Olöst mord: 20-åriga Elli Immo, Kemi, 1955

Kvällen den 7 december 1955 blev den 20-åriga handelsskoleeleven Elli Maria Immo knivmördad några tiotal meter från sitt hem i stadsdelen Ristikangas i Kemi. Därmed begicks ett av de klassiska olösta morden i finländsk kriminalhistoria, ett fall som ofta brukar nämnas samtidigt med de tre stora brottsmysterierna under samma tid: mordet på Kyllikki Saari i Storå år 1953, dubbelmordet i Tulilahti år 1959 samt trippelmordet vid Bodom träsk 1960. Av någon orsak har ändå inte Immo-fallet blivit lika omskrivet som dessa tre.

Den 7 december var en onsdag. Elli och hennes väninna hade begett sig in till Kemi centrum för att lämna in en tipskupong, och återvänt hem till fots. De skildes åt omkring klockan 21.40 vid en plats vid stora vägen (nuvarande riksväg 4.) Därifrån slog Elli in på en mindre väg som ledde till hennes hem, drygt 200 meter därifrån.

Då hon var bara 30 meter från hemmets dörr, överfölls Elli Immo bakifrån av sin baneman. Kroppen påträffades av några småpojkar först klockan 12.50 dagen därpå.

Utredningen sköttes till en början av den lokala polisen. Snart anlände förstärkningar från den dåvarande länskriminalpolisen, och slutligen även från den nygrundade Centralkriminalpolisen i Helsingfors.

Man kunde omgående konstatera att Elli fått flera knivhugg i halsen, huvudet och överkroppen. Hon hade inte blivit rånad och inte utsatts för sexuellt våld, men den nertrampade snön vid vägen och blodstänken på drivan tydde på att hon värjt sig med förtvivlans mod. De enda ledtrådarna hittades intill hennes kropp - spår av stora skidpjäxor samt slidan till en morakniv.

Polisen förhörde tiotals personer som bodde i området. Några av dem uppgav att de hört rop på hjälp, men ingen hade orkat gå ut och se efter vad som var orsaken.

Brottsutredarna försökte febrilt hitta ett motiv till dådet. Elli var äldst i en syskonskara som också omfattade fyra bröder. Hon gick i handelsskolans andra klass och beskrevs som en flitig student, hon hade ingen pojkvän och gick sällan ut för att roa sig. Hennes utseende var ganska alldagligt - 160 centimeter, brunt hår och bruna ögon.

Enligt en teori var mordet hämnd. Ellis far - som var död sedan något år tillbaka - hade verkat som polis och blivit känd för sina hårda tag. I Tornedalen hade han bekämpat smuggling och olovligt passerande av gränsen. Ordningsmakten var inte heller annars så välsedd i Kemi. Staden var en av Finlands rödaste, och sommaren 1949 hade en kommunistledd strejk lett till oroligheter där två personer dödats av polis. Kunde någon av faderns före detta "klienter" ha låtit sin vrede gå ut över dottern?

Mycket intresse under de första veckorna väckte också en egendomlig episod som skett på Ellis skola den 8 december, bara någon timme efter att hennes kropp hittats. En äldre kvinna i fårskinnspäls hade plötsligt klivit in i klassrummet, talat i raljerande ton till eleverna, låtsats räkna de närvarande ungdomarna och sagt: "Alla har inte kommit". Sedan hade hon försvunnit. Polisen lyckades efter trägna spaningar hitta den 65-åriga damen, som helt enkelt hade tagit miste på adressen och beslutat skämta en smula med eleverna.

Mordet på 20-åringen vållade fasa och misstänksamhet i Kemi, och pressen spekulerade hejvilt om att det kunde vara samma gärningsman som i Kyllikki Saaris fall. Men själva utredningen ledde tyvärr inte långt. En del personer greps för en kortare period, men de släpptes sedan de kunnat bevisa sin oskuld.

Efter hand förpassades mordet på Elli Immo till de ouppklarade brotten. Då Bodommorden inträffade 1960 gjordes försök att hitta samband mellan fallen, eftersom vapnet även denna gång varit en morakniv ...

Sjutton år efter Elli Immos död, år 1972, tog tre tjänstemän vid polisen i Kemi kontakt med tidningen Ilta-Sanomat och dess kände kriminalskribent Hannes Markkula. De ville ha en nyutredning av Immo-fallet, eftersom de ansåg att förundersökningen gjorts hafsigt samt att personer med kopplingar till brottet hade "skyddats". De tre tjänstemännen gjorde ingen officiell anmälan, men berättade om sina misstankar för Markkula: de sa att en kollega till dem visste mer om fallet än vad han yppat för sina chefer.

I november 1972 hade Markkula en pratstund med den utpekade polisen. Han nekade förstås all delaktighet i mordet, och sa också att han var övertygad om att Elli Immo föll offer för en sinnessjuk. De här upplysningarna väckte även myndigheternas intresse, men för den då redan avsomnade mordutredningen saknade de all betydelse.

I år har det gått 60 år sedan mordet på Elli Immo. I teorin kunde GM vara vid liv än idag. Mordet är inte preskriberat, och kunde i teorin börja utredas ännu en gång.

Källor:

Tråd på murha.info
(På sida 2 finns en inscannad artikel från herrtidningen Ratto från 1978, där även en bild på Immo återges. I tråden finns även mer spekulativ information, som jag tills vidare lämnar oöversatt.

