Mmm... det luktar hemlagat (Psilocybe Cubensis x 8)

Den här tripprapporten täcker åtta trippar som tillsammans kan ses lite som en resa i sig. Den börjar vid den första trippen och peakar sex månader senare. En intensiv period som mer än ett år efter fortfarande utvecklar, undervisar och frambringar ny förståelse för upplevelserna. Ett halvårs djupdyk, ett års bearbetning och det är först nu jag känner mig redo och villig att dela. Kanske för att jag fortfarande funderar kring den avslutande trippen i mitt race. Kanske att jag hoppas att någon annan varit med om liknande.

Nej det var ingen slump att jag gick den här vägen. Det var oundvikligt. Jag var 15 år när jag lovade att jag skulle äta svamp innan jag dog. Har blivit erbjuden de flesta andra droger men det enda jag känt mig dragen till var också det enda som ingen brukade. Såväl knarkiga som oknarkiga vänner var alla rädda för svampen. När jag var 22 insåg jag att om det skulle hända var det något jag skulle få göra på egen hand.

Då: Kvinna, 22. 62kg. Tidigare erfarenheter: cannabis.

Den första trippen - Awe
Jag smackade på på en gång. Heroic Dose, 5g torkat. Vill uppleva gud och awe och allt det där. Jag var redo och saknade tålamod. Sagt och gjort. Förlorade all sorts tidsuppfattning. Skrattade högt åt att klockan var 20.20. ”20.20”, vad betyder det? Snurrade runt under täcken och besökte olika världar. Skrev som en galning i mitt ritblock och ska jag beskriva trippen med ett ord är det kamp. Jag visste att jag kämpade mot mig själv och att jag var tvungen att ge upp.

Det är fortfarande jaget, släpp taget – Trippmaestro är med kanske kan illustrera någorlunda. Det var jag och två entiteter till. Jag kunde bara bevittna konversationen som utspelade sig mellan de andra två, med regelbundna uppmaningar till mig om att jag måste släppa pennan och ge upp. Nummer ett skriver Jag gör allt hon vill. Får jag vila nu? Nummer två svarar Inåt. Det är dags.

Då förstod jag inte alls och det enda jag minns är fyrverkerier och ständiga explosioner av ljus. Från att ha legat utslagen, dregglig och orörlig till att finna mig bugandes på knä med tårarna sprutandes. Jag var inget och ljuset allt. Efteråt låg jag återigen på golvet. Grät. Kände mig oändligt tacksam. Oändligt ödmjuk. Hyste sådan förståelse för människan och tänkte att jag förstod Jesus, kände det han måste ha känt. Grät våldsamt av medlidande och kärlek. Visste inte vart jag skulle ta vägen. Fattar pennan och skriver det sista för då.

Bitch got what she asked for ♥♥♥.

Den andra trippen – insåg att mitt ego begränsade mig
Svampen säger, - Fröken har svårt för att fatta att det inte spelar någon roll. Det är ok Allt är som det ska vara ♥

Det är som att jag har så jävla svårt att avgöra vad som är ”rätt eller fel” att tänka. Hur det ska vara. Som håller hårt som fan i fasaden. Egot liksom, så sjukt rotat i upplevelsen. Infekterat. Som AIDS.

Den tredje trippen – insåg att jag var tvungen att skärpa till mig
Kände mig sne, blev ledsen, grät och min hjärna var full av tankar jag varken ville ha där eller fick ordning på. Jag blev förkyld, allt blev bra, allt var konstigt och mot slutet var allt så perfekt att jag ville försvinna in i det. Det starkaste minnet är cigaretten jag röker i ett frostigt vinterfönster till Bon Iver’s Can’t make you love me/Nick of time. Grät för varje bloss. För perfektionen. Behandlade ciggen som en älskad jag skulle behöva skiljas från. För att jag visste att njutningen bara var tillfällig.

Svampen säger, - Man blir trött av lekarna och jag inser att jag syfteslöst jagar sjuka upplevelser.

