Samlingstråd för Islamiska Statens (IS) illdåd, brott mot mänskligheten

Söker upp återvändande IS-krigare för samtal

I de flesta kommuner i Sverige är beredskapen för att möta islamistisk extremism låg. Men i Angered utanför Göteborg går man mot strömmen. Det är också från Angered som flest svenskar rest för att ansluta sig till Islamiska staten, IS.

Det var först i april förra året som det blev olagligt att resa utomlands för att ansluta sig till en terrororganisation och de flesta som återvänt reste dessförinnan. Och det är upp till individen själv att att söka kontakt med kommunala myndigheter. Men i Angered söker man nu upp dem för samtal.

– Jag ser det som ett sätt att skydda lokalsamhället, skydda samhället. Att de här människorna på något sätt kommer in i samhället, att de inte utgör en fara. Vi ser ju att de kan ha en stark påverkan på andra grupper i lokalsamhället, säger Bettan Byvald, socialsekreterare i Angered

Här är svenskarna som misstänks för terrordåden som dödade 164 människor

Mohamed Aziz Belkaid och Osama Krayem är två av de svenskar som inte bara anslutit sig till IS – de misstänks ha varit delaktiga i utförandet av terrordåden i Paris 2015 och i Bryssel 2016. Mohamed Aziz Belkaid dödades i samband med ett tillslag, medan Osama Krayem ännu sitter häktad misstänkt för mord genom terrorism.

A Yazidi teenager who fled from Islamic State slavery in Iraq, only to come face to face with her former captor in Germany, told RT why she returned to Iraq, and why she thinks Europe is no safe haven for girls like her.

After fleeing captivity in Iraq, Ashwaq Ta’lo thought she was safe in Schwabisch Gmund, a picturesque market town in the foothills of Germany’s Swabian mountains, near Stuttgart. That changed one night in February, when Ashwaq was returning home from school and a car pulled up beside her.

A short-bearded man stepped out and took off his glasses, leaning in closer to look at the teenager. “Can I ask you a question,” he said. “Are you Ashwaq?”

It was a face Ashwaq never thought she would see again. The man, known only as Abu Humam, was a Syrian Islamic State (IS, formerly ISIS) fighter who had bought Ashwaq for $100 at a slave market in Ba’aj, Iraq in 2015. He was now living in Germany as a refugee, enjoying the same freedom as his former victim.

Kan allt förlåtas? Kan även de vidrigaste brott sonas?
Vad kännetecknar ett samhälle som vill se sig som anständigt och gott?
Kan något vara mer oanständigt än att glömma offren och låta förövarna gå fria, i anständighetens missbrukade namn?

Jag följer debatten kring IS-återvändarna och tänker på Maren Ueland och Louisa Vesterager Jespersen. På deras död strax före jul, mitt i sitt livs drömresa till Marocko.

Jag tvingar mig att tänka på den vettlösa smärta och skräck de måste ha känt i sina sista ögonblick. Mördade om natten vid sitt tält av tre IS-män som såg det som en plikt att döda oss otrogna, även försvarslösa unga kvinnor.

I svensk tv ser jag en jurist argumentera kring IS-anhängare som nu vill återvända till det hemland och den livsstil de fördömt, förkastat och velat utrota med drömmen om ett världsomspännande kalifat.
Hon pratar om återanpassning och rättsprocesser som kan ta decennier och jag undrar när vi blev så verklighetsfrånvända. Är det för att vi levt så tryggt så länge? Skulle fler förstå hatet och hotet mot oss om vi såg mer?

Jag har flera gånger fått frågan om varför bilden på den lille döde Alan Kurdi på stranden publicerades över hela världen men inte bilder på alla barn som mördats i terrordåd. Många av frågeställarna har varit arga, menat att vi i media har en politisk agenda, vinklar världen. Jag talade om hänsyn till de anhöriga och pressetiska regler. Men frågan skavde:

Vad skulle det göra med oss och hela debatten om vi såg dessa bilder, såg ondskan och hatets konsekvenser?
Bilderna från strandpromenaden i Nice 2016 där 86 personer massakrerades. Tio var barn. Drottninggatan, de döda och lemlästade mitt i hjärtat av vårt land. Manchester. Barcelona. London. Paris. Strasbourg. München. Bryssel. Köpenhamn. Alla städer, alla döda, alla mördade barn, alla skadade, alla anhöriga dömda till evig sorg.

Islamistiska terrordåd mot andra muslimer. Morden på kristna minoriteter. Folkmordet på yazidierna. Kvinnorna och flickorna som gruppvåldtagits och hållits som sexslavar åt IS-männen.

Nog är det om dessa kvinnor vi borde prata, för dem våra hjärtan borde gråta. Inte för dem som frivilligt valt att ansluta sig till IS, leva med männen där, uppfostra sina barn enligt kalifatets regler

De som nu vill tillbaka till det hem de vände ryggen grät inte över de barn som dog i terrordåd, tvärtom, de jublade och firade. Avhuggna huvuden från fienden prydde IS städer och byar, triumfen var total när kalifatet växte.

Är det någon som tror att alla de som nu säger sig ångra sig inte skulle velat stanna kvar om IS segertåg fortsatt? Att alla övergivit sin ideologi och inte utgör ett hot? Att alla som hyllat avrättningsfilmer på nätet innan de reste ner bara ville vara kockar och ambulansförare.

Kan någon som inte är orimligt naiv eller intellektuellt ohederlig tro på det?