Varför kan inte människor acceptera att jag ska ta mitt liv?

Är inte ett rop på hjälp. Försöker förstå varför andra inte kan acceptera mitt val även om de vet hur mitt "liv" är. Är inte här för folk ska tala om för mig att det finns hopp, för det vet jag att det inte gör. Vet att folk har intresserat sig av att höra hur en person min typ min situationer tänker, och jag vill gärna veta hur de tänker när de är medvetna om hur mina tankar går.

Berny vem då?

Innan någon här svarar med "är du dum? Det är för att folk bryr sig om dig", så vill jag säga att jag har ingen familj, ingen släkt och inga vänner kvar.

Så, kan dela med mig av min historia.
Jag har hela mitt liv levt med ångest. (är idag strax över 20). Redan som 4åring ifrågasatte jag varför jag skulle leva. Jag växte upp med två föräldrar som ej ville ha barn, men råkade få ett. Har såklart fått höra det varje dag sen jag föddes att jag borde inte fått funnits och att jag inte var något annat än till problem. Förutom det mina föräldrar intalade mig så har jag faktiskt alltid känt att jag inte har passat in på jorden och har aldrig sett en mening med att leva.
Vid 9års ålder dog dock min fader mitt framför mina ögon i brutal misshandel. Jag var det enda vittnet och ser än i dag bilderna framför mig. Min far var den enda jag kunde komma överens med delvis. Efter detta så var min faster min enda stöttning i livet. Ett år senare så orkade hon inte mer och tog sitt liv. Sen far dog så bodde jag bara ihop med mamma men jag fick mest klara mig själv och blev misshandlad psykiskt varje dag och blev intalad att jag är oönskad av alla.

I tonåren gick allt fel. Hamnade med fel folk, söp, skadade mig själv och hade tidigt självmordstankar. Men gjorde inga självmordsförsök förrän jag var 15 och gick igenom det värsta jag varit med om.
Mamma hade börjat träffat en man som snabbt flyttade in hos oss och han gjorde henne till alkoholist. Det är okej, jag bryr mig inte. Men det som förstörde mig var vad han gjorde mig.
Något ingen tjej (eller människa öht) ska behöva utsättas för. Detta skedde i stort sett varje natt att han gav sig på mig. Men det värsta av allt är kanske att mamma faktiskt såg vad han gjorde mot mig men stod bara och tittade på utan att rädda mig. Har byggt upp ett hat mot både henne och honom som jag påverkas av varje dag. Trodde aldrig man kunde hata någon så mycket jag hatar dom. Han gav sig inte bara på mig sexuellt, han även misshandlade mig när han var påverkad och var förbannad över något. Det behövde inte ens ha något med mig att göra, ändå var det mig att slog på och dängde in i väggen så jag trodde jag skulle dö.
Känner mig för evigt smutsig, äcklig och trasig efter det. Hatar min kropp och känner att jag aldrig kommer kunna leva med mig själv så länge jag är i min kropp.
Orkade inte mer och försökt mig på att ta självmord men blev hittad och förd till sjukhus. Detta upprepades några gånger och jag blev tvångsinlagd osv. Men när man blir utskriven så fortsätter bara helvetet och får mer och mer ångest och dödslängtan. En period placerade soc mig i fosterfamilj men fick efter en tid komma hem igen. Jag berättade aldrig för någon vad mammas kille utsatte mig för. Han sa att han skulle söka upp mig och ge mig en plågsam död om jag berättade. Blev hemlös när jag inte kunde bo hos vänner. Och det enda jag gjorde var att vara påverkad av något 24/7.

