Ensam, trött på livet, trött på svek o motgångar

Visst är det så. Känslan vinner över intellektet. Väldigt svårt att styra det där, när det väl smäller till.

Tänk om du bara kunde råka ut för en minnesförlust och börja om från noll igen, stackars dig..
Ja menar det är ju inget fysiskt fel på dig
(utöver att du är överviktig) .
Och hade du vuxit upp mer "traditionellt Svenskt" hade ju bara vikten varit ditt stora problem, för du är ju inte mentalt sjuk egentligen, då dina problem kommer utifrån vad du gått igenom i livet
(tvärtom visar du på styrka mentalt som inte spårar ut mer än vad du faktiskt gör i ombords).
Mobbingen hade nog hänt oavsett dock i många av landets skolor under den tidsålder du växte upp mot idag. Spelade ju ingen roll om man var fet eller hade en skev syster och mamma, man var ju tvungen att slåss och synas ofta, högt och mycket oavsett ens bakgrund, om man nu ville vara lämnad ifred, och det fanns alltid hajar som cirkulerade runt dem som inte slog ifrån ordentligt på den tiden.

Lite saker som kan vara bra att ha i bakhuvudet:

Tänk att på var och varannan utsatt i tredje världen har ännu sämre bakgrund än dig och ångar på framåt iaf, för att människligheten har det inom sig på gott och ont.
(Och likadant i Sverige för 100 år sedan)

Och varje sekund kan tekniskt vara början på ditt nya liv och chansen att uppleva allt du vill inombords. Då världen praktiskt är ett öppet smörgåsbord om man bara ser saker för vad det faktiskt är.

Livet och alla samhällets regler, kultur, etik och moral är bara 110% bullshit, det finns inget liv efter detta, inget vi gör har någon betydelse egentligen öht, för vi är alla totalt betydelselösa och tillhör bara en stor unviversiuell massa utan start och mål.
När du fattar detta blir livet annorlunda eftersom bla en förväntningar sänks + att man ändå samtidigt fattar hur värdefullt denna tid i livet är just för sig själv som individ, då den aldrig kommer tillbaka någonsin igen.

Trotts din stora övervikt har du ändå lyckats hitta hem till 2 hjärtan, tänk hur många damer du kan fälla smal och vältränad i framtiden om du vill (läs AAS).






Ps:
Sen om en kvinna tvekar på sina känslor för dig så är det inte en bra relation att bygga på i 99% av fallet.
Det känns även som du blir överkörd extremt lätt, först i skolan och arbetet och sen samtidigt av kvinnor..
Du låter tex din fru ha kontakt med andra män utan att visa och prata direkt till vare sig den mannen eller din partner ordentligt
(oavsett om hon blev arg)?
Du låter en annan kvinna bang ur eran gemensamma flytt helt hux flux utan att åk hem och prata ut med henne öga mot öga
(oavsett om hon har ett bagage)?
Det är lite samma grej att du inte konfrontera din svärmor en gång i tiden med hennes betende heller.
Om livet visar dig något så är det kanske att du måste våga mera och skita i om det blir lite obekvämt, utan börja ånga över folk lite istället om det gynnar ditt liv och dom beter sig dåligt själva.

Och sen trotts att du inte vill lasta din kompis mera så kan det nog ändå vara värt att få prata ut, respektive gråta ut med någon som står dig nära, och istället sen neka fortsatt mera hjälp sen efteråt när ni väl pratat klart.

Jag önskar dig all hälsa och kraft för att finna ork i dessa extremt svåra tider du nu behöver gå igenom innan livet kan börja gå vidare på nytt framåt igen.
Och hur länge är det du hörde från din ex-fru och nu blivande ex-sambo?


MvH Akilles

Jag lever också efter exakt den här insikten (Förutom att det inte finns liv efter detta).

Men det befriar dig från skulden över att du måste åstadkomma något med ditt liv. Och du kan börja leva där du står, istället.

