• 42 427 online
  • 1 139 770 medlemmar
  • 59 044 334 inlägg
2015-02-03, 02:10
  #1
Medlem
bigpetes avatar
Detta blir ett väldigt långt inlägg då jag i princip drar hela mitt livs historia för att skapa bakgrund. Läs om ni orkar.

Jag har en äldre, handikappad syster. Hon ligger i klass med en 8-åring förståndsmässigt. Detta gjorde att mina föräldrar fick lägga all tid och alla resurser på henne och jag blev väldigt ensam redan som liten. Föräldrarna skildes när jag var två. Morsan var ensam kvar med mig och min syster, utan någon hjälp att få.

När jag började förskolan blev jag mobbad för att jag hade en handikappad syster, och för att min mamma var överviktig. Vi har en ärftlig hormonsjukdom i släkten vilket gör det väldigt lätt för oss att gå upp i vikt. Detta drabbade även mig och jag blev så klart mobbad för det med. Detta gjorde att jag blev tillbakadragen och inåtriktad.

Morsans ekonomi var inte den bästa eftersom hon fick ta hand om min syster hela dagarna. Stöd och hjälp såsom LSS-insatser o dyl. fanns inte på den tiden.

Jag var sex, sju år när hon träffade en ny kille. Han hade festat hårt i sina dagar men slutade supa när han träffade min mamma. Han hade ingen utbildning men ordnade truckkort och fick jobb på ett lager. Åren där, från åtta fram till tolv var helt okej. Vi var en familj igen, jag hade något som liknade en pappa, och jag fick till och med några vänner. Under alla år har jag endast haft sporadisk kontakt med min biologiska pappa eftersom han helt enkelt inte brydde sig.

Alla år av kamp kom till slut ifatt min mamma och hon började isolera sig. Styvfarsan började dricka igen och drog morsan med sig, de började bråka, och det hände nog mer än vad jag förstod. Jag blev kär för första gången, men när jag berättade hur jag kände skrattade hon mig rakt upp i ansiktet och hon och hennes vänner retade mig i flera månader för mina känslor. Jag blev mer och mer tillbakadragen och satt för det mesta på mitt rum och lekte med datorn som jag hade köpt något år tidigare. Jag började skära mig i armarna med rakblad och smärtan jag kände var rena himmelriket. Den slog liksom ut alla andra känslor och då mådde jag bättre. Jag skar aldrig särskilt djupt eller för att skada mig, utan bara tillräckligt för att det skulle svida härligt och blöda.

Grundskolan tog slut och jag hade hyfsade betyg trots situationerna både hemma och i skolan. Jag började estetiska programmet, inriktning musik. Musikintresset kom tidigare o jag hade börjat på den kommunala musikskolan. I gymnasiet kom jag för första gången i kontakt med droger. Jag och min barndomsvän köpte varsin tripp syra och det var den första drogen jag någonsin testade. Efter en del experimenterande lugnade jag mig efter nåt år och "nöjde" mig med hasch som jag rökte sporadiskt. Tiden i gymnasiet var det roligaste jag någonsin haft o jag trivdes bra.

Hemma blev det dock värre. Min syster fick LSS-tillhörighet och flyttade hemifrån. Morsan blev deprimerad och led av panikångest. Hon fick utskrivet tabletter som hon blandade med spriten. Hon började göra självmordsförsök och blev inlagd ett flertal gånger. Under denna perioden fick jag sommarjobb som personlig assistent och fortsatte som timanställd när jag fyllde arton. När jag tagit studenten kontaktade jag socialen för att få hjälp med en lägenhet. Jag orkade inte med livet hemma längre.

Hösten 2000 fick jag en liten etta som jag flyttade till. Jag jobbade när jag fick, övade på min elbas, och socialen sköt till det som saknades. Min mormor som var den släkting jag hade bäst relation med, fick cancer och gick bort hastigt samma år. Detta tog min morsa väldigt hårt och hon mådde allt sämre.

I februari 2002 ringde hon mig när jag jobbade. Hon var full och höll på att förbereda maten hon skulle bjuda på när jag skulle komma dit efter jobb. Strax innan jag skulle sluta ringde en av min systers assistenter och var orolig för min mamma då hon hade ringt även dit och sagt en massa konstigheter. Jag jobbade precis i närheten och sprang dit så fort jag slutat. Jag hittade min mamma liggandes på köksgolvet. Medans jag väntade på ambulansen försökte jag få fram vad som hänt ur min styvpappa men han var aspackad. Ambulansen kom o åkte iväg med henne. Klockan fyra på natten ringde en assistent o berättade att morsan hade dött inne på akuten. Hon hade tagit över 100 tabletter o druckit en hel flaska vodka. Exakt vad som hände den kvällen kommer jag aldrig att få veta. Min styvpappa söp sig till en alkoholdemens på mindre än ett år o bor idag på ett äldreboende. I samma veva blev jag arbetslös o det blygsamma arvet mamma lämnade efter sig fick gå till räkningar.