Annars under min tonårstid så hade jag olika pojkvänner, som alla behandlade mig dåligt. Utnyttjan och misshandel. Kan idag inte ha förhållande för jag är så förstörd. Har inte haft förhållande på ca 5-6 år och tänker aldrig ha det igen.
Har alltid haft lätt för att umgås med folk och haft mycket..bekanta. Några nära vänner som jag dock stötte bort för var rädd att de skulle få reda på vad som hände hemma. Har hela tiden haft kontakt på psyk och har provat alla sorters mediciner mot depression, ångest, självmordstankar osv. Men INGEN medicin har funkat för mig. Det enda som lindrat någotlunda är de vanebildade medicinerna, men man blir tillslut inlagd för avgiftning och inget man får fortsätta med hur länge som helst. Har insett att det inte finns någon väg för mig att gå. Läkarna säger själva att det inte finns fler metoder att testa. Jag har testat allt. Alla behandling och mediciner. Alkohol och droger är det som fått mig att stå ut, men inget jag kan fortsätta med med tanke på vart jag bor idag. Träffade en människa som tog emot mig och lät mig få bo i hans/hennes hem, annars hade jag varit hemlös. Får bara bo här om jag inte håller på med olagliga saker.

Trodde att jag redan hade mått mitt sämsta, men tydligen kunde jag må ännu sämre. För 1,5 år sen så hamnade jag där jag än i dag är. Min ångest är högre än nånsin, panikattackerna är ohanterbara och får mig att svimma och kräkas varje gång. Går på mediciner precis som förr men nu verkar dom ingenting och inget kan längre stoppa mina attacker. Jag har inte lämnat mitt hem på över 1 år. Enda gångerna jag går utanför dörren är när jag ska på läkarsamtal, samt hämta ut mediciner.
Jag kan inte äta, kan inte ta hand om mig själv, har ångest varje sekund, och kan knappt stå på benen. Var några år sen sist jag gjorde självmordsförsök, men nu har tankarna kommit tillbaka starkare än nånsin tidigare. Jag känner att det är dags nu. Jag är som gott som redan död och har ända sen jag var liten känt att jag inte velat leva. Hade varit död flera år tidigare om jag hade lyckats, men har insett att mina metoder har inte varit tillräckligt effektiva. Har aldrig gjort självmordförsök av rop på hjälp. Har helt enkelt trott att metoderna jag använt mig av skulle vara tillräcklig. Vet idag hur jag ska bära mig åt. Denna gång finns det ingen risk att misslyckas. Vet inte om det sker om några veckor eller månader.

Allt jag önskar denna gång och innan jag avslutar mitt liv, är att få höra att det är okej. Jag förstår inte varför människor inte låter de som vill avsluta sina liv får göra det. Jag förstår självklart att vissa självmordbenägna behöver räddas, men jag har känt exakt lika dant i flera, flera år. Jag är 100% säker på min sak och önskar att folk kunde förstå. Har jag inte rätt till att välja själv? Vet inte varför jag bryr mig, men känns som det skulle ge mig frid av att någon sa att det var okej, att jag fick ge upp och lämna. Skulle för första gången i mitt liv känna mig lättad. Skulle dö med ett léende på läpparna.

1.Varför kan inte människor acceptera detta? (är alltså inte vänner som inte accepterar. Är alla jag kommit i kontakt med)

2. FINNS det någon här som förstår mig och inser att detta är rätt?


Inget desperat rop på hjälp. Vill få lätta mitt hjärta en sista gång.

Låt mig klar göra detta för dig, det är absolut inget fel på dig. Du har haft världens största otur. Problemet i sig är att du inte heller har något socialt stödd av någon sort. Det finns ingen som kan säga att du gjorde bra ifrån dig osv så du får ta tag i saken på egen hand. Du kan alltid börja med att anmäla din mamma och hennes pojkvän, du vet inte hur mycket pengar du kan få utav det dem gjorde om dem har gjort allt du säger. Det finns också tester som kan bevisa om detta är sant eller inte, du borde ta och göra ett.

Men jag har en fråga, vill du verkligen dö eller inte?
Spring inte bort från alla dina problem, ta tag i ditt liv och gör något. Även om det tar tid,arbete och massa kraft gör det ändå. Hade jag vart du hade mitt ända mål varit att sänka mina föräldrar så långt att dem knappt har något tak över sig längre. Du behöver lite motivation.

"The best revenge is massive success"

Innan någon här svarar med "är du dum? Det är för att folk bryr sig om dig", så vill jag säga att jag har ingen familj, ingen släkt och inga vänner kvar.

