Citat:
Ursprungligen postat av
molndans
Predikaren skrevs av Salomo, Davids son. Salomo var vis när han var yngre, men som äldre man var han vilseledd av sina fruars gudar och irrläror (han hade ett gigantiskt harem och lät bygga tempel till sina fruars gudar) Dessutom var han extremt rik och välutbildad för sin tid.
Predikaren handlar på ytan om hans disillusion med livet - varken oändliga rikedomar, oändligt med sexuell variation och tllfredställelse eller vishet gjorde honom lycklig.
Underbudskapet är att det egentligen bara är Gudsrelationen som kan ge tillfredställelse i livet på jorden. Predikaren anses som en rätt knepig och svårbegriplig bok och brukar mest studeras av starkt troende kristna, i bibeltroende kyrkor. Vid en snabb anblick är Predikaren inget vidare upplyftande.
Tankarna går till en desillusionerad Salomo i 1 :12- 2:26, där predikaren påstår sig ha varit kung över Israel i Jerusalem och ger dessutom flera ordspråk. Å andra sidan har den i sig unika och pessimistiska predikarens bok mer med Job än med Salomo och ges i allmänhet en mycket sen datering, kanske 300-talet f Kr.
Kontentan av Predikaren: Asketism eller försakelser ger dig inga fördelar inför Gud - du dör ändå. Begår du ondska, orenhet, synd - du dör likafullt. Gud låter sig inte manipuleras, Guds vishet ryms inte i mänsklig vishet. Så, skjut inte upp livet, ta vara på livets goda och kom ihåg vem du fått allt det goda ifrån. Gläd dig medan tid är! Sorgen kommer tids nog.
Allt enligt Gunnel André, docent i Gamla Testamentets exegetik