Samma sommar fick jag kontakt med en tjej på Aftonbladets chatt av alla ställen! Hon bodde 40 mil från mig men tycke uppstod o jag lånade pengar till en tågbiljett o åkte upp över en dag. Det var verkligen kärlek vid första ögonkastet. Dock hade hon ljugit om sin ålder o var några år yngre än mig. Inte för att det spelade någon roll men hennes föräldrar hade synpunkter om det o förbjöd henne att kontakta mig. De märkte hur det påverkade henne o ändrade sig ett tag senare.

Vi var tillsammans i tio år. Hon flyttade ner till mig, vi fick jobb båda två, förlovade oss o 2009 gifte vi oss. Under alla år vi var tillsammans accepterade hennes mamma aldrig mig o det påverkade förhållandet. Frugan började läsa på universitet, o började förändras. Jag var rädd att hon mådde dåligt o försökte ta upp det många gånger men hon blev bara arg o vägrade prata.

Hösten 2011 jobbade jag natt på ett SoL-boende. Jag hade läst till undersköterska och trivdes med det. En dag blev jag uppringd av min chef som sade att jag var avstängd. Jag har alltid varit typen som säger vad jag tycker och tänker och gjort mig obekväm i hennes ögon. Hon kom med någon historia om att jag inte följde rutinerna som fanns. Fackets jurister kom fram till att anklagelserna var ogrundade. Trots detta fick jag en skriftlig varning o blev omplacerad till en annan arbetsplats, med samma chef. Hon snackade skit om mig till mina nya kollegor, som började frysa ut mig. En dag dök ingen upp på jobb. Efter en stund kom chefen o sade att alla hade sjukskrivit sig o vägrade återvända så länge jag fanns där. Jag kontaktade facket igen o det hela slutade med att jag blev utköpt. Jag mådde jättedåligt under hela den här perioden o fick prata regelbundet med en kurator pga en depression.

Våren 2012 kom jag på att min fru var otrogen och konfronterade henne med det. För att försöka korta ner det lite så försökte vi med parterapi osv. men hon drog sig undan och gav det inte en ärlig chans, utan behöll kontakten med den andra mannen hela tiden. Hennes mamma påverkade henne väldigt mycket också här eftersom hon såg sin chans att slippa mig. Det slutade i skilsmässa och hela mitt liv rycktes bort igen. Jag fick enorma skulder och fick använda pengarna jag blev utköpt för. Det enda jag fick ut av det var ett körkort och en bil. Under hela den här tiden funderade jag många gånger på att ta mitt liv och gjorde några försök. Min bästa och enda riktiga vän var ett stort stöd under den här tiden och jag lyckades krypa upp ur det svarta hålet.

Våren 2013 träffade jag en ny tjej och vi blev störtförälskade. Allting gick som på räls, och vi klickade på ett helt otroligt sätt och på en nivå ingen av oss känt innan. Tyvärr har hon en hel del bagage precis som jag, och gick in i en depression och dumpade mig på juldagen. Jag blev deprimerad igen och sjönk ner i avgrunden. Våren 2014 återupptog vi kontakten och blev tillsammans igen. Jag lyckades för första gången gå ner i vikt trots många försök genom åren, och vi köpte ett hus ute på landet. För två månader sedan var det dags att flytta till huset och då sade tjejen plötsligt att hon inte visste hur hon kände, så jag flyttade dit själv. Hon hade samlat på sig mer bagage och hade/har bland annat stora ekonomiska problem. Detta drog nog ner mig lite också och jag slutade träna och började gå upp i vikt igen. Hon åkte till USA i början av januari och var där i två veckor tack vare en julklapp från sin mamma. Dagen efter hon kom tillbaka skickade hon ett SMS och dumpade mig.

Så nu sitter jag ensam och övergiven i ett stort hus ute på landet, har räkningar som jag knappt kan täcka, inga vänner, är tjock som en jävla gris, och otroligt deppig.

