till lunch.

Ja, jo, end of rant.

*Nej inte i litterär stil förstås, så inget Austerfan nu misstar sig.

Självklart kommer också jag att drälla förbi Njurpajs distrikt en dag för att besiktiga Björns fönsterfoto. Han kommer nog att tro att tillströmningen består av beundrare, som vill skåda mästarens boning.

Hans berättarstil är ointressant ordrunk. Det känns som om berättelsen i sig kommer i skymundan. Hans syn på världen och sin plats i den hamnar på första plats, och presenteras som en sanning som inte går att kritisera.

Och visst fan är han narcissist. Vem fan drar upp saker som "Jag är både fotbollsspelare och författare. Det är jag säkert ensam om i Sverige" i en intervju? Det vore som om jag fick en bok publicerad och talade om för folk att jag minsann var Sveriges enda författare som samtidigt var tatuerad och talade lite kinesiska och dessutom hade mycket håriga ben.

Ranelid är överskattad, men mest så av sig själv.

http://www.angelfire.com/nj/makeupfx...corpsemask.jpg


Ranelids stil känns för mig framför allt inautentisk, inställsam, sötsliskig, som om författaren närmast pastorsaktigt förstulet fingrar på sina tilltänkta läserskors skenheliga blygdläppar...och det finns inget tristare än "självmedveten vis godhet och mänsklighet", som Ranelid söker utstråla i allt han skriver.


Om det vore så väl att karlavarelsen kunde klassas som galen...


Jag tror Ranelid står i småsnuskig samklang med en del av tidsandan, den borgerligt försoffade idealistiskt svamliga New Age-mentalitet som bl.a. tar sig uttryck i en smaklös övermättnad av hjärtevarma, storvulna, själsligt överhettade och "andliga" ord som smetas ut över ett tröstsuktande (mestadels feminint) klientel. För att bli verkligt begeistrad över ranelidskan krävs det förmodligen ett i viss mån nedsatt immunförsvar.


Den äldre killen med den underligt växande läppen är ju på sätt och vis ett lustigt fenomen...och jag bryr mig egentligen föga om vad han skriver och yttrar.
Men hans böcker kan nog varken tas på allvar eller genuint roa en mer luttrad typ av läsare - annat än som högtravande pekoral.

Så modest brukar han väl inte vara? Det brukar heta att han nådde Malmö FF:s A-trupp, vilket lär vara sant såtillvida, att han gjorde ett inhopp i andra halvlek i nån träningsmatch. Annars lirade han i B-laget. För all del är man ju hygglig på att kicka boll, om man platsade där på 70-talet, när iff-iff var i Europacupfinal.


En karakteristik som också passar bra på Paolo Coelho, en kladdig jävel, som förenar Metrokolumnistens visdomar med heminredningsreportagets djup.


En polare till mig är för övrigt en smula bekant med Björn och när jag hällt i honom ett antal öl har jag flera gånger sagt: Nu går vi och ringer på hos Björn. Men då nyktrar han alltid till och ser ut som om han tror, att jag inte skulle kunna sköta mig, trots att jag erbjudit mig att spela den undergivne stiftaren av det nybildade Björn Ranelidssällskapet, vilken i all ödmjukhet önskar frambära sin kinesiskt underdåniga usla hyllning till Mästaren, Sveriges främste skriftställare genom tiderna.

Rapport på FB kommer givetvis om jag skulle lyckas, men det är nog osannolikt att det komme till stånd. Läppen får nog trona vidare i sin boning på Hornsgatan utan mina subtila ironier, som aldrig skulle mäkta tränga igenom hans pansar av själgodhet ändå och att vara så låg att jag påpekar, att han har en egendomlig utväxt på munnen eller att han luktar kokosolja är jag inte.