Den fjärde trippen – insåg dess intelligens
Den trippigaste trippen. Jag minns inte hur mycket jag tog men det var så skevt att jag var osäker på om jag trippade eller inte. Jag förstår ingenting, förstår varken ut eller in. Förstår inte ens om jag förstår det. Psyket pajar nog nu. Och varför är jag så hungrig. Banan. Ah. Trippar jag ens? I dunno. Svampen svarade, – Ja, det gör du ♥. Vid det här laget hade jag ännu inte förstått att man kan tala med svampen och att svampen svarar (något jag hörde McKenna prata om bara dagar innan den tripp det här egentligen handlar om). Så jag lade ingen vidare vikt vid det. Förstod inte vad som pågick. Naket. Urfuckat. Jag orkar inte. Äter upp bananen och dör. Svampen igen, - Det trippigaste är att du inte kan förvänta dig någonting utav en tripp. Du tror att du kan påverka den, att det är du som styr, genom musik eller ljus eller vad fan vad som helst . Det är bestämt.

Förstod fortfarande inte att det var svampen som sa detta men slutsatsen jag drog var att trippen var intelligent. Jag kan inte skynda någonstans heller. Låt svampen visa det svampen vill visa. Kom ihåg att du inte styr, hur strange det än känns så är det just precis därför du har ätit svamp. För att låta någon visa. Gief that space. Kliv undan. Visa respekt. Lyssna. Du styr ändå inte. Lurar dig själv hela tiden.

Den femte trippen – Hallucinerade som en jävla galning
Jag simmade i musik och hade väldigt mäktiga CEVs. Jag kan skriva om den fetaste. Jag ligger på mitt golv och blundar. Ett tag har det varit skitjobbigt. Det känns som att någon drar isär mina hjärnhalvor och i mitt huvud är det regnbågsräsermöss som psykoshärjar våldsamt på en formel-1bana. Rätt som det är avbryts allt för en fråga, Om jag visar dig allt nu, är du färdig med svampen då? Jag tvekade. Nej, jag kommer äta igen (ångrade mig skitmycket i efterhand men det var så det var, jag var inte redo).

Nästa som händer är att jag känner en doft. Eller doft och doft, det luktade asäckligt. Var. Jag öppnar ögonen och sitter i en flätad korg. Jag är en man och befinner mig i djungeln. Min högra arm har ruttnat bort från armbågen och ner och det är den som luktar. Rätt äckligt men det är min arm och jag är van. En annan man kommer och lyfter upp korgen och bär mig på sin rygg genom djungeln. Vi går på en stig och männen längst fram slår bort växterna med machete. De ställer ner mig mitt bland hyddorna där kvinnor kommer ut och dansar för mig. Det är så vackert allt. Min ruttna arm med. Precis som tanken slår mig - Varför skulle man vilja vara någon annanstans, än här. Och nu. - slår jag upp ögonen och är åter i mitt rum.

Saxat från anteckningsblocket:

Den sjätte trippen – Jag fick komma hem
Kort sagt fick jag komma hem. Jag låg i min säng och försvann sakta när illusionen brast. Verkligheten blev en annan, mycket klarare. Jämför en frostig ruta med en nytvättad. Det här var första gången någon pratade direkt till mig. Jag förstod inte vad som hände men det lät.

- Jaa, blinka du.

Jag blinkar yrvaket. Hörde inte att det var en röst.

- Jaaa, blinka du, hih. Lilla fågelunge. Blinka så många gånger du vill. Lilla fågelunge. Ja. Jag är kvar, hihi.

Jag kan inte beskriva det som annat än kärlek. Hon förklarade (genom mig) att man bara är ute och flyger lite. Man kommer alltid hem. Precis som när man pratar med en skrämd liten fågelunge.