Men man måste verkligen känna det till 100% och det brukar kostar på ett par smällar/kriser innan man är där.

Till TS:

Försök komma ihåg när du mådde så här sist och hur du faktiskt reste dig ur askan.
Det kan du göra igen.

Det där med att dras till trasiga kvinnor vet jag inte om jag känner igen riktigt men det kanske ligger undermedvetet. Exfrun var ju normal tills hon började dra sig undan, och hon som dumpade mig nu framstod som normal i början.

Exfrun har jag inte haft någon som helst kontakt med sedan skilsmässan. Hon är tillsammans med killen hon var otrogen mot mig med. Jag flyttade till en liten lägenhet när skilsmässan var klar, o naturligtvis hade hon fått en i huset bredvid. Jag såg henne några gånger men fick sådan ångest av det att jag aldrig försökte prata. Hon sade hej en gång när jag gick hem från P-platsen men jag svarade inte.

Ex-sambon skriver till mig igen nu efter en veckas tystnad. Hon har fått jobb i samma hus jag jobbar i... Jippi. Jag svarar knappt. Gör för ont, och känslorna väller fram. Naturligtvis vill jag ha henne tillbaka, men frågan är om det är så lämpligt.

Det faktum att han inte spårade ur kraftigare än vad han gjorde som ung bevisar ju att han har en riktigt bra styrka. Personligen så skulle jag nog legat nerpundad i ett dike nånstans om jag hade levt TS liv.
Det sjuka i allt är ju att när man är liten så ska man finna sig vid i att slåss och brottas på skolgården för att inte bli mobbad. Till att när man blir vuxen, då får man helt plötsligt inte använda våld längre när folk trycker ner en. Då ska man lära sig att lyda och ta skiten av idioter som ljuger, manipulerar och tänker på sig själv. Om inte så blir man stämplad som kriminell. Konstig värld vi lever i. Kärringen han beskriver på sin arbetsplats skalle vill man ju bara stå och hoppa på upprepade gånger.

Mina största bekymmer just idag är ångesten över att vara fattig och ensam. Dödstrött är jag med. Tog musten ur mig att köra hem från jobb ikväll. Att exet fått jobb i samma byggnad som mig var nog fan pricken över i:et. Det här blir bara bättre o bättre... /ironi

Du verkar vara en så fuckin tålmodig människa, med en så pass välbevarad inställning, trots allt runtomkring. Och stark, som alla säger !!

Det du genomlider tror jag är meningen, och jag tror att du lyckas göra det på bästa möjliga sätt. Ta det inte fel ! Har du ägnat dig åt meditationer av något slag? Meditation och buddhistiska filosofier kan vara bra verktyg i allmänhet. Och kanske kan du ägna dig åt något sorts skapande, om du har orken. Pressa dig givetvis inte till något, utan försök att få det att komma dig tillmötes. Det kommer att komma med tiden, för du har nog det tålamodet. Jag tror att många här tror på dig efter att ha läst det du har skrivit!

Instämmer!

Stay strong brother.

Du är ensam, ja men det har du varit tidigare och även klarat samt det är många under olika långa perioder i livet = men det kan vända snabbt igen som det vänt snabbt för många andra före dig.
Du är slut, ja inte konstigt efter allt du gått igenom.
Du är fattig, ja kanske i våra västerländska lyx mått mätt, men du har ändå tak över huvudet, värme, mat och en säng att sova i, vilket det finns många som saknar om det är till någon tröst för dig.
Den här situationen är svår som fan och djävligt, men det ända du kan göra är att förstå att du kan välja din framtid till stor del genom att bara hitta din plats i allt och ingenting, och då kunna jobba på dig själv att ta livet med mer ro och medvetenhet samt ditt du inombords vill, även om det känns svårt som fan just nu.
Skulle inte rekommendera dig att mixtra upp i hjärnan just nu när du är upprörd, men senare i livet kan visa psykadeliska substanser hjälpa många att komma till såna insikter lite snabbare än på mer naturlig väg.
Då det som nämnt tidigare av Autobahn76 kan det ta många krashar innan man slutligen naturligt når ditt själv på egen hand.