Så, kan dela med mig av min historia.
Jag har hela mitt liv levt med ångest. (är idag strax över 20). Redan som 4åring ifrågasatte jag varför jag skulle leva. Jag växte upp med två föräldrar som ej ville ha barn, men råkade få ett. Har såklart fått höra det varje dag sen jag föddes att jag borde inte fått funnits och att jag inte var något annat än till problem. Förutom det mina föräldrar intalade mig så har jag faktiskt alltid känt att jag inte har passat in på jorden och har aldrig sett en mening med att leva.
Vid 9års ålder dog dock min fader mitt framför mina ögon i brutal misshandel. Jag var det enda vittnet och ser än i dag bilderna framför mig. Min far var den enda jag kunde komma överens med delvis. Efter detta så var min faster min enda stöttning i livet. Ett år senare så orkade hon inte mer och tog sitt liv. Sen far dog så bodde jag bara ihop med mamma men jag fick mest klara mig själv och blev misshandlad psykiskt varje dag och blev intalad att jag är oönskad av alla.

I tonåren gick allt fel. Hamnade med fel folk, söp, skadade mig själv och hade tidigt självmordstankar. Men gjorde inga självmordsförsök förrän jag var 15 och gick igenom det värsta jag varit med om.
Mamma hade börjat träffat en man som snabbt flyttade in hos oss och han gjorde henne till alkoholist. Det är okej, jag bryr mig inte. Men det som förstörde mig var vad han gjorde mig.
Något ingen tjej (eller människa öht) ska behöva utsättas för. Detta skedde i stort sett varje natt att han gav sig på mig. Men det värsta av allt är kanske att mamma faktiskt såg vad han gjorde mot mig men stod bara och tittade på utan att rädda mig. Har byggt upp ett hat mot både henne och honom som jag påverkas av varje dag. Trodde aldrig man kunde hata någon så mycket jag hatar dom. Han gav sig inte bara på mig sexuellt, han även misshandlade mig när han var påverkad och var förbannad över något. Det behövde inte ens ha något med mig att göra, ändå var det mig att slog på och dängde in i väggen så jag trodde jag skulle dö.
Känner mig för evigt smutsig, äcklig och trasig efter det. Hatar min kropp och känner att jag aldrig kommer kunna leva med mig själv så länge jag är i min kropp.
Orkade inte mer och försökt mig på att ta självmord men blev hittad och förd till sjukhus. Detta upprepades några gånger och jag blev tvångsinlagd osv. Men när man blir utskriven så fortsätter bara helvetet och får mer och mer ångest och dödslängtan. En period placerade soc mig i fosterfamilj men fick efter en tid komma hem igen. Jag berättade aldrig för någon vad mammas kille utsatte mig för. Han sa att han skulle söka upp mig och ge mig en plågsam död om jag berättade. Blev hemlös när jag inte kunde bo hos vänner. Och det enda jag gjorde var att vara påverkad av något 24/7.

Annars under min tonårstid så hade jag olika pojkvänner, som alla behandlade mig dåligt. Utnyttjan och misshandel. Kan idag inte ha förhållande för jag är så förstörd. Har inte haft förhållande på ca 5-6 år och tänker aldrig ha det igen.
Har alltid haft lätt för att umgås med folk och haft mycket..bekanta. Några nära vänner som jag dock stötte bort för var rädd att de skulle få reda på vad som hände hemma. Har hela tiden haft kontakt på psyk och har provat alla sorters mediciner mot depression, ångest, självmordstankar osv. Men INGEN medicin har funkat för mig. Det enda som lindrat någotlunda är de vanebildade medicinerna, men man blir tillslut inlagd för avgiftning och inget man får fortsätta med hur länge som helst. Har insett att det inte finns någon väg för mig att gå. Läkarna säger själva att det inte finns fler metoder att testa. Jag har testat allt. Alla behandling och mediciner. Alkohol och droger är det som fått mig att stå ut, men inget jag kan fortsätta med med tanke på vart jag bor idag. Träffade en människa som tog emot mig och lät mig få bo i hans/hennes hem, annars hade jag varit hemlös. Får bara bo här om jag inte håller på med olagliga saker.