Artikel av Hannes Markkula, publicerad i veckotidningen Apu i november 2013.

Hannes Markkula: Suomalainen murha 1953-1990 (Helsinki 1991)

Återigen tar du upp ett intressant och för mig ett helt okänt finländskt ouppklarat mord.

Även om jag skrev trådstarten om dubbelmordet 1959, så hade jag aldrig innan hört talats om detta heller. Det mest kända fallet i Sverige måste vara det ökända trippelmordet vid Bodom träsk 1960. Detta hörde i a f jag talats om redan på 1960-talet.

Mordet på Kyllikki Sari 1953 är också ett välkänt mord. Till stor del p. g. a. att detta fall förekommer i NKK.

Tyvärr kommer mordet på Elli Immo i Kemi 1955, att med den allra största sannolikhet att förbli ouppklarat.

Det är synd att man inte kan finska, för jag skulle gärna vilja ha tagit del av Hannes Markkula: Suomalainen murha 1953-1990 (Helsinki 1991). Så pass mycket förstår jag i a f att det handlar om finska mord 1953-1990.

Är detta en bok eller en längre artikel?

Det handlar om en bok. Häftad, 256 sidor. Den tar upp ett 40-tal mordfall, av vilka 13 är olösta (eller var det år 1991). Skildringarna är knappa och koncisa - precis av lagom längd då man ska författa startinlägg på FB! - och något otillbörligt frossande i makabra detaljer förekommer inte.

För icke finskkunniga är boken förvisso till föga glädje, men många av de fall som Markkula beskriver har förärats egna trådar på FB ...


... och fler kommer att få det så småningom!

Man kunde ju i korthet säga några ord om författaren också.

Stort tack för upplysningarna ang. den här intressanta boken av Hannes Markula. Med tanke på hans långa bana som kriminalreporter ända sedan 1965, så är det någon som kan den finländska kriminalhistorien så är det just han.

40 av de mordfall han tar upp i boken är 13 olösta. Detta är en bok man skulle försöka få tag på även om man inte kan finska. Namn, datum och årtal kan man ju förstå. Dessutom går det också att se på fotona.

Här är ett par skildringar på engelska av mordet på Elli Immo. Även de övriga kända mordfallen från tiden (Kyllikki Saari, Tulilahti) nämns.

https://historyofyesterday.com/murde...o-195238612bd7
https://medium.com/the-mystery-box/u...o-759a2fb6297d

Mer kommer strax ...

Två skrivande och kriminalhistoriskt intresserade damer, journalisten Heidi Holmavuo (född 1983) och deckarförfattaren och copywritern Elina Backman (född 1983) började i fjol undersöka det nästan 70 år gamla mordet på Elli Immo. Holmavuo säger att hennes intresse väcktes av artikeln från 1972, som nämns i startinlägget. De tre ex-kriminalarna uppgav där bland annat att utredningsmaterial förstördes, samt att en släktrelation hindrade utredningen.

Holmavuo och Backman har skapat en serie ljudböcker med titeln Ratkaisematon (Olöst), och i seriens nyaste del behandlas fallet Immo. Som redan tidigare konstaterats, så är mordet inte vidare känt - utom i Kemi med omnejd. Där har det i årtionden cirkulerat rykten att den skyldige står att finna i polisens närmaste krets.

Holmavuo och Backman har gått igenom undersökningsmaterialet, studerat tidningsartiklar, besökt mordplatsen, och intervjuat personer som kunnat berätta egna minnen från tiden. Till exempel har de snackat med en man, som år 1955 var bara 13 år, och som därför inte hördes vid utredningen. Även före detta brottsutredare och polisveteraner har fått komma till tals.

Holmavuo säger sig vara övertygad att det förekom ogentligheter i utredningen. Huruvida material verkligen kommit bort kan hon inte slå fast, men hon konstaterar att luckorna är många.

Tack vare författarnas efterforskningar började polisen i våras att utreda mordet på nytt. Tidningen Lapin Kansa skriver till exempel att polisen nyligen undersökt ett bestämt hus i Kemi, där sonen till en polisman ska ha setts torka upp blod på morgonen efter mordet. Författarnas teori är att polissonen var mördaren. Kriminalöverkommissarie Teemu Mäntyniemi säger att blodspår faktiskt påträffades under ett skikt med målarfärg, men det medförde inget genombrott. Och dessutom är den utpekade polissonen död.

Polisen betraktar fallet som olöst och GM som okänd, men Mäntyniemi säger att utredningen kan fortsätta i framtiden om nya tips kommer in.

Holmavuo och Backman säger att de vill sprida nytt ljus över olösta och av den stora allmänheten bortglömda dråp och mord, där kvinnor varit offren. De har också studerat hur livet i Kemi gick vidare efter fröken Immos grymma slut.

De senaste dagarna har Holmavuos telefon ringt flitigt, då det gamla mordmysteriet plötsligt väckt intresse. Warner Bros planerar en dokumentärserie för TV, där såväl författarna själva och generationskamrater till Immo ska framträda.

Holmavuo säger sig själv vara hoppfull att mordet en dag ska kunna lösas, tack vare kriminalteknikens nya landvinningar.

https://yle.fi/uutiset/3-12478637
https://www.hs.fi/kulttuuri/art-2000008854672.html