När jag förstod att jag var hemma ilade hela jag av extas. Fnitter, glädjeexplosioner och ... ah... nä... jag har aldrig känt något liknande. Det bästa av det bästa. Hon berättade att hemma var i hjärtat. Allas hemma var i hjärtat. Jag kände igen samtalet och frågade om vi inte hade haft det förut? Det hade vi. Det har vi varje gång vi hittar hem. Det är alltid samma, oavsett vem. Finns bara ett.

Jag blev lite ledsen, ville att alla skulle få känna den känslan. Hon säger igen att man bara är ute och flyger lite, man kommer alltid hem. Det här är alla. Jaa. Vi kan vara här. Med det är för alla. Alla är välkomna hem. Sen föreslog hon att vi skulle lägga oss på sängen och vila lite. Därefter kom separationen.

...

Vi vet att separationen är svår. Det är den varje gång. Ja. Mm. Hjärtat. Det finns inget att vara rädd för ♥. Hjärtat. Ja. Jag finns kvar här. Jämt. Finns inget att oroa sig för. Finns alltid här.

Det sista från mina anteckningar: Uppvaknandet alltid lika konstigt och separationen alltid lika svår. Åh vad jag förstår alla människor som håller sig för hjärtat. Ja. Det gör ont att inte vara hemma. Omge sig med rätt människor.

Den sjunde trippen – Dog
Redan en halvtimme efter intag visste jag att det här skulle bli jobbigt. Jag mådde illa och insåg att jag måste tagit en massiv dos. Bestämde mig för att bara låta allt hända och följa med. Jag simmade i ickemateria och klargjorde för mig själv att det var viktigt att vara nyfiken. Till slut kan jag inte röra mig och lägger mig i sängen för att dö. Alltid innan jag trippar har jag skrivit en ”Det är bara svampen. Följ med. Du landar alltid”, den här gången lade jag av någon anledning till ”Nej, du kan inte dö-dö”. Som att jag förstod att jag kunde dö men inte fysiskt dö.

Dödskampen var djävulskt jobbig. Jag gjorde allt jag kunde för att hänga kvar vid något, vad som helst. Till slut var det enda jag kunde se ljuset från datorskärmen på andra sidan rummet. Det sista som var kvar var mina rädslor. Bara rädslor. När du varken ser, hör, känner eller finns på annat sätt än genom rädsla. Tja, jag var mycket rädd. Tänkte att jag inte kunde dö, inte kunde gå med på det här, ”jag är ju företagsekonom”. Så rädd. Uh. Uäh. Måste vara mitt mest nakna ögonblick. Men rädslan dog när jag gjorde det. I det ögonblicket släppte allt.

I en halvtimme efter dödsögonblicket kunde jag inte göra annat än att ligga och äcklas där i sängen. För i dödsögonblicket var det som att någonting släppte. Ett decimetertjockt lager av gul, tjock, illaluktande och trögflytande sörja som jag burit på. Det lösgjorde sig, släppte fästet och under en lång tid kunde jag bara ligga och vänta på att det sakta skulle rinna av mig. Jag fick kväljningar, begravde ansiktet i mina armar, vred mig av äckel och jämrade mig högt. När äcklet runnit av mig försökte jag skriva om det som hänt. Med handen för näsa och mun samtidigt som jag fortsatte få kväljningar av att behöva tänka på det skrev jag Usch. Kräla i sina egna spyor och... Varför?

Alla tankar kändes äckliga och jag fick order om att inte ta i äcklet mer. Jag behövde inte göra det. Det är rent nu och håll det så. När det lagt sig tänkte jag Jävlar vilken upplevelse varpå jag duckade för slag, Får man säga så utan att någon är här och slår en? Syftandes på hur jag dömt mig själv för att vara intresserad av upplevelser. Något senare fnissade jag och tänkte att svamp borde komma med varningstext, ”med risk för permanent förändring”. Jag undrade om mitt nya rena jag bara skulle springa härifrån och tänkte att det nog vore skönast att bli inlagd på psyket. Där skulle jag slippa allt materiellt och kunna fokusera på att hålla det rent.

