Citat:
Ursprungligen postat av
VonNeumann
Vad man får höra rätt ofta bland kommentarer på sociala medier m.m. så försöker de liberala väljarna frenetiskt övertyga andra att dem har en bättre utbildning bakom sig. Samt att dem har en högre intelligensnivå än väljare från t.ex. Sverigedemokrater eller konservativa väljare. Då syftar jag både i Sverige och i t.ex. USA.
Låt oss då analysera hur det har gått i Sverige de senaste åren med en liberal politik. Ja, det kan väldigt kort sammanfattas att det inte har gått vidare bra. Liberalerna väljer att stå för en human och öppen flyktingpolitik. Notera ordet öppen. De vill alltså inte ha några gränser på antalet, vilket är en varningssignal för de flesta med en högre intelligensnivå egentligen att förstå.
Så om vi skulle hålla med om att gemene väljare ur liberala partier i svensk riksdag är högre utbildad samt erhåller en högre intelligensnivå. Vad säger då detta? Är dem så smarta att dem blir dumma?
Vad säger ni om saken Flashback? Har liberala väljare svårare att tänka mer enkelt i frågor? Överkomplicerar dem?
Att ha en hög utbildning inom område "samhälle" är väldigt föga imponerande. Speciellt med tanke på att samhällskunskapen numera har utvecklats bort ifrån fältstudier till mer teoretiska extrema tolkningar utav exemplifierade karikatyrer om människans psyke. Inom just samhällsvetenskapliga ämnesområden är det väldigt vanligt att man utbildas till en god människa och de faktiska mänskliga problemen och fenomenen beskrivs teoretiskt.
Beroende på var man sedan applicerar sina nyfunna kunskaper blir man mer än ofta invaggad i en företagskultur. Här lär man sig "värdegrunden". Värdegrunden på socialkontoret i Eskilstuna, handlade mycket om att vara godtycklig, människan framför sig är underbar och häpnadsväckande, ett offer av samhällets förtryck. Om människan är aggressiv eller beter sig på ett oacceptabelt sätt så skulle personen analyseras utifrån modellen av att han är ett offer. Slutsatsen om att personen i fråga bara helt enkelt vägrar att försöka skaffa ett jobb och är ett hopplöst fall av "kroniskt rövhål syndrom" fick inte förekomma. Han är ett offer av samhällets förtryck och därför behandlar han mig som skit, ge honom ett leende så blir allt bra.
Men den här bilden överensstämmer inte med verkligheten, om en hotfull person kommer emot mig skulle jag knappast ge honom ett leende. Saken är som sådan att den teoretiska utbildningen är väldigt barnvänlig, "verkligheten en annan". Sedan för att hantera verkligheten så bygger samhällsvetaren upp en barriär runt sig; "Man måste vara den goda människan". Det här funkar ett tag sedan väntar enbart kronisk depression. Lite därför som personal omsättningen inom myndigheter som arbetar direkt med problemen är så stor och sjukskrivningarna haglar. Man försöker var ett helgon i ett brinnande helvete.
Dessutom har sällan utbildningar inom de här ämnena en hög grad av intelligens. Snarare handlar det om empatisk förmåga, nästan på gränsen till att känna sympati. Man ska kunna sätta sig in i andra människors livssituationer och sedan göra bedömningar. För att hantera den här formen av slutledningar och för att klara sinnesstämningen så bryter människor ofta ned sin egen identitet, man utvecklar således bristande självbevarelsedrift. Som ny examinerad så går det här rätt så ok, man bevarar sig själv lyssnar in och lämnar personens problem bakom sig. Men om man gör detta 40 timmar i veckan så blir det ungefär som en psykos, till slut orkar inte psyket det och man blir mer som en zombie; man blir värdegrunden och den "goda människan".
Det ingår i jobbet att vara den som vet bäst "jag vet bättre än du". Det är självklart den här tanken efter ett tag appliceras på hela livet. Lite därför jag skulle rekommendera alla som arbetar med människor att byta jobb var 6:e månad. Man tappar perspektivet annars.