Behöver vi grymhet och kärlek?

Jag fick tanken att en blomma behöver solljus men också behöver den mörker och vatten.
Men de går ju inte ha en blomma konstant i vatten eller konstant i starkt solljus.

Hur är de med oss människor? Om vi utsätts för enbart grymhet och blir behandlade dåligt så blir resultatet inte bra alls.
Men hur blir resultatet om en människa bara får kärlek och aldrig får uppleva grymhet?
Man slutar växa i sin personlighet?

Även dra de hela längre, tänk om man aldrig får en negativ upplevelse? Vad händer då?
Att alltid få beröm oavsett hur dålig man är och talanglös.

Resultatet av det där kan man väl kanske se på Idol varje år det går. Individer som blir helt bedrövade när de möter verkligheten och får höra hur dåliga de är på att sjunga. Behöver man däremot aldrig möta verkligheten så uppstår ju givetvis aldrig detta problem och man skulle ju i teorin kunna klara sig finfint utan att aldrig möta något motstånd.

Så vart kommer efterfrågan efter söka sanningen in?
Varför blir en person en tänkare eller djup? Måste man inte känna livet saknar mening om allt bara går bra?

Om man bara får bra kritik och får uppleva bra saker konstant i sin barndom så kan man säkert få dålig självinsikt som äldre och ha svårt att medge att man faktiskt har brister.

Men det beror säkert på hur uppfostran såg ut i övrigt också. Men annars är det en knepig fråga, jag menar, ingen människa i hela världen är lycklig hela tiden eller får uppleva bra saker helt tiden oavsett uppväxt, social klass eller andra saker. Även om de mindre bra sakerna anses större hos de mindre förmögna osv.

Annars så tror jag att vi nästan måste utsättas för "grymhet" för att sedan kunna uppskatta det goda. De kompletterar varandra, en värld utan ondska är kanske ingen riktig värld.

Det lär väl hända ung. samma sak som det en gång hände för Siddharta Gautama (Buddha)... man råkar ut för något elände till slut i alla fall...

Jag har inget bra svar på dina frågor om varför man börjar tänka och fundera. Jag är inte övertygad om att livet skulle sakna mening om man inte hade motstånd. Livet skulle troligen bara ha en annan mening än om man hade motstånd. Livets mening är individuell tror jag. Meningen med mitt liv skulle kunna vara densamma och finnas även om jag aldrig stötte på något motstånd.

Hade inte en värld utan grymhet även inneburit en värld utan godhet? Hur mäter vi godhet om grymhet inte existerar?
Egentligen kan vi säga att godhet och grymhet finns på samma skala. 1 är grymhet och 10 är godhet.

Jo förmodligen och jag har ingen aning i hur man skulle mäta det i så fall.

Jag gillar din skala.

Det beskriver är två olika recept för de två olika polerna av spektret narcissism.