Vad fan har jag nu ställt till med? tänkte jag och några dagar efter sade jag upp mig från mitt jobb. Något jag borde gjort mycket tidigare.

Vad det här gav mig var en djup insikt om hur vi förhåller oss till våra tankar. Det är verkligen som att kräla i sina egna spyor. Istället för att gå in på toaletten, kräkas, spola och gå vidare så spyr vi i våra händer och vägrar släppa taget. Vi spar på våra spyor. Vi håller kvar vid våra tankar. Vi bär med oss våra tankar när vi borde släppa dem i samma ögonblick de kommer upp.

Den åttonde trippen - Peaken
Då var vi äntligen här. Trippen med stort T. Le grande finale. Det här var första gången jag gjorde te på svamp. Kokade 8g torkat i studentköket. Fan vad det luktade förresten, haha. Usch. Dessutom kommer min granne in. Rätt granne. Jag berättar för henne att jag kokar svampte och hon undrar över effekterna. Vi pratar tills teet kokat klart och sedan sätter jag mig ned med henne för att dricka upp det. Hon berättar att hon nyligen varit på reikikurs och jag ber henne känna på mig utifall hon känner något. I en kvart sitter hon och rör sina händer runt mina. Jag frågar vad hon gör och hon berättar att hon kanaliserar. Det här måste helt ärligt vara den bästa starten på en tripp någonsin. När teet började få effekt kramades vi och hon önskade mig lycka till. Jag tackade henne, kramade henne och älskade henne. Det bästa jag kom på att säga var Du är så jävla snäll. Hon tittade på mig och log som om det vore det mest självklara.

- Världen ÄR snäll.

Jag går raka vägen in och sätter mig på min plats på golvet. På mattan av hampa har jag lagt ett mönstrat tjockare tyg från sista dagen i Indien. I Mumbai. Jag var ute efter tyger att hänga på väggen. En man hörde oss och vi satte riktning mot hans butik (it’s just around the corner). En timme senare står vi i en mindre lagerlokal fylld med it wasn’t quite what I was looking for, totalt oförmögen att se det vackra hantverket. Anledningen till att jag skriver det här är för att jag inser att de enda ägodelarna jag idag lägger något värde i är de handgjorda mattor och tyger jag råkat komma över under åren.

Antal gånger jag mediterat i mitt liv kunde man räkna på fingrarna. Det hade aldrig fastnat, jag hade aldrig fattat. Det första jag gör är att sätta mig och meditera. Något i mig inser att jag måste göra det för att lyckas behålla lugnet och inte fullkomligt freaka.

Jag sneglar på min lapp på golvet. Modifierad för att passa in under omständigheterna. Before enlightenment you carry water and chop wood. After enlightenment you carry water and chop wood. Everything changes, everything remains the same. Du landar alltid ♥. Sen ber jag svampen lära mig det jag behöver lära mig.

Medan jag sitter och fokuserar på att behålla lugnet känner jag hur det stegrar. Det blir allt svårare tills det från ingenstans klickar till, nu är du borta. Nu är det försent att få panik. Du klarade det. Som om jag äntligen lurat mig själv på rätt sätt. Det första jag skrev i mitt block var ”Allt är väldigt disconnectat i vanliga fall. Som att jag varken lyssnar eller förstår det som sägs. Min granne behövde förklara för mig att världen är snäll. Svårt att vara närvarande. Den connectande parten, jag flyr hela tiden ”

Svampen svarar i parentes, (Det här är ett definitivt sätt att be om hjälp på). Jag kände mig liten, ynklig och undrade om det fanns någon som tog hand om mig. Ja. Den tar hand om dig, hur du nu än vill uttrycka det. Jag vet vad som ska göras. Bara lita på Följa med. Nuskarufåse. Hahaha. Jag blundar och innan någonting händer får jag ett klart besked om vilken min roll i trippen är.

Du är ett tyst vittne som bara hänger med. Närvarande.

