Hur länge kan man vara olyckligt kär i någon?

Finns många fina tjejer i kassan runt om i landet, och även jag har kärat ner mig i vissa.

Brukar handla på ett ställe nån gång i veckan och ibland sitter hon där.
Hon är inte den vackraste, faktiskt mer åt det fula hållet, kanske en 4 av 10.
Men hon är alltid trevlig och konstig på nåt sätt.
En gång gick jag in i henne vagn så det föll ut massa grejer, och då sa jag förlåt och började genast plocka upp grejer men hon sa jag bara skulle lämna det, ”säkert jag inte ska hjälpa?” sa jag jag och hon sa bara det var lugnt och att hon skulle sköta det.

Okej förlåt sa jag sen gick jag.

Nån dag efter satt hon i kassan och då frågade hon om jag ville fylla i en enkät för att kunna vinna nåt dom lottade ut.
Vi skrattade åt att jag skrev så fult och log mot varann och jag frågade när man fick reda på om man vunnit.
Sen sa vi hej då.

Ibland går jag bara förbi kassan om hon sitter där för jag är deprimerad och blir ännu mer deprimerad om jag skulle verka konstig om hon frågar nåt eller så.
Ibland har jag bara dåliga dagar och för många verkar jag borta eller CP skadad typ haha.

Ibland önskar jag att jag satt på en parkbänk nånstans och så hade hennes hund smitit, hunden kommer fram till mig och så kommer tjejen fram och börjar prata.

Tror det är väldigt varierande hur länge man kan vara olyckligt kär i någon. Visst hade man väl några olyckliga kärlekar i sena tonåren och en bit in i in i 20-årsåldern, men från runt 25 så tog jag med mod till mig och bjöd ut de tjejer jag har intresserad av, sket i sig så gick jag vidare efter några veckor och så det vart sedan dess. Är nu gift sen dryga 15 år tillbaka. Är i 50 års åldern idag.

Jag skrev säkert om en barndomskompis tidigare i tråden, men nu vill jag ta upp ett annat "fall" jag känner till som är nästan lika extremt. Hon har vart kär i honom sedan gymnasiet, (de är nästan 30) men han har haft henne som nån slags sidogrej/kk hela tiden, genom flera relationer, och hon bara tar det om och om igen.

Ungefär en gång i kvartalet bryter hon ihop fullständigt och gråter över honom, bestämmer sig för att nu är det nog! Gråter ut på social media och skriver 50+ inlägg om hur hemsk han är under kanske 3 dagar Och är jättebestämd med det att nu har hon gått vidare. Sedan ändrar hon sig och blir kär igen. Tänk att hålla på sådär 13 år i sträck

Är inne på 10:e året med en man som jag haft samboförhållande med, kk-relation och varit bästa vän med. Men vi kan inte leva ihop. Det blir för dysfunktionellt och destruktivt.
Vi var sambos ett år och det var ständiga bråk, sönderslagna saker, handgemäng mitt på dagen spik nyktra. Varvat med fantastiskt sex, romantik och kärlek.
Men det funkar inte att leva så om man som jag har barn från tidigare förhållande. Dom behöver ju en trygg miljö. Jag skulle ständigt bli utkastad med, gärna mitt i natten. (Jag vägrade det såklart, eftersom man inte enligt lag kan kasta ut nån som är skriven på en adress oavsett vem som äger boendet.) Men tillslut gav jag upp. Han vill fortfarande ha mig tillbaka tror jag fast det är fyra år sen jag flyttade. Vi messar mycket, ses ibland, jag tänker på honom oavbrutet nästan och har gjort det i snart 10 år. Varenda jävla minut i princip. Det är som en drog. Tror aldrig det kommer gå över. Jag får förhålla mig till honom som en nykter och drogfri missbrukare. En dag i taget, ibland en timme, ibland en minut.
Det är konstigt att en helt vanlig person kan fucka upp ens hjärna så.
Han har en fantastisk sida, men också en jävligt jobbig. Hamnar ständigt i konflikt med sin omgivning, har ett antisocialt dominansbeteende, och jag misstänker fan Asperger och ADHD.
Ibland vill jag bara att han ska träffa en tjej som han inte bråkar med och skaffa familj och bli lycklig innan han blir för gammal.

Väldigt länge tror jag.
Känns som det är lätt hänt att man blir fast i det bara för att.
Typ som att du gjort nåt du ångrar och sen tänker på det hela tiden.

Om man är olyckligt kär ska man nog dra utomlands och försöka träffa folk och tänka på annat.

Kär vet jag inte om jag är, men har träffat en tjej kanske 3 gånger senaste 2 åren, helt random men varje gång vi setts har det varit jävla härligt och vi har alltid haft saker att prata om.

Tycker hon är det vackraste jag sett i hela mitt liv även om inte andra kanske tycker det.
Brukar kolla hennes sociala medier ibland bara för att få se henne.

Hoppas jag kommer på andra tankar till slut.

Hur länge som helst tror jag.

Jag var det i några år när jag var yngre. Vi gjorde slut och sedan tänkte jag på henne varje vaken timme i flera år.
Jag flyttade, var ute och reste väldigt mycket, söp och knullade runt, och det hjälpte!

Kan ibland tänka på henne fortfarande, men då bara som ett roligt minne och inga starka känslor inblandade. Som när man roat tittar tillbaka på sin ungdoms naiva kärlek typ.

Sedan är det en tjej som har varit kär i mig i 15 år. Hon hör av sig ibland, fortfarande ledsen. Ganska tragiskt faktiskt, för hon är väldigt snäll och ser väldigt bra ut. Så jag fattar inte varför hon inte går vidare.
Vi var tillsammans under en intensiv period för 15-16 år sedan och sedan gjorde jag slut, för jag kände inte lika starkt.

Det är ju helt olika. Efter en lång relation som avslutades av andra anledningar än brist på kärlek, kan det ta lång tid, för mig ca två år.

Om det är någon man aldrig haft en relation med men som är speciell för en, så måste man nog sluta umgås eller ses för att det ska gå över, vara lycklig och upptagen i övrigt, samt bli förälskad i någon annan. Jag brukar så sällan bli förälskad att det kan ta tid för denna version med.

Tror det går fortare över för varje runda.
Det är sällan jag träffar någon jag får känslor för. Sista tog 3 år ungefär innan det var över helt men då matade vi det med träffar ibland.
Hann inte vara helt okär särskilt länge då jag blivit lite förälskad i en ny, känner egentligen inte människan mer än ytligt. Men stärker min teori om att det är omöjligt att bli kär när en redan är olyckligt förälskad men när det är över på riktigt och någon fin dyker upp går det snabbt att bli betuttad igen.

Om man är olyckligt kär då handlar det väl inte alls om att vara kär eller kärlek?

Om man tänker logiskt och rationellt så är det ju ganska dumt att gå runt och vara olyckligt kär ? Kan man inte vara lyckligt kär tillsammans så finns det ingen mening att gå runt och vara olyckligt kär.

Olyckligt kär i en tjej jag varit vän med, var jag i tre år. Jag var dock väldigt ung.
Det hände en gång till, när jag var medelålders. Det varade kanske ett halvår. Jag var nyseparerad, och jag kunde liksom föreställa mig oss tillsammans på ett så fantastiskt sätt. Vilket förstås inte hade något med verkligheten att göra.

Instämmer med ovan. Alltid kloka ord och svar från dig!

Det är kanske den irrationella förhoppningen om det som skulle kunna vara.