Det känns som om precis allt går emot mig. De få gånger jag varit lycklig på riktigt har det alltid slutat i tragedi. Jag har alltid varit en väldigt glad, optimistisk o trevlig person som alltid ställt upp och hjälpt andra. Jag är inte den personen längre. Jag är i grunden förändrad. Jag är tillbakadragen, bitter, och trött på allt. Jag har inte åstadkommit något, jag har inga barn, inga pengar, ingen högre utbildning, få vänner, ingen släkt, och jag måste kämpa röven av mig för att få vardagen att gå ihop. Jag väger 159 kg. Jag känner mig ful och värdelös, och ser ingen framtid. Min vän vill jag inte prata med om det här. Han ställde upp så mycket för mig när jag gick igenom skilsmässan och vill inte utsätta honom för en sådan börda en gång till. Jag lyckas jobba, men gör ingen jätteprestation. Efter jobb kör jag bara hem, sitter framför datorn och röker cigaretter tills jag nästan spyr bara för att dämpa ångesten något. Tjejen jag älskar över allt annat visar sig vara ostabil och dumpar mig när hennes egna problem blir för stora, och ändå är jag beredd att göra vad som helst för att få henne tillbaka.

Jag har sjunkit ner i mörker så många gånger nu, och det blir svårare och svårare att ta sig upp igen. Jag är livrädd att jag ska gå samma väg som min mamma. Jag vill leva egentligen, men när livet bara blir till skit om och om igen börjar det kännas som att jag inte har någon mening med att existera. Jag är trött på att kämpa. Jag är trött på att bli sviken och övergiven av de jag älskar och bryr mig om. Jag är trött på att jag aldrig kommer någonstans. Jag är trött på allt. Är det meningen att livet ska vara så här?
Citera
2015-02-03, 02:59
  #2
Medlem
O-Lyckligs avatar
Nej, livet ska vara en kavalkad av rosor att beträda! Tyvärr, eller varför, det inte ofta är så är inget jag besitter en vettig förklaring på... Mina personliga "Don Quijote väderkvarnar" har sammanfattat majoriteten av omvärldsproblematiken till resursomfördelningen samt konstruktionen av de monetära systemen, men det är givetvis en diskussion bättre lämpad någon annanstans. Mer relevant för det inlägg som du författat är:
Du har uppenbart genomgått en hädelsehistorik som, förmodat, skulle tagit knäcken på de flesta, men så är nu inte fallet. Detta då jag tolkar det som att periodvis, och då främst när en ny partner kommit in i ditt liv, så fungerar tillvaron för dig. Om jag skulle kunna få föreslå en liten extrauppgift för dig att tänka på så skulle det vara att söka en acceptabel närvaro i de perioder du inte är i ett förhållande, exempelvis som det i dagens datum. Alltså, försök finn tillbaka till musikintresset, ta en distanskurs, en promenad eller vad det nu kan vara. För den krassa sanningen är, dessvärre, att inga externa faktorer kommer påverka din situation långsiktigt eller bestående om du inte redan befinner dig på en trygg plattform där du även kan hantera de negativa effekterna av, just, externa faktorer... Ibland så räcker det endast med ett avsnitt från Dan Carlins "Hardcore history" spelandes i hörlurarna för att orka en veckas bataljer igen, så bra att du skriver ner dina känslor då det vore än mer olyckligt att stänga in dem!

Jag tror på dig vännen, lycka till!
Citera
2015-02-03, 04:15
  #3
Medlem
Fy satan vilken berättelse!

Jag känner verkligen med dig mannen, det här gjorde ont i hjärtat att läsa.
Jag tycker du har varit fruktansvärt stark, trots vågor av motgångar!

Jag tycker du verkar som en trevlig typ som uttrycker sig väl, iaf i skrift.
Har du kämpat på såhär långt så ska det fan inte vara några problem att ta sig ur detta också!
Är det någon som klarar det så tror jag att det är du.

Låt inte det mörka tunga falla över dig, även fast denna årstiden är så. Du skulle nog behövt komma iväg lite, gärna till ett varmare land några veckor. Men det lär väl inte ekonomin tillåta.

Fortsätt kämpa är allt jag kan säga!
Citera
2015-02-03, 04:22
  #4
Medlem
pluto-s avatar
Gud kommer alltid vara en horunge. Det bara att låta han fortsätta kasta skit, och du ska slåss tillbaka. Bevisa att du inte ger upp. Du är väl inte svag, eller? Nej, det verkar inte som det. Många hade gett upp för länge sedan.

Lider med dig. Du har gått igenom en hel del, det är inte lätt. Kriga på.
__________________
Senast redigerad av pluto- 2015-02-03 kl. 04:27.
Citera
2015-02-03, 04:35
  #5
Medlem
Shit pommes frites, det är nästan lite som min historia. Fast jag tappar aptiten helt och hållet när jag går ner i depression, så fet blir jag inte. Och i min familj blev det så att föräldrarna helt enkelt dog på grund av ålder/dålig hälsa.