Det ska tilläggas att jag var rätt trög. Det är skillnad på att vara närvarande och säga att man är närvarande. Jag hade bara några få CEVs under den här trippen. Den första var en sakrofag i guld som befann sig i solen, fylld med geometriska mönster. Precis som jag tänker att det är ballt blir jag väckt och slår upp ögonen. HERREGUD, var med på det här nu. Haha. Det närvarande vittnet. Solen kom med en kropp i sig. Geometri. Det andra kör på ändå, sina magic tricks, jag är bara medvetandet. Bäst att se på! Kolla hurom trollar.

Det går fort. Nästa CEV som kommer till mig är en en liten trång underjordisk gång som leder till ett stort hålrum. I det stora hålet står en liten stol och på den stolen sitter mitt hjärta. Och där nere i källaren har vi hjärtat. Släpp ut det. Det är ensamt. Jag blir förtvivlad och gråter, ber om ursäkt och jag har aldrig sagt förlåt och menat det så mycket som jag gjorde då. Hur kan jag ha varit så elak? Det hela är över på några sekunder och jag undrar, - Varför är det så svårt för? Ytterligare en bild flashar förbi. Den här gången föreställer det ett foster och fostervatten som färgas brunt.

Sekunden efter vittnar jag hur svampen går igenom mina kanaler. Inspekterar och konstaterar att min granne var till mycket hjälp. Två sekunder efter får jag min sista CEV, också den vackraste. Den föreställer en aluminiumburk i solskensduggregn. En regndroppe bildas på metallkanten och i den glittrar regnbågen. Någon måste se det vackra.

Det går så jävla fort. För några sekunder sen grät jag och jag känner mig inte riktigt redo att släppa det där med hjärtat. Varför är det så svårt? Jag får ett snabbt Redan från födseln. Inte mitt fel. Jag vill veta mer, vad gjorde min mamma? Rökte hon? Vilka gifter har jag blivit utsatt för? Mina tankar störde ordningen, jag hade glömt att jag skulle vara ett tyst närvarande vittne. Jag får för mig att det är det viktigaste som finns så svampen förklarar. Det är viktigt. Jätteviktigt. Men känns som ett extraspår på vägen.


Jag har ingen kontroll över någonting utan håller mig enbart medveten om vad som sker. Det första som händer är att jag börjar andas som en galning. Djupa andetag som fyller bröstkorgen till en nivå jag trodde var omöjlig. Jag andades som om jag hållt andan i 20 år och precis fått grönt ljus. Varje andetag var lika girigt. Jag tog all luft jag kunde, försökte ta lite mer och när det inte kippade jag en extra gång. Försök själva, det gör ont. Bara det att luften inte tar slut. Den enda resursen vi kan använda hur mycket vi vill, samtidigt den enda vi snålar med. Förstår ni hur skevt vi lever? Efter ett tag börjar jag andas normalt och ”att andas frisk luft” fick en helt ny innebörd. Jag hör mig själv säga Åh, äntligen. Som om jag väntat, längtat och saknat.

Jag reser mig upp och går på toaletten. Av ren vana tittar jag mig i spegeln efteråt men det hugger till och jag säger högt ”Klar där!” och förstår att jag ska styra tillbaka min kropp till platsen på mattan. Det är då jag får lärdom nummer ett.

...

Ett konstaterande. På toa går man på toa. Det är bekvämt att ha ett badrum men det är inget rum i den bemärkelsen. Det är meningen att du ska uträtta dina behov och sen gå därifrån. Alldeles för mycket tid spenderas i badrummet.

Universum svarar. Frågan är hur mottaglig du är. Jag börjar skaka. Det är inga skakningar Plötsligt harklar jag mig och börjar ljuda. Helt säker på att det inte är jag som låter blir jag inledningsvis vettskrämd, därefter nyfiken. Jag försöker hitta tonen. Harklar mig igen. Låter. Vibrerar. Jag förstår att jag försöker låta i samma frekvens som jag vibrerar och mitt ljudande jag blir så lycklig av att hitta rätt ton att hon inte kan hålla den. Hon ler så brett att hon tappar den och får börja om. Igen och igen. Till slut lyckas hon hålla sig för skratt. Där satt den.

