"Sjung om" eller "sjungom" studentens...?

Heter det inte vi sjungom? Ex. Sjungom studentens lyckliga da'r...

Vi sjungom och I sjungen är ännu äldre än vi sjunga.

Är det inte Sjung om studentens... osv? Eller har jag sjungit fel i alla dessa år?
mvh
Terrieterrie

Många tror att det är "Sjung om", men i själva verket är det "Sjungom", alltså "Vi [be]sjunger ...".

Tack Pojken med guldbyxorna.

Sjungom studentens lyckliga dagar, och Bereden väg för Herran.

Så här böjdes verben förr i tiden (runt 1700-talet kanske … )

jag sjunger
du sjunger
han sjunger

vi sjungom
I sjungen
de sjunga

Senare smälte de tre sista formerna ihop till sjunga, och så var det fram till 1949 om jag minns rätt. Då blev det korrekt att skriva sjunger för samtliga personer. Det hade då varit vanligt i talspråket sedan många år.

24 timmar har gått och då kan man inte längre redigera sitt inlägg. Jag korrigerade dock stavningen nu när du har bevisat att du kunde.

Apropå formen sjungom i studentsången så är det väl i så fall imperativ och inte den gamla presensform som föregick vi sjunga: 'låt oss [be]sjunga...' snarare än 'vi [be]sjunger'. Men det är väl omdiskuterat huruvida det överhuvudtaget skall stå sjungom i texten; den första tryckta versionen har tydligen formerna
Sjung om Studentens lyckliga dag.
Låt oss fröjdas i ungdomens vår,

Man har då tänkt sig att andra radens Låt oss snart nog blivit Låtom oss därför att melodin här gärna kräver en extra stavelse; sedan detta skett blev det förstås naturligt att tolka det inledande Sjung om som ett likaledes imperativt Sjungom, även om Sätherberg kanske inte ursprungligen tänkt sig det.

"Sjung om" verkar onekligen på många sätt bättre. Inte minst hade "Sjungom" varit ett konstigt val av Sätherberg med tanke på att ordet då som nu troligen snabbt skulle ha tolkats som "Sjung om", för oavsett vad det står, måste det första ordet väl rimligen vara en uppmaning till att besjunga, och "sjunga" i betydelsen "besjunga" verkar väldigt ovanligt utom i religiösa sammanhang. I klippet från SAOB nedan är väl det enda icke-religiösa exemplet som möjligen kan vara jämförbart "Liten sven i kungasal / . . han sjunger sitt hjertas djupa qval ...", men där är ju det som det sjunges om inte något positivt. Notera att SAOB inkluderat "Sjungom studentens lyckliga dag" mitt bland lovprisningarna av Gud. "Sjungom" var tydligen den läsart forskningen stödde 1968 då detta band gavs ut.

Å andra sidan blir man litet misstänksam mot förstatrycket av sången, som ju inte nödvändigtvis behöver återge Sätherbergs manus korrekt. Nog är det konstigt att S. inte skulle ha fixat att fylla på tillräckligt med stavelser i andra raden. Sättaren kan av misstag ha gjort "Låtom" till "Låt", men det finns också andra saker som kan ha fallit bort: "Låt oss nu fröjdas ..." eller "och låt oss fröjdas ..." skulle väl t.ex. funka.

Edit: Men när jag tänker närmare på saken, så kompliceras ju det hela om dikten inte ursprungligen skrevs för att sjungas till prins Gustafs melodi. Vet Pojken med guldbyxorna hur det förhöll sig med det?


3)

ETYMOLOGI: [jfr 1, 2]

BETYDELSE: i uttr. sjunga om ngn l. ngt (förr äv. utav ngt) l. (numera bl. i vitter stil, ålderdomligt) med direkt (förr äv. indirekt) obj., i uttr. sjunga ngn l. ngt, i sång l. poesi behandla ngn l.ngt l. skildra ngt l. besjunga l. lovprisa ngn l. ngt; i tr. anv. äv.: i sång l. poesi ge uttryck åt (känsla o. d.); äv. bildl.; förr äv. (med indirekt obj.) i uttr. sjunga ngn ngt, lovsjunga ngn för ngt.