MvH Akilles

Först av allt; du är väldigt duktig på att skriva och sätta ord på dina känslor.

Sen undrar jag över den här sjukdomen du har. Med tanke på hur lite du åt och hur mycket du tränade när du gick ner, är det så att de flesta med den sjukdomen har övervikt eller finns det ingen medicin/annan behandling som kan underlätta?

Kontakta banken och fråga hur du ska göra. Är du händig? Kan du fixa reparationerna själv eller känner folk som kan hjälpa dig? Spontant tänkte jag "sälj" men det är nog inte så klokt om du blir sittande i en lägenhet och fortfarande har stora skulder kvar eftersom det inte kommer öka din livskvalité.

Du skriver att du skulle vilja studera, att du känner dig som längst ner i hierarkin. Jag förstår att du är beroende av din lön och inte kan säga upp dig men ev finns möjligheten till studieledighet (beroende på hur länge du varit anställd) och högre studielån eftersom du tidigare haft en inkomst. Vet inte vad du tjänar men med en möjlighet att jobba extra lite då och då kanske inte skillnaden hade blivit så dramatisk i alla fall? Tycker dock att det är något du kan undersöka och ha i tanken inför framtiden. Nu med allt som händer omkring dig och ditt mående är kanske inte bästa förutsättningarna att börja studera på heltid och ev jobba extra. Däremot ser jag inget hinder i att du skulle kunna testa att läsa en fristående deltidskurs vid sidan av ditt arbete. Kanske på distans/nätbaserat om du arbetar oregelbundna tider? Läser du något som du har nytta av i arbetet kan du få löneförhöjning. Kolla vad som finns.

(Helt galet förresten om du skrivit under/accepterat en varning trots att facket konstaterat att grund saknades men går nog inte att göra något åt om du redan medgivit det och sen blev du dessutom utköpt som jag förstod det).

Slutligen vill jag säga, och det här vet du nog själv också, att oavsett hur mycket jag känner för din situation så är det bara du som kan göra något åt den. Du skriver själv att det inte finns några okända välgörare och på samma sätt är det inte ditt ex fel om du går upp eller ner i vikt. Ja, du blir deppig, låg och orkar inte träna, det kan jag köpa under en period men den enda som kan ta dig ur det är du själv. På samma sätt kommer inte problem försvinna om du hittar en ny partner. Det är helt normalt att sörja men jag vill varna dig för att hänga upp din lycka eller olycka på en annan person.

Tack för dina kommentarer. Jag svarar så utförligt jag orkar. Har du/ni fler frågor så ställ dem. Jag svarar, även om det kan ta lite tid.

Jag har en rubbning på sköldkörteln som sänker min ämnesomsättning. Jag går på livslång medicinering av tyroxin men rubbningen är så stor att symtomen finns kvar.

Jag är väl nåt så när händig men detta är mitt första hus. Jag kommer att försöka fixa saker själv och lära mig under tiden.

Banken kommer jag att kontakta när jag orkar, för att se om det finns något att göra. Klarar inte av det rent psykiskt just nu.

Jag har hittat en distansutbildning på deltid som tar 10 månader och realistiskt sett kan ge mig 10000 mer i månaden. Kruxet är att den kostar 17000kr...

Jag var tvungen att godkänna varningen eller säga upp mig, och det fanns inga lediga jobb just då, så det var bara att bita i det sura äpplet.

Och ja, jag har en tendens att hänga upp min lycka/olycka på mina relationer. Förmodligen är det kopplat till hur mitt liv har sett ut. De enda gångerna jag varit lycklig har varit just i mina relationer, och jag mår som sämst när de går åt skogen. Jag är inte gjord för att vara ensam; det är det värsta jag vet och är även det säkert kopplat till den stora ensamheten i barndomen.