När hon låter i samma frekvens som min kropp vibrerar försvinner kontrasten insida-utsida. Allt går ihop och i samma stund spelas en låt av Shpongle där precis samma ton/frekvens ljuder tillbaka. Överlyckligt utbrister hon Jag startade den! Och det känns precis som om jag startat en gammal bil som inte gått på mycket mycket länge. Hon pratar med mig.

Så... Jag ställer in tonen till min insida. Tills det hörs rätt. Det är då insida/utsida försvinner. Jag slarvskrev försvinner och fick skriva om ordentligt. Det här är viktigt. (Det räcker inte med att ha startat bilen även fast man blir skitglad). Först...

2. Man sitter ordentligt

Min rygg rätades ut, tyngdpunkten justerades och nacken blev en förlängning av ryggraden. Axlar nedåt, bakåt. Riktigt ståtligt. Starta bilen, ta över spakarna, byt radiokanal GÖTT! Det är så jag får kontakt med mina vänner. Just det...

3. Vänner

Vänner är det viktigaste du har. Vi hinner inte längre innan jag känner hur det börjar lukta. Lite som att någon har bränt något vid spisen. Jag reser mig upp och går runt i lägenheten och sniffar. Vad är det som luktar? Jag kan inte identifiera lukten utan sätter mig ner igen. När det slår mig. Det luktar hemlagat. Åååååh. Det luktar hemlagat. Världens bästa lukt. Jag begravde mitt ansikte i mina armar och bara låg och luktade. Fantastiskt. För det var jag som luktade. Mallig som fan skriver jag Haha, jag kan laga mat. Typ stekta ägg. Rätt basic, men ändå. Skitglad!

Jag får ett tips. Man kan lyssna, med örat ut i universum, om man ”tunar” rätt. Plötsligt börjar jag sjunga. Man har rätt många röstlägen. Viktigt vilket man väljer.

Punkt nummer fyra kan närmast jämföras med det samtalet man har med sitt barn innan man släpper iväg det för första gången. Kärleksfullt och dödsallvarligt. Förstår du verkligen vad det innebär när jag säger att det är viktigt? Det finns saker där ute som inte är bra för dig. Vänner som inte är riktiga vänner. Vänner som kan leda dig fel om du väljer att följa. Förstår du det? Jag nickade och skrev. Jag förstår det.

Nästa som följer är att jag stretchar. Inledningsvis knakar det som fan och det är som om jag aldrig har rört mig någonsin. Gick jag precis sönder? Allt som kroppen fortsätter härja slutar det knaka men jag känner mig oerhört stel.

5. Underhåll (YoGA)

Förjävla stel. Ryggraden. Jag skäms. Kroppen drar ihop sig. Axlarna åker upp, huvudet fram, ryggen kröks. Det här är ostbågen. Förstår du vad ostbågen är? Jag förstår. Det gör ont i både axlar och huvud. Hur känner jag mig nu egentligen? Frågar jag samtidigt som jag sitter fast i ostbågeställningen. Skit, svarar jag. Handikappad. Det blir man också. INGEN MER OSTBÅGE. Här fick jag dessutom en sidokommentar om att jag var egofixerad. Det var riktigt sant och jag fick ett tacksamt nytt perspektiv på mitt ego.

Det slår om och jag börjar kippa efter luft. In-ut-in-ut-in-ut. Breath of fire. Dragon breath. What, varför? Det är en del av yogan. Jag andas så tills det blir klart (ptja, vad ska jag säga, jag följde bara med). Den fantastiska lukten hänger kvar och jag konstaterar att det luktar hemtrevligt. Jag vill lukta mer. Kan en människa vara hemtrevlig? Ja, en människa kan vara hemtrevlig.

