Varför klarar sig Bard men inte Birro

Bard är ju respekterad, även av sina motståndare, men inte folkkär - han har aldrig haft ambitionen att bli "folkkär" på det där Sven-Melanderska sättet. Birro å andra sidan är omtalad och det finns säkert många som håller med honom en hel del, men han är inte särskilt respekterad trots att han syns en hel del i media (och säkert en del på krogen i Stockholm).

Som många har sagt här i tråden, det handlar delvis om pondus och ekonomiskt oberoende - men också om att Bard är en betydligt vassare debattör än Birro. Alla vet att Alexander Bard inte drar sig för att inta obekväma ståndpunkter helt enkelt för att han anser dem vara värda att försvara, för att de är riktiga (enligt honom). Han utgår mycket sällan från person när han tänker ("den här åsikten försvaras av X, då måste det ju vara fel"), och det gör intryck.

Bard är ekonomiskt oberoende och skiter fullständigt i vad folk tycker om honom. Han attackerar gärna andra på ett hårt och rakt sätt och blir själv attackerad, men bryr sig inte så mycket. Gråter aldrig ut i media och tycker synd om sig själv.

Birro har ett behov att vara älskad, talar ofta ut i media och ömkar sig själv. Ser sig själv som en stor poet och arvtagare till Strindberg. Känner sig ofta missförstådd. Kort och gott ett perfekt mobboffer.

Ligger mycket i ovanstående. Ännu ett skäl är de olika tidpunkter vid vilka de slog igenom. Bard hör ursprungligen hemma i en 80-talskontext och blev ett känt namn i sluttampen på denna epok. Det var en tid då det låg ett egenvärde i provokation, minns Aschbergs "Diskutabelt" t.ex, och PK-vänsterismen allmänt hade varit tvungen att ligga lågt ända sedan slutet av 70-talet. Kombinationen av dödens fält, Baader Meinhof, nyorienteringen i Kina, punkmentalitet och revolutionen i Iran innebar att de hade gjort bort sig en gång för mycket. Allmänt sett var vänstern väldigt ute under hela 80-talet och människor var grymt trötta på revolutionär puritanistkonformism. Sönderfallet och den slutgiltiga kollapsen i Östeuropa gjorde givetvis inte saken bättre.

Kort sagt, det var en annan och mycket friare tid än vår med oändligt mycket mer respekt för det fria ordet. Minns exempelvis när Army of Lovers någon gång i början av 90-talet kunde sitta i en TV-soffa och vräka ur sig att "Vi är fascister!" utan att det hände ett dyft.

Birro däremot blev inte ett riktigt känt namn förrän mot slutet av 90-talet och då hade detta vidriga decennium redan verkat med sitt gift. Från feminismens återkomst över Centrum för levande historia till "antiglobaliströrelsen" (som bestod av globalistvänster) rådde runt 1997 det klimat av total ideokratisk värdegrundsdemokratur som vi är vana vid från senare år. Den som kom fram i detta klimat måste alltså ursäkta sig, självcensurera och be om lov, något Bard inte vet hur, och sålunda faller domen så mycket hårdare mot den som från början visat sig ryggradslös och intygat att han 'var med på programmet'.

Bard kan stå upp för sig själv och verkar inte vara en gnällspik, medan Birro framstår som en gnällig vekling som gråter eller flyr så fort något händer.

Bard är även bög, då har man företräde i Sverige.

Jag har dock svårt att tro att han skulle bli förlåten om han kom ut som katolik...

Enkelt. Mobbare ger sig aldrig på starka personer.