Lars Lerin – en industri i falsk blygsamhet?

Akvarellkonstnären Lars Lerin har på senare år blivit ett stort namn på grund av sina målningar, sin berättelse och sin timida framtoning. Han tycks ha tagit över ett av dansbandsveriges största nöjespalats där Karlstad kommun stått för en kostnaden 29 miljoner, plus en miljon/år i underhåll, för att driva konsthall där sambon Junior fungerar som chef.

Lerin exponeras "överallt" i media, redan mer känd än Ernst Billgren? Han syns i tevedokumentärer och tevesoffor, radiodokumentärer och sommarprat. Han ger ut böcker i en strid ström där - som han själv säger - samma innehåll återanvänds om och om igen.

Hur stämmer detta med det timida uttryckssättet? Har han hamnat i någon hämningslös PR-moguls våld? Kommer inspirationen till de melankoliska dimmlandskapen att sina ut av vistelsen i alla de grälla tevestudiorna?

Han är väl som han är. Efter dokumentären som hans dotter(?) gjorde om honom och hans blivande sambo blev han väl folkkär. Kan tänka mig att Junior har blivit en drivande och stöttande kraft som bidrar till att han ställer upp i olika evenemang.
Hur som så stör det mig inte ett dugg. Jag tycker att han verkar vara genuin. Utöver det vill jag tillägga att hans tavlor är exceptionella.

Det är ett under att landet till sist fick njuta fullt ut av detta geni. I många år var han ett nervvrak som skapade stor konst, men som darrade likt ett asplöv och balanserade på knivseggen; förvirrad, bedragen och trasig. Han reste sig ur förnedringen genom att utveckla sina talanger och vara fullkomligt ärlig mot sig själv och sin publik.

Jag förstår inte TS:s fråga. Lerin har sina rötter i Värmland och Karlstad förstod att lägga beslag på den störste nu levande akvarellmålaren i landet. Värmland värnar om sina genier!

Är det den numera traditionella bögterapimodellen som ska tröskas igenom? Hört om timide Lerin via Facebook. Grabben kan vara helt rätt, men som gammal cyniker passar jag ett tag.

Lars Lerin är med sina suggestiva och tekniskt skickliga målningar en fantastisk bildmakare. Men sådana kryllar det av i Sverige, dem flesta totalt okända. Däremot passar hans homosexualitet och substansmissbruk in perfekt i nutidens scenarioberättande av vad ett "geni" skall vara.

Ställ er frågan om han skulle ha varit lika uppmärksammad om han var en helnykter och gladsint heteroman från Munkfors med fru och två barn. Låter inte särskilt spännande kanske, men så här har det alltid varit.

En riktigt uppmärksammad konstnär/musiker måste ha en "intressant" personberättelse utöver vad han faktiskt presterar konstnärligt, om den övfre medelklassen från storstaden skall orka behålla intresset i mer än trettio sekunder.

Hade han inte varit bög utan ekologisk bonde på deltid så hade han säkert kunnat få samma uppmärksamhet men nåt annat mer vanligt hade knappast gjort han känd.

Det av mig fetade är vad tråden handlar om. Sedan spårar det ur för dig. Att det skulle krylla av Lerinare i landet är bara skitsnack, nämn några och ta med några okända också!

Andra påståenden, som helt saknar grund, använder du för att få lite tyngd i argumentationen. Men du ägnar dig åt generaliseringar kring homosex och missbruk och genialitet. Att sälja konst på en intressant personberättelse ger inte många kronor, inte ens övre medelklassen i storstaden går på den finten. Och skit samma, Lerin är i första hand den du beskriver i första meningen, det andra får man på köpet om man tycker det är intressantare än konstnärskapet.

Varför blir du så provocerad av sanningen? Om Lars Lerin var en vanlig straight och nykter svenne som spelade innebandy mellan målarpassen, så skulle han säkert vara en firad konstnär i den lilla subkulturen av akvarellkonnässörer som finns i Sverige (jag är själv en samlare) – men han skulle knappast vara intressant nog att figurera i den ström av tevedokumentärer, tevesoffor, radiodokumentärer, sommarprat och böcker som han gör nu. Not sexy enough.

Det är sant att det är svårt att sälja in en alldaglig konstnär trots en vass storytelling, men man peakar likväl väldigt fort med en vass konstnär med en tråkig och alldaglig person. En vass konstnär som även har dom rätta personlighetskomponenterna är fullständig mumma för ett massmedialt berättande som skall fungera utöver gentemot den lilla lilla gruppen av akvarellälskare som finns. Den personen är Lars Lerin.

Sedan handlar det knappast om att jag generaliserar kring homosex och missbruk kopplat till genialitet. Utan jag fastslår endast vad som utgör en säljande ingress i texten som är etikerad på den paketering som skall funka i säljandet av en artist gentemot ADHD-pöbeln i Sverige 2014.

Herregud det finns ju hur många som helst. Björn Bernström, Jonathan Almark, Ginzburg, Tobias Westerholm, Stanislaw Zoladz, Oskar Bergman, Jonas Nilsson, Björn Tomasson etc, etc – i all evighet.

Jag kände inte till Lars Lerin förrän jag hade sett dokumentären " För dig naken " som Lars guddotter Sara Broos gjorde, och efter det sökte jag efter hans tavlor på nätet och förstod vilken skicklig konstnär han är.
När jag sedan hade hört Kristoffer Triumf intervjua Lars i Värvet i somras, så blev jag lite fascinerad av honom. En udda människa som har gjort vad han har kunnat för att få till ett liv trots sina fel och brister och ett behov av att måla.
Intervjun i Värvet kan jag verkligen rekommendera.

Lars Lerin spelar i en annan division än de konstnärer du nämner, utom kanske Oskar Bergman (Tobias Westerholm hittar jag inte).

Visst har hans personlighet bidragit till framgången. Men framgången är mycket välförtjänt. Han är en nästan kusligt skicklig akvarellmålare. Kombinationen av precision och lätthet som finns i hans målningar har jag inte sett hos någon annan akvarellist. (Om det är något som talar till hans nackdel är det möjligen den tekniska skickligheten som ibland övergår i flyhänthet.) Bildkompositionerna är överlägsna. Och svärtan, vem kan beskriva mörker med akvarellfärg lika bra som Lars Lerin!

Jag blir inte provocerad av din sanning, jag förstår vad du menar och vill ha sagt och kan även hålla med dig i långa stycken. Problemet är att du blandar ihop Lerin med talanglösa mediarunkare.

För min del ser jag det som ett friskhetstecken att han ställer upp och i varje fall lossas som om han uppskattar offentligheten. Under många år skapade han stor konst, men han klarade inte av att visa sig i offentliga sammanhang p.g.a. sin ohälsa. Det är fullt naturligt att han är i ropet till och från, men han linslusar inte för att befrämja sin karriär. Nu orkar han helt enkelt ställa upp och visa sig som den människa han är, det är knappast hans fel att medierna vill ha sitt och du och jag vill ha vårt i det sammanhanget.

I grunden handlar det om att han blivit en öppen och ärlig människa som inte längre räds någonting.

Suck, nej jag blandar knappast ihop Lerin med några mediarunkare. Var får du det ifrån?