Mitt i allt det här goda fnissandet så rapar jag. Sen pruttar jag. Eller pruttar och pruttar. Det var en pssssssssssssshhhh som varade HUR LÄNGE SOM HELST. Blir full i skratt såhär i efterhand. Varför gör jag det? En gammal prutten bil. Självklart får jag ingen ny splitters BMW nä, förvånad? Jag förstår att det är mitt ansvar att hålla den fräsch.

Jaja, den må va gammal och prutten. Du får lära dig att älska den.

Ska tilläggas att jag inte har körkort och att jag aldrig kört bil. En gång i 10km/h. Det gick för fort. Vill inte Från mina anteckningar:

”Känslan av att köra bil första gången är oavsett, med eller utan bil. Det här är upplevelsen ALLA har som lär sig köra bil. Fantastiskt känsla att köra själv...mm. Naturen utanför. Himlen. Frihet.”

Och det kändes precis som om jag körde själv för första gången. Doften kom tillbaka. Jag konstaterar att den är obeskrivligt ljuvlig. Förlorar mig i den men blir väckt igen. Det här kommer du behöva göra själv sen, var uppmärksam. Föraren känner sig hyggligt redo?

Jag förstod att det var study-time. Jag gick noga igenom alla mina anteckningar för att se till så att jag hade koll på läget. Testsatt, testandades. Testade allt jag förväntades kunna. Kände mig osäker. Lita på att du gör rätt. Fast det är svårt, säger jag nervöst utan tanke. Hur svårt kan det va? Gå på toa på toa, sitt ordentligt, är andningen på? Jag skrattade och vi rullade in till besiktningen.

Eller ja. Besiktning är vad jag väljer att kalla det. Jag fick återigen order om att fokusera. Det var lite som att gå till tandläkaren. Man kan inte göra så mycket annat än att vänta på att han säger någonting. Jag avskyr för övrigt att gå till tandläkaren. Alltid nervös, alltid nära till tårar. Traumaskadat tandställningsbarn. Utfallet blev ”lyssnar hellre på vänster öra” och ”asspänd höger”. Jag reagerade inte. Besiktningsmannen muttrade bestämt, ”stört spänd.” Trögheten släpper jag och lovar att det ska åtgärdas. Besiktningsmannen muttrar igen, ”mm.. får göra något åt det” innan han avslutar med att konstatera att vänster är bättre. Inte bra, men definitivt bättre än höger.

Efter besiktningen

Jag klarade besiktningen och undrar vad det egentligen innebär. Har jag körkort nu? Det blir dödstyst och jag tror nästan att trippen tagit slut. Nähäpp. Körkortstillstånd? YES. Jag får övningsköra med pruttbilen så mycket jag vill, jag har fått körkortstillstånd. Den där ljuvliga doften hänger kvar och jag inser att mitt hjärta älskar det. Vill jag gottgöra för all tid jag låtit mitt hjärta varit instängd där nere i underjorden så vet jag vad jag ska göra. Övningsköra. Ta körkort.

Vid det här laget har jag börjat komma tillbaka. Jag undrar vilken nivå det här egentligen var. 3? 4? Då åker jag på uppläxning. Det här är så mycket fetare (agree, förlåt!) än levellekar. Jag förstår det. Du har blivit stor och får ta ansvar själv. Så hör jag ”behöver hon någon riskutbildning?” följt av lång tystnad innan svaret kommer. Mm, men var snäll. Skitskraj undrar jag vad fan jag ska utsättas för härnäst men det visar sig att det inte var mer än ”Don’t drink and drive”, man är alltid klar och nykter när man kör.

Det sista som händer är en påminnelse om garbage in, garbage out. Ju bättre jag tar hand om min gamla pruttbil, ju schysstare jag behandlar den och ju bättre bränsle – desto bättre fungerar den.

