Har begett mig in i det här först nu då jag plockade upp det på rean. Har hoppat det en tid för att... vet inte varför, det har helt enkelt inte blivit att jag haft "lust" att köpa det, vet inte varför. Spelade mycket Warhammer (på riktigt, figurspelet alltså) som ungdom och var väl rädd för att de skulle "förstöra" det. Men så fel jag hade, väldigt korrekt presentation.
Självklart spelar jag som The Empire med Karl Franz i spetsen.
Första spelet gick minst sagt åt helvete. Jag involverade mig i alldeles för många allianser och förbund som förvisso ökade mitt inflytande och mina gränser, men sen började alla förklarade krig mot alla andra som jag redan var bundsförvanter med och helt plötsligt kom alla till min tron med "Meeeh de där som du har handelsavtal med är dumma mot oss." "Meeeh, orkerna dödar oss." "Meeeh dvärgarna är dvärgar." "Waaa waaa waaa." "Men håll käften! Jag försöker, helt själv btw, hålla borta hela jävla dawn of the dead från alla våra gränser, inte night of the living dead med några enstaka zombies utan hela jävla Sylvanien med Carsteinsläkten i spetsen! Kan ni sluta bitcha och hjälpa till?"
Nej, det kunde de såklart inte, alla blev fly förbannade och helt plötsligt var jag Reikslands värsta bastard. Den äckligaste skitkorven som krälat sig upp från Altdorfs kommunala vallgrav och plockat på sig krigshammaren. Alla bröt förbindelserna med mig, försatte mig i fullständig handelsblockad och skickade sina jävla "hjältar" för att uppvigla befolkningen mot mig. Ekonomin kollapsade, jag kunde knappt avlöna min egen personliga armé och på andra sidan bergen sitter Carstein med tre fulla zombiearméer och bara flinar åt mig. Fuck this. Ät dem allihop, jag bryr mig inte. Sen startade jag om.
Nu spelar jag som Imperiet igen och har en mer stabil hållning. Jag har skapat vänskapliga förband med alla dvärgklaner på en stabil grund baserat på utrotningskampanjer mot orkerna och förbinder mig bara till en mänsklig faktion åt gången med målet att de ska ge upp sitt oberoende och acceptera min övermakt. Med detta har jag utplånat orkerna som häckar i dvärgarnas gamla fästen, fokuserat på att endast ge mig in i strider där jag garanterat vinner med massivt överläge, tvingat de odöda på knä inför mina mäktiga arméer och tagit kontroll över Wissenland med Grenzstadt som buffert (koloniserade det efter att ha drivit ut Carstein med eld och armborst).
Gick i förbund med Marienburg för att kunna genomföra vad jag kallar "Den slutgiltiga lösningen på den gröna frågan" och lyckades mycket riktigt. Utan den gröna plågan i röven började Marienburg då ockupera hela "The Wasteland", slog ut "Nordland" och började även snegla på "Middenland". Reikland-Wissenland ekonomin blomstrade under denna tid, relationerna med dvärgarna var goda och vi diskuterade om vi inte skulle ta och lära "de där skogfjollorna" söder om bergen en läxa om vad eld och stål kan göra med träd och blommor. Men då började Marienburg titta lite snett på mig, som om det var en grej att han hade koloniserat hela norra kusten och dödat en massa bönder på vägen, kanske det var dags att jag visade honom vad krig egentligen är.
Men icke. Chaos, de mörka krafterna reste sig från norden då och långbåtar började snart synas längs kusterna. Dvärgarna var ganska snabba på att avbryta sina krig söderut (förutom med orkerna) och istället för att ha standard "handel-försvars-fri tillgång" förslå total allians mot Chaos. Allvarliga tider alltså. Jag samlade två arméer, en med Kejsaren i spetsen, artilleri och det bästa kavalleriet, den andra med Riksmarskalken som befäl med en stor infanterireserv och gav mig först norrut för att säkra Middenland som bas för framtida operationer. Intog Weismund (Carroburg var redan Marienburgs) och belägrade Middenheim. En perfekt Base of Operations med en bottenlös manskapsresev för mina framtida krigståg i det kalla norden. Middenland ville såklart inte ge upp, "fine sitt där tills ni dör av hunger" tänkte jag medan jag satt utanför deras mur och drack lite härligt Reikländskt öl och myste med en tjänarflicka medan medellandstöntarna fick gnaga på kycklingben och ta den i tvåan hos sina löjtnanter.