Men annars så har man också varit med om det mesta du skrivit, ptja mobbing på jobbet har jag lärt mig tackla. Det förekommer mobbing på alla arbetsplatser i Sverige i princip, den som låter mobbingen rinna av sig som vatten på en gås, går mycket säkrare. Jag kan tänka mig att du blir mobbad pga vikten och för att du är man.

Men tänk såhär, du har ju lyckats träna och få jobb och ragga upp tjejer, många gånger tidigare. Sen verkar du ha betydligt bättre flyt med tjejerna än vad jag har. Mycket större flyt till och med. Att ha barn också sitta i en deprimerande sits utan jobb är faktiskt ingen höjdare!! Jag lovar. Men jag trodde i ärlighetens namn att det kunde vara mer okej, för man hade sällskap, men nej, man har bara ytterligare ansvar.

Sverige ändrades på 90-talet, man kunde känna förändringen i luften mellan 90-92. Från att vara ett hyvens ställe till satanisternas paradis.

Tjejer och kvinnor är extremt korrupta idag i Sverige. Men sen skit i ciggen. De gör att du sjunker mycket djupare i hålen. Ät frukt, massor med bananer! (helt seriöst)
Citera
2015-02-03, 04:46
  #6
Medlem
wizzmans avatar
Alltså fan livet är bra jävla orätvist alltså du verkar har haft en jävla otur, det var en rätt stark berättelse men jäkligt väl skriven. Kanske du skulle börja skriva typ en bok? Du har mycket erfarenhet.

Önskar dig all lycka vilket fall som. Vikten kan du nog fixa om du bara ger dig riktigt jävla fan på det
Kram
Citera
2015-02-03, 07:03
  #7
Medlem
Caxzs avatar
Börja med att gå ner i vikt, det är prioritering nummer ett. Ingen bryr sig att du är överviktigt och ingen kommer komma ihåg om 50 år så det är bara att köra. Sälj huset, flytta utomlands, skaffa jobb. Eventuellt kommer en vänskapskrets med det.
Citera
2015-02-03, 09:57
  #8
Medlem
revodnebs avatar
Fy fan, det var en tung historia. Jag säger som ovanstående, gå ner i vikt och börja leva igen.Du verkar vara en sådan som alltid kommer tillbaka igen.
Citera
2015-02-03, 10:01
  #9
Medlem
Gripande historia, speciellt delen med din mor som dog av en överdos. Efter allt vad du har gått igenom så måste jag säga att du är väldigt stark. Du verkar även kunna ta dina problemen du möts med och gå vidare med en optimistisk syn vilket är guld värt. Nu är du nere i en svacka igen som du säkerligen har varit med om många gånger tidigare, men jag tror nog du inte är i så djupt vatten annat än lite mindre ekonomiska problem och känslobekymmer. Mitt tips till dig är att börja träna, gå ner i vikt och sluta röka cigaretter. Simpelt men effektivt. Angående den tjejen som du klickade med så glöm det och försök se framåt, du verkar ha en optimistisk grundsyn och det finns garanterat en tjej du kan relatera till i framtiden.

Det du sa om att du ställer upp för andra men inte får något tillbaka tror jag du ska tänka lite mer på. Många personer som har en familj och levt som du vill ofta hitta någon partner som dom kan ta hand om och "fixa" eftersom det är lite så dom har fått leva när dom växte upp. Speciellt du med en handikappad syster och alkoholiserad mor. Alltså att du har fått vara förälder åt dina egna föräldrar.

Det kanske är därför du känner att du ger så mycket till din partner men inte får något tillbaka och kanske även varför du har dragits till vårdyrket. Bara en reflektion jag fick av din text. Jag tror nog det största problemet du har att tampas med (och även jag kan jag instämma) är att du har svårt att lita på folk och att det har gjort dig väldigt bitter att alltid bli sviken av folk som är dig nära. Det är svårt det där och det är lätt att man tappar tron på mänskligheten och jag blir själv less på människan men jag tycker du bara ska fortsätta gå och se om du blir lite lyckligare framöver. Var mer egoistisk och förvänta dig inget från andra personer, se till att du själv har det bra. Du kan inte rädda andra från deras problem hur mycket du än vill.
__________________
Senast redigerad av xczr 2015-02-03 kl. 10:06.
Citera
2015-02-03, 10:49
  #10
Medlem
bigpetes avatar
Tack för era kommentarer. Det här är första gången jag delar med mig av nästan hela min historia. Inte ens min bästa vän vet allt jag varit med om. Det kändes faktiskt bra att skriva av sig lite. Kanske skulle göra en bok av det: "Mitt liv - helvetet".