Trodde att jag redan hade mått mitt sämsta, men tydligen kunde jag må ännu sämre. För 1,5 år sen så hamnade jag där jag än i dag är. Min ångest är högre än nånsin, panikattackerna är ohanterbara och får mig att svimma och kräkas varje gång. Går på mediciner precis som förr men nu verkar dom ingenting och inget kan längre stoppa mina attacker. Jag har inte lämnat mitt hem på över 1 år. Enda gångerna jag går utanför dörren är när jag ska på läkarsamtal, samt hämta ut mediciner.
Jag kan inte äta, kan inte ta hand om mig själv, har ångest varje sekund, och kan knappt stå på benen. Var några år sen sist jag gjorde självmordsförsök, men nu har tankarna kommit tillbaka starkare än nånsin tidigare. Jag känner att det är dags nu. Jag är som gott som redan död och har ända sen jag var liten känt att jag inte velat leva. Hade varit död flera år tidigare om jag hade lyckats, men har insett att mina metoder har inte varit tillräckligt effektiva. Har aldrig gjort självmordförsök av rop på hjälp. Har helt enkelt trott att metoderna jag använt mig av skulle vara tillräcklig. Vet idag hur jag ska bära mig åt. Denna gång finns det ingen risk att misslyckas. Vet inte om det sker om några veckor eller månader.

Allt jag önskar denna gång och innan jag avslutar mitt liv, är att få höra att det är okej. Jag förstår inte varför människor inte låter de som vill avsluta sina liv får göra det. Jag förstår självklart att vissa självmordbenägna behöver räddas, men jag har känt exakt lika dant i flera, flera år. Jag är 100% säker på min sak och önskar att folk kunde förstå. Har jag inte rätt till att välja själv? Vet inte varför jag bryr mig, men känns som det skulle ge mig frid av att någon sa att det var okej, att jag fick ge upp och lämna. Skulle för första gången i mitt liv känna mig lättad. Skulle dö med ett léende på läpparna.

1.Varför kan inte människor acceptera detta? (är alltså inte vänner som inte accepterar. Är alla jag kommit i kontakt med)

2. FINNS det någon här som förstår mig och inser att detta är rätt?


Inget desperat rop på hjälp. Vill få lätta mitt hjärta en sista gång.

Jag har full förståelse över att du vill höra att det är OK det du planerar. Vi vill väl alla ha stöd i livet eller bekräfelse och medhåll någon gång i livet, och speciellt när man kanske känner sig uppriven, omtumlad, less.

Tyvärr kommer jag inte kunna ge dig det stödet, fastän jag såklart hat full förståelse över att det valet är var människas egna val att fatta. Du har, efter allt du varit med om, givetvis svårt att hitta en plats i livet, men jag är övertygad om att den platsen finns. Visst är det jobbigt nu, och det kommer säkert vara jobbigt från och till hela livet - men när du bearbetat dig själv och dina händelser tillräckligt mycket tror jag att du kommer att kunna bli en fantastisk människa för samhället - du som faktikst varit utsatt för de hemska saker du nämner ovan, skulle ju tex kunna vara den optimala insatsen för barn som far illa - vem skulle förstå bättre än du? Och vad skulle vara vitkigare för de barnen, än någon som förstår dem, precis som du skulle göra. Och du skulle mitt i allt börja utveckla ett egen-värde, en känsla av att vara behövd och uppskattad för DIG.
Detta är bara ett exempel.

Jag vet att det inte var det här svaret du letade, men du frågade varför människor inte kan acceptera ditt val. Jag kan inte acceptera ditt val eftersom jag verkligen tror att du skulle kunna få leva ett fint liv som skulle passa dig, på dina villkor. Kanske inte imorgon, här och nu - men längre fram i livet.

Förstår att det är tufft, men lycka till, vilken väg du än väljer!

Det är inte okej att begå självmord, men har man gett upp på livet så kan man väl begå självmord, så länge du inte utsätter andra oskyldiga människor för trauma när du bestämmer tillvägagångssättet. Då är man en egoist

Varför kan inte acceptera att andra inte accepterar? Varför måste du förstå andras oacceptans innan du tar livet av dig?