Iach (skall) prijsa tigh (Gud) j bland hedninganar, och siwnga thino nampne. Rom. 15: 9 (NT 1526; Bib. 1917: lovsjunga). Iach will siunga herranom, at han haffuer vpholpit mich. Psalt. 13: 6 (öv. 1536; Bib. 1917: sjunga till Herrens ära). Därs. 89: 2 (: vtaff). Jagh wil tigh Herre siunga / Så länge jagh anda haar. Ps. 1695, 33: 5. TRANÉR Nossis 31 (1821; bildl.). Sjungom studentens lyckliga dag. PT 1852, nr 66, s. 1;
jfr
HOLM BevO 301 (1948).
Liten sven i kungasal / . . han sjunger sitt hjertas djupa qval / i toner varnande, skarpa: / "Stolts jungfru skön . ." (osv.). MELIN Prins. 25 (1885).
(Karlfeldts "Fridolin" sjunger om Lejonets barn, som äga "en livsglöd, som aldrig blir sval." NILSSON FestdVard. 24 (1925).
jfr BE-, LOV-, OM-SJUNGA samt MÅNG-SJUNGEN.

Bröt ut denna diskussion från tråden Adjektivböjning.

/Moderator

Texten skrevs av Sätherberg på direkt uppdrag av prins Gustaf som redan fått ihop melodin:


Detta enligt V. Sjögrens minnen av Herman Sätherberg i Ergo 1927, citerat efter Karin Ferrys uppsats "Sjung om eller sjungom?" i Nysvenska studier 1978; hon hävdar liksom du föreslår att originaltrycket innehåller feltryck och att Sätherberg verkligen alltifrån början avsåg att använda formen Sjungom. Att verbet sjunga därmed måste tolkas som transitivt ('besjung') är kanske oväntat men inte orimligt, menar hon med hänvisning till ett tiotal andra textställen hos Sätherberg där verbet används på detta sätt. Här är några exempel:

Ej från Delos härstammar min sångmö, men af Nordens sköna sommarmorgon blef den född, att, med dess sorlande källor, anspråkslöst sjunga naturen.

Sjung ock, Sångmö, den nöjsamma fångst, när dolda i gräset,
Jägarn spänner kring dem sitt nät af snärjande maskor.

Derför med fågeln i morgonstunden,
Sjunger jag våren i friska naturn.

Synd att inte SAOB ger dessa utmärkta och obestridliga exempel istället. Då känns det rimligare (om än inte säkert) med "sjungom". Problemet med andra raden kvarstår förstås, men det antar jag att Ferry löser på det traditionella sättet (det vore ju konstigt att inte ha "låtom" om man har "sjungom"). Ger hon i rättvisans och den objektiva vetenskapens namn några exempel på "sjunga om" hos Sätherberg?

Man får väl också ha i åtanke hur bråttom Sätherberg hade när han skrev texten: rena tabbar i hans manus kanske inte kan uteslutas.

Så det var inte sjungom ursprungligen?

Jag har tidigare tänkt lite på de saker ni tar upp, huruvida sjunga kan användas transitivt utan någon som helst preposition. Men att döma av Sätherbergs ordbruk så framstår sjungom som inte helt otroligt.

Men, som detektivarbetet avslöjar så gick skrivandet snabbt, och det kan alltså vara ett rent slarvfel. Vi får aldrig veta

Jag är less på att "Studentsången" nästan alltid citeras fel. Första textraden lyder inte "sjung om studentens lyckliga dag", utan "sjungom studentens..."! Fortsätter man sjunga borde det ändå ringa en klocka, för nästa rad går ju "Låtom oss fröjdas i ungdomens vår". Det rör sig alltså om en fin gammal verbböjning. Jag tror att sjungom betyder ungefär "låt oss besjunga". Fast varför kommer då ett "oss" efter låtom i nästa rad? Egon3 kan säkert reda ut detta åt oss!

Här är hela texten: http://www.snapsvisor.eu/dryckesviso...a-visor/?id=14