Hur länge kan man vara olyckligt kär i någon?

Finns många fina tjejer i kassan runt om i landet, och även jag har kärat ner mig i vissa.

Brukar handla på ett ställe nån gång i veckan och ibland sitter hon där.
Hon är inte den vackraste, faktiskt mer åt det fula hållet, kanske en 4 av 10.
Men hon är alltid trevlig och konstig på nåt sätt.
En gång gick jag in i henne vagn så det föll ut massa grejer, och då sa jag förlåt och började genast plocka upp grejer men hon sa jag bara skulle lämna det, ”säkert jag inte ska hjälpa?” sa jag jag och hon sa bara det var lugnt och att hon skulle sköta det.

Okej förlåt sa jag sen gick jag.

Nån dag efter satt hon i kassan och då frågade hon om jag ville fylla i en enkät för att kunna vinna nåt dom lottade ut.
Vi skrattade åt att jag skrev så fult och log mot varann och jag frågade när man fick reda på om man vunnit.
Sen sa vi hej då.

Ibland går jag bara förbi kassan om hon sitter där för jag är deprimerad och blir ännu mer deprimerad om jag skulle verka konstig om hon frågar nåt eller så.
Ibland har jag bara dåliga dagar och för många verkar jag borta eller CP skadad typ haha.

Ibland önskar jag att jag satt på en parkbänk nånstans och så hade hennes hund smitit, hunden kommer fram till mig och så kommer tjejen fram och börjar prata.

Tror det är väldigt varierande hur länge man kan vara olyckligt kär i någon. Visst hade man väl några olyckliga kärlekar i sena tonåren och en bit in i in i 20-årsåldern, men från runt 25 så tog jag med mod till mig och bjöd ut de tjejer jag har intresserad av, sket i sig så gick jag vidare efter några veckor och så det vart sedan dess. Är nu gift sen dryga 15 år tillbaka. Är i 50 års åldern idag.

Jag skrev säkert om en barndomskompis tidigare i tråden, men nu vill jag ta upp ett annat "fall" jag känner till som är nästan lika extremt. Hon har vart kär i honom sedan gymnasiet, (de är nästan 30) men han har haft henne som nån slags sidogrej/kk hela tiden, genom flera relationer, och hon bara tar det om och om igen.

Ungefär en gång i kvartalet bryter hon ihop fullständigt och gråter över honom, bestämmer sig för att nu är det nog! Gråter ut på social media och skriver 50+ inlägg om hur hemsk han är under kanske 3 dagar Och är jättebestämd med det att nu har hon gått vidare. Sedan ändrar hon sig och blir kär igen. Tänk att hålla på sådär 13 år i sträck

Är inne på 10:e året med en man som jag haft samboförhållande med, kk-relation och varit bästa vän med. Men vi kan inte leva ihop. Det blir för dysfunktionellt och destruktivt.
Vi var sambos ett år och det var ständiga bråk, sönderslagna saker, handgemäng mitt på dagen spik nyktra. Varvat med fantastiskt sex, romantik och kärlek.
Men det funkar inte att leva så om man som jag har barn från tidigare förhållande. Dom behöver ju en trygg miljö. Jag skulle ständigt bli utkastad med, gärna mitt i natten. (Jag vägrade det såklart, eftersom man inte enligt lag kan kasta ut nån som är skriven på en adress oavsett vem som äger boendet.) Men tillslut gav jag upp. Han vill fortfarande ha mig tillbaka tror jag fast det är fyra år sen jag flyttade. Vi messar mycket, ses ibland, jag tänker på honom oavbrutet nästan och har gjort det i snart 10 år. Varenda jävla minut i princip. Det är som en drog. Tror aldrig det kommer gå över. Jag får förhålla mig till honom som en nykter och drogfri missbrukare. En dag i taget, ibland en timme, ibland en minut.
Det är konstigt att en helt vanlig person kan fucka upp ens hjärna så.
Han har en fantastisk sida, men också en jävligt jobbig. Hamnar ständigt i konflikt med sin omgivning, har ett antisocialt dominansbeteende, och jag misstänker fan Asperger och ADHD.
Ibland vill jag bara att han ska träffa en tjej som han inte bråkar med och skaffa familj och bli lycklig innan han blir för gammal.