Då landade ett Skaeling skepp utanför Marienburg och letade sig inåt. Wissenlands fd härskare som jag döpte om till Lord Sigge (orkade inte minnas hans riktiga namn som var onödigt långt) hade hand om vad jag tänkte på som "Reiklands Hemvärn" (standard armé, tre korsbågar, ett kavalleri och resten spjut och svärd) så jag beordrade honom att städa bort luffarna från min trädgård. Det blev en phyrrusseger (min här 20-stack med hjälp från Eilhartgarnisonen mot en försvagad 15-stack). Och fler började närma sig kusten....
"Middenland, du vet hur du ville ha fred och jag sa "Jag torkar mig i röven med ditt avtal, det blir fred när jag sparkar omkull din tron och pissar på din röda matta!", vet du jag ska vara bussig, 2000 kronor och jag sticker, nemas problemas. Tack, hej då!"
Så stack jag över gränsen fort som fan med alla mina trupper för att ta itu med varje enskild skaeling-här en efter en, varje seger dyrköpt men inga överlevande efter varje kamp. Fronten stabiliserade sig, Marienburgs domäner fick bära buffertbördan, då började jag smida mina planer för att påbörja en kampanj mot islandet i norr som skulle basera sig på vad jag kallade "spjutspetsfolkmord", total kraftsamling mot en by, utplåna den snabbt och skoningslöst för att sedan dra tillbaka över havet och ladda om. Då började Chaos agenter infiltrera mina trakter. "Förhelvete Marienburg, kan du inte hålla koll på gränsen, skit i självständigheten och bara gå med i Imperiet." "Ok här är kronan, hej då." Och så stack han över bergen med eld i röven (nej, jag lägger inte härskarnas namn på minnet, de är under mig) och så hade han förvisso en massa provinser men
alla på nordkusten var belägrade och han hade inte en enda armé kvar!
Jippie, jag har ärvt en total katastrof.
Situationen är nu att de nordliga provinserna inte finns längre.... alls. Middenheim har tre "Varg"-arméer som marcherar rätt mot dem. Min huvudstyrka (två arméer under radarparet Franz och hans Riksmarskalk som förstärks av en tredje armé som reserv ledd av Lord Sigge) har lyckats besegra tre fulla reguljära Warriors of Chaos arméer och skickat deras härförare till sina galna gudar, Skaeling har fått sin beskärda del smisk och skickar bara enstaka båtar ibland. Problemet är de tre "Varg"-arméerna som marcherar söderut, de har även sin egen "Warriors of Chaos"-armé som går i spetsen för dem samt att trakten norr om Reiklandsfloden nu är 50% chaosförgiftat. En Total jävla skitstorm är på väg. Så, ska jag rycka upp mina två reserver i söder, skicka dom till köttkvarnen norr om floden och möta fienden svärd mot svärd i den största striden någonsin på Middenlands bruna fält under en askgrå, vulkanisk himmel. Eller ska jag säga "fuck this" och fokusera på att säkra gränsen söder om floden istället?
Alternativt, kan man göra som i intro-filmen där en präst-trollkarl (som en uppenbar sista desperat utväg) läser ur en bok och blir besatt av Tzeentch. Fienden är ju "Chaos-undivided", de dyrkar alla efter eget behov. Kan man som i "Mark of Chaos" ge sig själv åt en guddom och hoppas på att fanatismen gentemot en gud kan slå ut fiendens slentrianmässiga dyrkan?
By the way, varför hjälper inte dvärgarna till? De är i krig mot Chaos, vi är allierade, vi har passeravtal, jag gav dem wargoals att ge sig av mot fiendens boplatser norr om havet men de sitter bara i bergen och runkar till guld! Va fan!? Måste jag ge dem order om att slå till mot arméer på fastlandet? Just nu är det en bra idé men varför gjorde de ingenting från första början?! Det är då fan att man ska behöva göra allt själv!