Vad betyder endimensionella karaktärer?

Så kan det vara, ungefär som att man kan prata om "platta karaktärer". Hur som helst kan man nog bli förvirrad om endimensionell är definierad i ordboken utifrån perspektivet rumsdimensioner, men det man ville veta var vad "endimensionella karaktärer" är för något.

Det var inte riktigt så vi menade:

Karaktären är helt ond utan några goda sidor: en endimensionell karaktär.

Karaktären har både bra och dåliga sidor och kan inte beskrivas som varken ond eller god: inte en endimensionell karaktär.

Sagor har ofta endimensionella karaktärer. Hjälten har bara goda sidor och skurken har bara dåliga.

Jag får ta 20-åringar i försvar här. Hjärnan är redan färdigväxt vid 16-18 års ålder (ens IQ förblir oförändrad), och definitivt fullständig vid 25 års ålder. Sedan går det endast utför och i en riktning

Vad gäller grundläggande mognad är det ingen tillfällighet att försäkringsbolagen har förhöjd självrisk tills bilförare fyllt 24.

När det sen gäller djup så handlar det om erfarenhet. 50-åringen säger: Jag önskar jag hade haft denna samlade erfarenhet när jag var 20. Förmågan att skapa win-win-situationer ökar långt efter 25 för den som vill utvecklas.

Det är en större skillnad i mental mognad mellan 18 och 25, än 25 och 50. Skillnaden mellan 25 år och 50 är försumbar. Mina föräldrar är varken mognare eller djupare än vad jag är idag.


Samlad erfarenhet är samlad information. Jag är inte på något sätt nödgad att uppleva precis allt och göra alla misstag själv, innan jag omfamnar eller förkastar särskilda koncept.

Du kan inte dra generella slutsatser utifrån enstaka observationer. Det vore ju trist om du nått din mentala mognadskurva redan vid 25 år. Det blir en ganska enahanda, rent av endimensionell, resan framåt i så fall.

Jag har väl träffat fler människor runt 40-50 än mina föräldrar. Dessa är inte mer insiktsfulla, utan gör samma dumma saker om och om igen, är i olyckliga relationer osv. Djupa är de sannerligen inte heller. Men fortsätt ni tillskriva åldern denna mystiska, Gandalf-egenskap.

Det slår dig inte att du knappast kan ses som en objektiv bedömare och att dina observationer förmodligen bygger på omedvetet självuppfyllande.

Det är ju i sig ointressant hur andras mentala mognad är eftersom du bara ska jämföra dig med dig själv. Om du når din mentala topp i utvecklingen vid 25 kommer fortsättningen, för att använda sig av trådens tema, att förefalla tämligen »dimensionslös«.

Varför skulle jag inte kunna vara en objektiv bedömare? Är 40 eller 50-åringar mer objektiva? (..) Du kan anklaga dem för exakt samma sak.

Jag visste inte att det var ett tråkigt, dimensionslöst faktum att man är mogen. De flesta framhåller det som en positiv egenskap.

Du gör ett tankefel här. Den som är 50 har varit 25 och har något att jämföra med. Den som är 25 vet inte hur det är att vara 50 och har följaktligen inget att jämföra med. Jämförelsen ska alltså göras med den egna personen.


Du förstår alltså inte. Om en person inte utvecklas från 25 och framåt så blir den tiden »dimensionslös«. Den som tror sig ha nått fram till sin fulla insikt och mognad vid 25 års ålder har förmodligen längre kvar än genomsnittet.

Nej, det spelar ingen roll. Jag vet redan vad de syftar på och hur de misslyckas med det de själva predikar. Dessutom har dessa människor skäl att vara partiska då de är äldre, vilket medför många mindre trevliga följder. Själv är jag hyfsat neutral inför att åldras, i alla fall till 50.


Ja, men var får du för dig att det skulle vara ett tråkigt faktum, som att det vore negativt. Mognad och personlighet är inte samma sak. Jag kan utvecklas som människa och samtidigt bibehålla min mognad.

Du känner inte en promille av alla 50 åringar så dina slutsatser är fattade på osaklig grund.

Du har inga vetenskapliga belägg för det du vill påvisa. Det har jag. Inget biologiskt sker efter 25 år. Du blir endast sakta men säkert tröttare, ändrar prioriteringar osv. Det är inte mognad.