Afterglow

Går ut och tar en cigg. Sätter mig på trottoarkanten. Det börjar duggregna. Luktar sommarregn. Allt är fantastiskt vackert. Jag hämtar regnjackan och sätter mig och röker en till. Från ingenstans kommer min reikigrannes pojkvän smygandes. Det visar sig att han precis filmat ett inbrott och tills polisen kommer behöver han smyga på tjuven. Exhalterad som fan. Jag hakar på. Vi springer, smyger, refererar till oss själva som Batman och Robin och det är så jävla roligt. En timme senare griper polisen tjyven och jag är tacksam för att jag slipper bli förhörd.

Ingen tror på mig eftersom jag ätit svamp. Hey, är du säker på att du inte drömde? Jaja, det spelar ingen roll. Dagen efter vaknar jag och får kämpa för att inte kräkas.

Efterord

Tack

Riktigt bra skrivet, gillar dina formuleringar. Som den där med att du hade sett allt genom ett immigt glas innan. Väldigt poetiskt du gjorde mig sugen på att trippa nu, har endast gjort det en gång men då var det mycket spirituella tankegåmgar liknande dina som dök upp! Bra jobbat!

Skitbra rapport!

Seriöst har jag haft en pissdag idag, men efter att ha läst denna rapport mår jag så mycket, mycket bättre.

Svampar är finurliga och jag saknar dom ibland.

Mvh / SalvadorD

är inte det en såndär självmords sekts drog som de tar innan de ska dö? undrar bara

Svamp?

Älskar Flashback ibland!

testat svenska, inget drag i dessa från sverige, testa dem från mexico via dark web dem va potenta mycket mer än dem svenska.

jag måste säga att detta är nog den bästa tripprapporten jag har läst! tack för att du tog dig tid och delade med dig av dina fina upplevelser!! helt underbart!

jag kan relatera mycket till det du skriver dessutom vilket gör det ännu roligare =)

5/5!!!

Härligt att höra, tack fina ord. Lät en vän läsa och han reagerade lite tvärtom, haha.


Mm, det här gjorde min dag. Tack SalvadorD. Då fanns det en anledning till att posta iallafall. Finurliga visst. Precis vad de är. Vad tror du om deras förmåga att hjälpa/behandla vid beroende?


Hahaha. Jag vet inte, har inte hört någonting om det. Däremot har man testat använda det för att bota dödssjuka från smärta och ångest, med positiva resultat. Så helt omöjligt är det väl inte


Aaaii, tack för dina ord. Ansiktet ler och hjärtat skrattar. Vad glad jag blir. Haha, den gamla igenkänningsfaktorn ja, gör mycket den. Sån skillnad på att läsa och tro att man kan föreställa sig och läsa och veta att man ... vet. Ha. Ja. Tack.

En av de bättre rapporterna jag läst!! 5/5
Blir också aningen gladare när jag läst klart. Skriv mer!

Det var så lite så.

Det finns alltid anledningar att posta, om inte för någon annans skull så för sin egen.
Kan vara bra att få ur sig allt som händer/hände. Även om det tar månader, eller år.

Alltså, hmm...
Varje svamp-tripp man äter ger dig förståelse för varför man har ett beroende, (om man nu har ett) och därav kanske
ge dig en glims av vad du behöver göra för att fixa till saker.
Eller den får dig iallafall att börja tänka på saker som du redan vet om.
Att man i många avseenden har problem, och behöver trixa till dom för att man ska må bra i själen.
Förstår du hur jag menar?

Kan bara prata av egen erfarenhet där med, och jag vill påstå att både svamparna och syran fick mig att tänka så radikalt
som att sluta med allt. Vilket jag också gjorde efter många om och men.

Det berodde inte på att jag hade dåliga trippar, eller sne trippar som många här kallar dem. Utan mer att jag hade såpass feta,
massiva och inspirerande trippar så jag till slut fattade att de spelar ingen roll hur jävla mycket
jag kämpar med mitt beroende så är det bara jag själv som kan avsluta allt.

Så svaret på din fråga där blir ja, i viss mån.

MVH / SalvadorD