Jobb har jag som sagt; jobbar heltid på ett LSS-boende. Jag har alltid varit mån om andra och alltid haft en önskan om att hjälpa och stötta, så genom en karriär inom vården får jag utlopp för det. Jag vill dock vidare och klättra upp ett pinnhål eller två på stegen för man blir inte rik av att jobba längst ner i hierarkin... Jag har inte råd att plugga och internutbildningar finns inte.

Min första tanke var att sälja huset och flytta närmare min vän igen. Men det visade sig att huset jag köpte har en del problem som besiktningsmannen missade och jag kommer inte att få tillbaka pengarna jag investerade om jag inte utför vissa reparationer och standardhöjningar. Och det har jag såklart inte råd att fixa... Nu i februari har jag 200 kr att leva på efter att räkningarna var betalda. Tanken var ju att vi skulle vara två som fixade räkningarna men så blev det inte. Den enda åtgärden jag har inom den närmaste tiden är att det är dags att förlänga mobilabonnemanget nästa månad och då kommer jag att ta det billigaste alternativet. Jag har ett kreditkort som jag betalar av och har slutat använda så den kostnaden försvinner så småningom. Har en avbetalning på Media Markt som det inte är mer än 2600 kr kvar på så när den är borta blir det 540 kr mer i månaden i alla fall. Hade jag kunnat bli av med topplånet på något vis hade det förändrat situationen markant men då måste jag antingen vinna på triss eller höja värdet på huset så mycket att jag kan baka in det i bottenlånet. Letar även jobb närmare huset eftersom jag pendlar 13 mil om dagen.

Och vikten.. Som jag skrev i början har jag en hormonrubbning som gör att jag lägger på vikt i princip bara genom att titta på mat. När jag lyckades gå ner i vikt gjorde jag det genom att leva på 500 kcal/dag, träna på gym varje dag och promenera flera mil i veckan. Då gick jag ner till 130 kg. Orken och motivationen till det finns inte längre och det kommer att dröja länge, om det ens kommer att hända, tills jag är uppe på den nivån igen. Den lilla ork jag har går åt till att ta mig till jobb och tillbaka. Gymkort har jag inte längre eftersom jag inte har råd med det. Om inte annat kommer jag att svälta eftersom jag inte kan köpa mat. De 200 kronorna jag hade lade jag dumt nog på cigaretter men det verkade vara en bra idé just då. Ciggen är snart slut och då har jag inget som dämpar ångesten längre heller.

Jag kan inte heller låna pengar av någon eftersom jag inte kan betala tillbaka. Och mystiska välgörare existerar inte.

Hur jag än vrider och vänder på det ser jag ingen ljusning någonstans. Det är bara hopplöshet och mörker överallt. Jag är så trött på att leta efter lösningar som inte finns, att få upp hoppet ibland bara för att sluta på ett ännu sämre ställe än tidigare, att hitta någon jag vill leva resten av mitt liv med bara för att få det taget ifrån mig.
Citera
2015-02-03, 11:22
  #11
Medlem
Autobahn76s avatar
Brutal läsning. Det kändes i hjärtat.
Jag hade en liknande uppväxt där min morsa och hennes nya kille söp, slogs och härjade i flera år.
Till slut söp hon ihjäl sig.

Sånt sätter sina spår, och ofta dras man ju som en magnet till trasiga kvinnor, när man är trasig själv.
Själv har jag väldigt svårt att lita på tjejer, detta pga svek från min mor i tidig ålder.

Det verkar som det är tjejerna som både höjer dig till skyarna och sänker dig ner till marianergraven? Har du gått i terapi för det?
Vore det inte bra att leva själv ett tag tills du verkligen har blivit stark i dig själv?
Det är väl lättare sagt än gjort och det kanske låter som en klyscha. Men jag tror du skulle kunna växa av det. Detta baserar jag på egna erfarenheter.
Citera
2015-02-03, 12:16
  #12
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av Autobahn76
Sånt sätter sina spår, och ofta dras man ju som en magnet till trasiga kvinnor, när man är trasig själv.
Även om du kanske rent logiskt tänker att denna personen är inte bra så säger ens känslor andra saker. Även om det rent logiskt skulle vara bättre och ha en tjej som är normal/bra uppväxt så kanske man inte kan känna samma saker som man gör med en person som man synkar med och förstår en. I slutändan handlar det ju faktiskt om vem som får en att känna och inte den som är bäst för en.
Citera